Dålig sömn. Upp fem. Arlanda. Snabb incheck. Kunde sovit en halvtimme längre. Kanske. Gate 12. Första fiket försökte göra muzak av Bob Marleys Redemption Song. Går förbi en butik och hör två meningar.
- Ville han ha skatten avdragen på en gång?
- Nej han ville ha sex.
Klockan är snart halv sju på morgonen. Kön till toaletten är lång. På planet. SAS är glada och stolta över att åter kunna servera gratis te och kaffe. Kallt vid fönstret. Ber om en filt. Får. Äter en medhavd smörgås. Dricker teet. Läser. Slumrar. Inflygning.Villor, radhus, hyreshus, sporthallar, fotbollsplaner, vattentorn. I min hjärna störtar vi in i dem alla fast planet redan passerat när tanken är färdigtänkt och börjar om med nya hus. Taxi. Chauffören lyssnar på talk show, teater eller stå upp.Min brist på språklig skolning är skriande. Radiopubliken skrattar, applåderar. Min chaufför nöjer sig med att le och fnittra. Hans engelska är som min franska men jag har skrivit ned adressen på en lapp. I höjd med höghuset med roterande Siemens-skylt på taket fastnar vi för första gången i bilkö. I den långa tunneln för andra gången. Det ligger snö på marken. Vinden är kall när jag stiger ur bilen. Betalar med några slitna Eurosedlar som legat år i plånboken. Jag skulle ha tagit långkalsonger. Det är inte tal om att möta våren i Paris.
Visar inlägg med etikett Radio. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Radio. Visa alla inlägg
onsdag 8 februari 2012
måndag 28 november 2011
Välkommen hem (Låttips #139)
Jag ska villigt erkänna att jag aldrig hade hört talas om Labyrint innan jag läste Jan Gradvalls recension i DI Weekend men nu har jag gjort det och det är klart att jag måste föra det här LIVE-framträdandet hos SR vidare.
fredag 23 september 2011
Stand up declare yourself...
I morse på bussen. Det var trångt. Jag satt nära de bakre dörrarna. Alla som steg på ville stå alldeles intill dem. Till slut var jag tvungen att knacka på ett par medpassagerare och be dem gå bakåt. Så att fler skulle få plats. En gjorde det, den andra stod kvar. Vid Heleneborsgatans hållplats, som av någon anledning heter Högalidsgatan, körde bussen förbi. Den var hårt packad i fram och mitten men längst bak fanns fortfarande tomma sittplatser. Hon som inte flyttade bakåt steg av vid Västerbroplan. Drog ned en tidning i golvet samtidigt. Ingen gjorde en ansats att ta upp den. Vid Fridhemsplan skulle jag av. Böjde mig ned, tog upp tidningen, lade i papperskorgen, bad mannen vars fot något rördes av tidningen om ursäkt. Han tittade knappt på mig.
Var det en mardröm eller hörde jag verkligen Annika Billström säga det jag tror att hon sade på radion i går morse? Det om att hon inte gjort något fel, att hon följde reglerna? Det om hur mycket hon uppbär i pension och hur mycket hon tar ut i vinst ur sitt företag eftersom motsvarande lön skulle sänka pensionen? Inte fel, enligt relerna. Några kanske tycker att det är förståeligt och mänskligt. Må så vara. Men det är också det mest flagranta fallet av brist på moralisk resning jag kan komma på just nu.
I går på jobbet. Det pep till i mobilen. Några i huset river ut kök och badrum. SMS:et var från grannen under. Hon ville tipsa. Lite senare hade hon räddat alla de där originalköksluckorna vi drömt om sedan vi flyttade in för snart fyra år sedan ur en Big Bag. Burit in dem och ställt vid hissen. Satt upp en lapp om att det var våra. Jag och K bar ned dem i källarförrådet på kvällen. De behöver lackas om men annars var de i väldigt fint skick.
Jag glömde den snart utlästa En älskares dagbok av Sven Lindqvist på jobbet i går. Läste därför den likaledes snart utlästa En vandring i solen av Slas i kollektivtrafiken i morse. På sid 165 läste jag: "Barndomshem säljs inte. Barndomshem kan man inte reparera. Jag förstår inte varför man inte i Sverige kan ställa FN-soldater mellan det som är viktigt och det som är förorter. Det är cement man blandar. Det är blandad cement. Jag tror nog att den här ön går åt helvete. Men Marion lilla vart ska vi ta vägen. Man hunsar oss."
Jag tror ju någonstans att det hänger ihop. Vad vi gör i vardagen, hur vi förhåller oss till saker i stort och smått och vilket samhälle vi får. Jag tror att det hänger ihop och utvecklingen skrämmer mig. Mest å barnens vägnar. De där små tjejerna som plockar upp. K i Drakenparken efter andra människor och P som fast hon ännu inte kan gå tar med sig sin glasspinne in i köket, ställer sig upp, öppnar skåpdörren, lyfter locket till sopkorgen och slänger på rätt plats.
...I'm a moralist!
Var det en mardröm eller hörde jag verkligen Annika Billström säga det jag tror att hon sade på radion i går morse? Det om att hon inte gjort något fel, att hon följde reglerna? Det om hur mycket hon uppbär i pension och hur mycket hon tar ut i vinst ur sitt företag eftersom motsvarande lön skulle sänka pensionen? Inte fel, enligt relerna. Några kanske tycker att det är förståeligt och mänskligt. Må så vara. Men det är också det mest flagranta fallet av brist på moralisk resning jag kan komma på just nu.
I går på jobbet. Det pep till i mobilen. Några i huset river ut kök och badrum. SMS:et var från grannen under. Hon ville tipsa. Lite senare hade hon räddat alla de där originalköksluckorna vi drömt om sedan vi flyttade in för snart fyra år sedan ur en Big Bag. Burit in dem och ställt vid hissen. Satt upp en lapp om att det var våra. Jag och K bar ned dem i källarförrådet på kvällen. De behöver lackas om men annars var de i väldigt fint skick.
Jag glömde den snart utlästa En älskares dagbok av Sven Lindqvist på jobbet i går. Läste därför den likaledes snart utlästa En vandring i solen av Slas i kollektivtrafiken i morse. På sid 165 läste jag: "Barndomshem säljs inte. Barndomshem kan man inte reparera. Jag förstår inte varför man inte i Sverige kan ställa FN-soldater mellan det som är viktigt och det som är förorter. Det är cement man blandar. Det är blandad cement. Jag tror nog att den här ön går åt helvete. Men Marion lilla vart ska vi ta vägen. Man hunsar oss."
Jag tror ju någonstans att det hänger ihop. Vad vi gör i vardagen, hur vi förhåller oss till saker i stort och smått och vilket samhälle vi får. Jag tror att det hänger ihop och utvecklingen skrämmer mig. Mest å barnens vägnar. De där små tjejerna som plockar upp. K i Drakenparken efter andra människor och P som fast hon ännu inte kan gå tar med sig sin glasspinne in i köket, ställer sig upp, öppnar skåpdörren, lyfter locket till sopkorgen och slänger på rätt plats.
...I'm a moralist!
torsdag 15 september 2011
Drömmorgon
Jag vaknade 04.55. K kom över till storsängen. P vaknade i spjälsängen. Snorade, grät. Vi gick upp. Torkade näsa. Näsdroppade. Somnade om. Vaknade igen. Grät. L i Uppsala. Farmor här. Tog P. De somnade om i K:s säng. Jag i storsängen. Bredvid K. 07.00. Klockradion går igång. Jag noterar vagt. Senare. Halvdrömmer om debatt mellan Erik Ullenhag och Jimmie Åkesson. Erik har beige duffel och tuffa skor. Han kommer inte in genom dörren. Det är något med kodlåset. Han kliver in genom ett öppet restaurangfönster istället. Han ser spänstig ut. Jimmie ser sliten ut. Han sitter bakåtlutad på ett löst säte i en rostig skåpbil. Han har rakat av håret på sidorna och resten står upp i någon flottigt oformlig frisyrvariant. Han har täckväst och trasiga byxor. Utanför står hans föräldrar och försäkrar att han är en bra pojke. Vaknar igen. Slår av radion. Klockan är nästan halv åtta. Utanför våra persienner skiner solen över Hornstull.
måndag 25 juli 2011
Chockvågor i bloggosfären
Jamen ni ser ju själva. En ny mall som jag inte vet vad jag tycker om men vet måste justeras i ena eller andra riktningen och sådana där knappar så ni enklare kan länka till Facebook, Twitter och andra sådana där farligt moderna sociala nätverk. Jösses. Närmare IT-guru än såhär har jag inte varit på länge. Jag kom förresten på en sak som jag glömt angående Sommar i P1. Är inte kvoten av det som i mina öron låter som mer eller mindre oreflekterad självnöjdhet fylld nu för i år? Och då tänker jag verkligen inte bara på den mycket musikintresserade psykologen som av någon anledning häromsistens avade Let it be med något i stil med: det där var Beatles och John Lennon. Paul McCartney-specialen i senaste Mojo är för övrigt väl värd att läsa.
torsdag 2 juni 2011
Gula små skrivböcker
Jag mindes plötsligt. Åren 1976, 1977, 1978. Där någonstans. Vi flyttade från ett nytt radhusområde till ett äldre. Kungen som ännu var ung gifte sig och fick en förstfödd. Borgarna vann ett val och ombildade regeringar i takt med att de föll. Punken exploderade och brann ut utan att det angick någon som fortfarande levde på gränsen mellan å ena sidan barnvisor och å andra sidan Beatles, Simon & Garfunkel, Lill Lindfors och Svensktoppen. Björn Borg vann sina tre första titlar i Wimbledon. Nastase, Connors, Connors. En tidig morgon på landet utanför Östhammar lyssnade jag på radion. Von Rosen hade störtat till döds i Etiopien och New York hade släckts av ett strömavbrott.
Det var inte det jag mindes. Jag mindes gula små skrivböcker med vita bubblor på. En ruta att skriva sitt namn i. Blanka sidor att fylla på fria stunder de där första skolåren i Uppsävjaskolans gula barack, den som senare blev Nåntunaskolans matsal. Flickor som ritade hästhuvuden, hästhuvuden, hästhuvuden. Alltid i högerprofil. Någon enstacka gång en hel hästkropp. Fast det var inte det jag mindes heller. Det bara slog mig nu medan jag skrev. Jag mindes pojkarna. Deras likartade teckningar. Mina också. Sida upp och sida ned. Ritbok efter ritbok. Läskiga män ritade med kantiga lågstadielinjer. Alla rakt framifrån. Alla med knivar instuckna i armar och ben. Alla med pistoler i händerna. Alla med ormar som ringlade sig runt armar och ben. Alla med pilar i huvudena. Alla med explosioner bakom sig. Alla med bombplan som flög över huvudena. Det var vad jag plötsligt mindes.
Det var inte det jag mindes. Jag mindes gula små skrivböcker med vita bubblor på. En ruta att skriva sitt namn i. Blanka sidor att fylla på fria stunder de där första skolåren i Uppsävjaskolans gula barack, den som senare blev Nåntunaskolans matsal. Flickor som ritade hästhuvuden, hästhuvuden, hästhuvuden. Alltid i högerprofil. Någon enstacka gång en hel hästkropp. Fast det var inte det jag mindes heller. Det bara slog mig nu medan jag skrev. Jag mindes pojkarna. Deras likartade teckningar. Mina också. Sida upp och sida ned. Ritbok efter ritbok. Läskiga män ritade med kantiga lågstadielinjer. Alla rakt framifrån. Alla med knivar instuckna i armar och ben. Alla med pistoler i händerna. Alla med ormar som ringlade sig runt armar och ben. Alla med pilar i huvudena. Alla med explosioner bakom sig. Alla med bombplan som flög över huvudena. Det var vad jag plötsligt mindes.
onsdag 27 april 2011
Onsdag i Hornstull
Jag sitter i soffan. Jag ser fram emot Higgins - O'Sullivan i snooker-VM. Det är en konstig tid det här. Jag njuter av våren, jag lyssnar på Hello Saferide, jag gick bakom och höll i den nyinköpta pinnen när K cyklade till förskolan i morse. Det är en konstig tid. Vi var tillbaka på Astrid Lindgren i går. De sista stygnen togs bort. Jag tömde vår hylla i kylskåpet i familjeköket som Q82 och Q62 delar. Vilka dörrar som automatöppnas inåt och utåt sitter fortfarande i ryggmärgen men det kändes ändå som en annan värld. En jag inte riktigt kunde känna igen.
Jag gläds åt kommentarerna här, åt det ökade läsandet. Det är en konstig tid. Jag oroar mig lite över att kvaliteten på de närmast kommande PAL-texterna. Fåfängan är tillbaka och det är väl bra men också lite smått ur ett större perspektiv. Denna konstiga tid.
Jag börjar stycken med jag och tänker på allt som hittills inte fått plats. På allt som inte är med i mina anteckningar från rum fyra i familjevåningen. Jag tänker på mitt samtal till mamma från Liljeholmen. På hennes bilresa från Uppsala för att ta hand om K den där första natten. På mormor som direkt tog nattåget ned. På moster L som ville korta sin USA-resa med en dag för att komma hem snabbare, på faster H som undrade om hon skulle komma nu. På alla som oroligt hoppats. På alla som sagt att det bara är att fråga. Inget för stort, inget för litet.
Det är svårt att se det framför sig nu men hon låg i en liten säng med galler för sidorna den där första kvällen när vi fick se henne. Under förbandet fanns fyra hål i huvudet. I två av dem satt drän som hela tiden ledde bort nyproducerad hjärnvattenvätska och gammalt blod. Som såg till att trycket inne i huvudet inte blev för stort. Hon var kopplad till mängder av apparater som på bestämda tider automatiskt gav bestämda mängder medicin i de ingångar som satt i bägge handlederna och bägge ljumskarna. De lyfte på hennes ögonlock en gång i timmen och lyste för att kontrollera pupillens reflex och de tog tempen och kollade annat. Det fanns hela tiden minst en personal innne på BIVA-rummet. P hade en sondslang i ena näsborren och en respiratorslang i den andra. En katet som tog hand om urinet.
Varje gång en maskins varningssignal gick i gång eller färgen på vätskan som leddes ut ur huvudet mörknade. Det går inte att beskriva.
Det är svårt att tänka sig nu men vi satt i ett väntrum den där första kvällen och tittade på utskrifter som visade hennes hjärna underifrån. Höger blir vänster, vänster blir höger. Från pannan sett. Vi såg blödningens utbrednad och hörde att den satt i ett område som påverkar höger sida, talet och känseln. Jag kan inte riktigt känna vad jag kände då. Jag är tacksam för det.
Vi gick till en bensinmack sedan. Jag och L. Vi handlade kvällsfika och frukost. Jag har kvar kvittot. Vi lyssnade på rådet om att vi måste äta, sova och röra på oss. Det var ett bra råd. Vi pratade och vi var tysta. Vi turades om att bryta ihop och att trösta. Jag minns att jag sa nej när jag mötte L där i korridoren. Jag minns hur jag sa det men inte att det var en sköterska med. Jag minns att jag någon gång det där första dygnet sa, hon dör va?, till L. Vilken hopplös fråga att ställa, att svara på. Jag kan inte höra skriket från lördagmorgonen i mitt huvudet. Hur P skrek. Jag vet ju att hon gjorde det men ljudet är borta. Det är blankt. Raderat.
Hon klättrade just upp här i soffan där jag sitter och skriver. P. Hon öppnade lådan i soffbordet och plockade fram ett par gamla inplastade flyers från radioprogrammet Livet är en fest som i en annan tid använts som glasunderlägg. Hon säger hejdäh, endä, tittah, tittah och räcker dem till mig.
Till nästa PAL
Jag gläds åt kommentarerna här, åt det ökade läsandet. Det är en konstig tid. Jag oroar mig lite över att kvaliteten på de närmast kommande PAL-texterna. Fåfängan är tillbaka och det är väl bra men också lite smått ur ett större perspektiv. Denna konstiga tid.
Jag börjar stycken med jag och tänker på allt som hittills inte fått plats. På allt som inte är med i mina anteckningar från rum fyra i familjevåningen. Jag tänker på mitt samtal till mamma från Liljeholmen. På hennes bilresa från Uppsala för att ta hand om K den där första natten. På mormor som direkt tog nattåget ned. På moster L som ville korta sin USA-resa med en dag för att komma hem snabbare, på faster H som undrade om hon skulle komma nu. På alla som oroligt hoppats. På alla som sagt att det bara är att fråga. Inget för stort, inget för litet.
Det är svårt att se det framför sig nu men hon låg i en liten säng med galler för sidorna den där första kvällen när vi fick se henne. Under förbandet fanns fyra hål i huvudet. I två av dem satt drän som hela tiden ledde bort nyproducerad hjärnvattenvätska och gammalt blod. Som såg till att trycket inne i huvudet inte blev för stort. Hon var kopplad till mängder av apparater som på bestämda tider automatiskt gav bestämda mängder medicin i de ingångar som satt i bägge handlederna och bägge ljumskarna. De lyfte på hennes ögonlock en gång i timmen och lyste för att kontrollera pupillens reflex och de tog tempen och kollade annat. Det fanns hela tiden minst en personal innne på BIVA-rummet. P hade en sondslang i ena näsborren och en respiratorslang i den andra. En katet som tog hand om urinet.
Varje gång en maskins varningssignal gick i gång eller färgen på vätskan som leddes ut ur huvudet mörknade. Det går inte att beskriva.
Det är svårt att tänka sig nu men vi satt i ett väntrum den där första kvällen och tittade på utskrifter som visade hennes hjärna underifrån. Höger blir vänster, vänster blir höger. Från pannan sett. Vi såg blödningens utbrednad och hörde att den satt i ett område som påverkar höger sida, talet och känseln. Jag kan inte riktigt känna vad jag kände då. Jag är tacksam för det.
Vi gick till en bensinmack sedan. Jag och L. Vi handlade kvällsfika och frukost. Jag har kvar kvittot. Vi lyssnade på rådet om att vi måste äta, sova och röra på oss. Det var ett bra råd. Vi pratade och vi var tysta. Vi turades om att bryta ihop och att trösta. Jag minns att jag sa nej när jag mötte L där i korridoren. Jag minns hur jag sa det men inte att det var en sköterska med. Jag minns att jag någon gång det där första dygnet sa, hon dör va?, till L. Vilken hopplös fråga att ställa, att svara på. Jag kan inte höra skriket från lördagmorgonen i mitt huvudet. Hur P skrek. Jag vet ju att hon gjorde det men ljudet är borta. Det är blankt. Raderat.
Hon klättrade just upp här i soffan där jag sitter och skriver. P. Hon öppnade lådan i soffbordet och plockade fram ett par gamla inplastade flyers från radioprogrammet Livet är en fest som i en annan tid använts som glasunderlägg. Hon säger hejdäh, endä, tittah, tittah och räcker dem till mig.
Till nästa PAL
söndag 20 mars 2011
Söndag i Hornstull
Vi ser Lars Molins Midvinterduell på TV. Som jag mindes hette den Mjölkpallen men det spelar ju mindre roll. Det viktigaste är att det är ganska fantastisk TV om den lilla människans kamp.
Jag gick från stationen i Uppsala till Svartbäcken i går kväll. För ovanlighetens skull på östra sidan om järnvägen. Fram längs en Storgata som var densamma och en annan. Passerade en ENO-bil intill huset som en gång var Mälarskogs. Gick genom Svartbäcken med den tyngsta och fullaste måne ni sett som sällskap borta över Gränby och Årsta. Gick till ett mycket trevligt 44-årskalas och mot den trötta morgondag som är idag.
Jag tänker på de två Bollnäsfans som satt utanför Rådhussalongen när jag passerade vid halvelva i förmiddags. På vad de måste ha kännt när SAIK gjorde 6-5 några minuter in i förlängningen. Jag såg sista kvarten på TV, innan dess följde jag via Radiosporten i Drakenparken. Solen sken, vi fikade båtkaka och hjälpte våren på traven genom att flytta snö från högarna ut på asfalten. Jag tänker på de där fyra som gick in när jag gick ut genom mammas port i morse. På deras tunga kassar. På om de såg det där sista målet.
P står bredvid mig i soffan och låtsas tappa sin napp. Ler sitt leende, skrattar sitt skratt.
Jag gick från stationen i Uppsala till Svartbäcken i går kväll. För ovanlighetens skull på östra sidan om järnvägen. Fram längs en Storgata som var densamma och en annan. Passerade en ENO-bil intill huset som en gång var Mälarskogs. Gick genom Svartbäcken med den tyngsta och fullaste måne ni sett som sällskap borta över Gränby och Årsta. Gick till ett mycket trevligt 44-årskalas och mot den trötta morgondag som är idag.
Jag tänker på de två Bollnäsfans som satt utanför Rådhussalongen när jag passerade vid halvelva i förmiddags. På vad de måste ha kännt när SAIK gjorde 6-5 några minuter in i förlängningen. Jag såg sista kvarten på TV, innan dess följde jag via Radiosporten i Drakenparken. Solen sken, vi fikade båtkaka och hjälpte våren på traven genom att flytta snö från högarna ut på asfalten. Jag tänker på de där fyra som gick in när jag gick ut genom mammas port i morse. På deras tunga kassar. På om de såg det där sista målet.
P står bredvid mig i soffan och låtsas tappa sin napp. Ler sitt leende, skrattar sitt skratt.
fredag 18 mars 2011
Herr Alarik är sin egen loppis
Barnens farmor har varit här, mormorn är det nu. I kombination med snön som så ovälkommet föll över Hornstull i dag gav det timmar av ordningsskapande i klädkammaren och källarförrådet. Julsakerna är samlade i en kartong. Det finns tomma hyllmeter. Dessutom passade jag på att fynda lite. Den som har Herr Alariks källarförråd behöver ju inte gå till Mickes för att kunna höra Bluebells sjunga The Ballad of Joe Hill eller dansa till Malcolm McLarens Double Dutch, lyssna på Mona Sahlins brorsas bästa låt eller läsa Gunnar Mattssons Sovstadsparadiset. På kuppen fick K äntligen höra Rutan, Prickan, Randan och Vita Bergens Polis. Och sen var det blandbanden...
Jag plockade ihop dygt halvfulla kartonger till fulla också. En halv bananvariant innehöll band. Mest glädjande kanske var Blake Carringtons demo med den fantastiska The Ball Was Out och ett med en konsertupptagning från sena mitten av 80-talet med Sharing Patrol men där fanns också inspelningar av radioprogrammet Ny Våg, Eddie Nelson med band (Casion) (för den som vill ha något ännu obskyrare fanns Hagen Boys live från Hamregården också) och mängder av blandband från åren jag jobbade på Café Genomfarten, tågluffade och åkte på rockfestivaler. Några av dem kommer att presenteras utförligare framöver.
Vi kan väl lika gärna som med något annat börja med kassettbandet med det lätt osmidiga namnet ÅTTONDEISJÄTTENITTONHUNDRANITTIOETT. För er som fortfarande hoppas på det där med "All the music, all the time" kan meddelas att låtar som The Yachts Love you, love you, Chris Hill's Everything is Everythings My baby said she loved me this morning, Danny Hensworths Mr Money Man, Robert Brobergs I wanna be a machine, Imperiets engelskpråkiga Running in the rain, John Lennons My Mummy's Dead och några till saknas på Spotify i skrivande stund. Ni får ta det för vad det är.
Jag hittade gamla frimärken från Afrika också. Bland annat med texten Libia Colonie Italiane Poste.
Vi åt fantastiska hemgjorda fiskbullar med blomkålsmos och finsallad till middag. Ett gott glas vitt till. Nu ligger snön vit på taken i Draken igen. Alla har sina sätt. Jag tänker lägga mig i badet och läsa om The Smiths i Mojo.
Jag plockade ihop dygt halvfulla kartonger till fulla också. En halv bananvariant innehöll band. Mest glädjande kanske var Blake Carringtons demo med den fantastiska The Ball Was Out och ett med en konsertupptagning från sena mitten av 80-talet med Sharing Patrol men där fanns också inspelningar av radioprogrammet Ny Våg, Eddie Nelson med band (Casion) (för den som vill ha något ännu obskyrare fanns Hagen Boys live från Hamregården också) och mängder av blandband från åren jag jobbade på Café Genomfarten, tågluffade och åkte på rockfestivaler. Några av dem kommer att presenteras utförligare framöver.
Vi kan väl lika gärna som med något annat börja med kassettbandet med det lätt osmidiga namnet ÅTTONDEISJÄTTENITTONHUNDRANITTIOETT. För er som fortfarande hoppas på det där med "All the music, all the time" kan meddelas att låtar som The Yachts Love you, love you, Chris Hill's Everything is Everythings My baby said she loved me this morning, Danny Hensworths Mr Money Man, Robert Brobergs I wanna be a machine, Imperiets engelskpråkiga Running in the rain, John Lennons My Mummy's Dead och några till saknas på Spotify i skrivande stund. Ni får ta det för vad det är.
Jag hittade gamla frimärken från Afrika också. Bland annat med texten Libia Colonie Italiane Poste.
Vi åt fantastiska hemgjorda fiskbullar med blomkålsmos och finsallad till middag. Ett gott glas vitt till. Nu ligger snön vit på taken i Draken igen. Alla har sina sätt. Jag tänker lägga mig i badet och läsa om The Smiths i Mojo.
måndag 11 oktober 2010
onsdag 4 augusti 2010
Herr Alarik bryter tystnaden
Semester. Sommarregn. Ett litet blogguppehåll. Vi får se om det fortsätter. Så länge slår ni på radion på stört eller loggar in på rätt ställe senare. Birgitta Stenberg sommarpratar. En av de coolaste författarna det här landet sett, hört och läst. Hon slösar inte utrymmet på strunt så lyssna. Gör det. Och sen läser ni hennes böcker. Gör det också.
tisdag 20 juli 2010
Tisdag kväll i Hornstull
Jag sitter i soffan. Lyssnar på Lokkos sommarprat i datorn. Standbylampan lyser på TV-apparaten. Jag gick en promenad. Två harar mumsade gräs mellan husen. I Tanto är det ljusgult, svett, dött. Jag låste upp dörrar till sommartomma lägenheter. Vattnade krukväxter. Travade post i en hög och tidningar i en annan. Tidigare lärde jag ut en del av mitt jobb. Om en dryg vecka tar vikarien över och det föräldralediga året vid. Filmen om pubrockbandet Dr. Feelgood visas på filmklubben Topper på Bio Rio i Hornstull på lördag. Oil City Confidential. Jag tror på den. Wilco Johnson ser för övrigt helt galen ut på fotot i senaste Mojo. Det var nog inget mer. Det borde kanske vara det.
onsdag 30 juni 2010
Det här var sista året
Dom sa på radion i morse att Hultsfredsfestivalen läggs ned. Och fast jag inte brytt mig på många år utan mest skakat på huvudet åt artistbokningarna så kändes det. Under några år var ju trots allt den där helgen vid Hulingen en självklarare punkt i kalendern än julafton och midsommar. Jag minns första året vi var där och jag och Tomten sov i hans dieselmerca, snubben bredvid mig på The Men They Couldn't Hang som stod i en vattenfylld grop utan att märka det, "jag sover i min parkas", Jakob Hellmans Tant Strul-cover, älgkebaben, Traste Lindéns Kvintett som spelade precis när vi klev på MusikÖrat-bussen för att åka hem, blandbanden på vägen ned, när strömmen gick i presstältet samtidigt som fotograferna skulle sända sina bilder och jag var enda volontär på plats, när jag och J liftade upp till Stockholm på 3 timmar (nedresan tog ett och ett halvt dygn), insmugglat vin, hur vi alltid sa att det här var sista året - aldrig mer festival.
Jag minns kravallpoliserna och hundarna på Toy Dolls, trängseln på bron, Eggstone, Elastica, Walkabouts, Wu Tung Clan, Pulp, norrmännen som grät på parkeringen när Status Qou ställde in, This Perfect Day, Pontus och Amerikanerna, killen som stagedivade runt jorden på Lagwagon, Docenterna All Stars, Creeps rymdkläder, Van Morrisons leende och evighetslånga gubbgungande, Motörhead som fick marken att skälva och volymen på Oasis 1994 som gjorde att folk slet till sig de gratis öronproppar som delades ut, system- och matköerna, första gången jag såg Jonathan Richman (på den där lilla avlägsna scenen), Peo och rekordförsöket på rutschkanan, hur mycket plats det var framför scen på luftgitarrfesten Rocket From The Crypt jämfört med hur det såg ut på TV-bilderna, historierna och bajamajorna, de nattliga promenaderna längs rälsbusspåret och hur mycket till som helst men allra mest värmen och vänskapen åren vi bodde i Arnes hus. Det har inte verkat vara så kul de senaste gångerna men jag hade kunnat tänka mig att åka till Hultsfred med K (om tolv år eller så) om hon växer upp till en sån som vill åka på festival. Nu får vi ta oss någon annanstans om det alls finns några kvar då. Tack för minnena.
Jag minns kravallpoliserna och hundarna på Toy Dolls, trängseln på bron, Eggstone, Elastica, Walkabouts, Wu Tung Clan, Pulp, norrmännen som grät på parkeringen när Status Qou ställde in, This Perfect Day, Pontus och Amerikanerna, killen som stagedivade runt jorden på Lagwagon, Docenterna All Stars, Creeps rymdkläder, Van Morrisons leende och evighetslånga gubbgungande, Motörhead som fick marken att skälva och volymen på Oasis 1994 som gjorde att folk slet till sig de gratis öronproppar som delades ut, system- och matköerna, första gången jag såg Jonathan Richman (på den där lilla avlägsna scenen), Peo och rekordförsöket på rutschkanan, hur mycket plats det var framför scen på luftgitarrfesten Rocket From The Crypt jämfört med hur det såg ut på TV-bilderna, historierna och bajamajorna, de nattliga promenaderna längs rälsbusspåret och hur mycket till som helst men allra mest värmen och vänskapen åren vi bodde i Arnes hus. Det har inte verkat vara så kul de senaste gångerna men jag hade kunnat tänka mig att åka till Hultsfred med K (om tolv år eller så) om hon växer upp till en sån som vill åka på festival. Nu får vi ta oss någon annanstans om det alls finns några kvar då. Tack för minnena.
söndag 27 juni 2010
Söndag morgon i Hornstull
Jag är först upp. Familjen sover välbehövligt. Jag lyssnar på radio och gör försäkringsärenden. Asexualitet och vattkoppor. Solen skiner över Draken, Tanto och Hornstull och som för att göra allt extra somrigt svävar det små lätta moln också på den himmel som är blå. Fem veckor kvar till semester.
Midsommaraftonen. Vi hölls hemmavid. Hängde på gården med SJFG plus HAL. Sillunch, hemgjorda lammfärsköttbullar och folköl. Senare grill och bubbel. Väldigt trevligt. Tidigare på dagen hade jag handlat med K och P och K hade hjälpt mig att trilla köttbullarna. Vi dansade helt kort runt midsommarstången i Tanto och K och F lekte picknick på gården till sin förskola. Det är verkligen helt fantastiskt att ta del av deras treårsfunderingar och att se deras samspel.
Igår spelade vi bangolf på de kommande VM-banorna i Tanto. För mig var det första gången på betong och vad det rullar. Bollen behöver knappt träffas vid puttarna. Inte för att det gjorde mig mycket bättre. Vi lyssnade på en golfare också. Annika Sörenstam var först ut i radions Sommar och någon borde tänkt annorlunda. Det lät som extremt stel innantilläsning av någon som rabblade sitt CV, eller möjligen sin ansökan för ett annat sorts green card än det som behövs på golfbanan. Trist i alla bemärkelser eftersom det känns som att det kunnat finnas något spännande att få fram ur den där fantastiska karriären. På kvällen visades Den ofrivillige golfaren på TV. Vi såg den inte.
VM är inne i åttondelsfinalerna och det känns som att det blev mer på riktigt i och med de avslutande gruppspelsmatcherna.
Jag läser just ingenting, även om jag långsamt försöker avsluta en rad påbörjade som Lundell, Kaupi, Hemingway och listan kan göras längre, men jag har lyssnat ganska mycket på återutgåvan av första Waterboys och vi har sett klart första säsongen av Dexter och vill se mer.
Hämtar tidningen och ser att nya Kepler ska gå som sommarföljetong. Kanske gör jag om exprimentet från Stieg Larsson och läser en deckare så igen. Mitt tips är att den kommer att vara helt ok men något för lång och med ett slut som inte riktigt matchar boken i övrigt. Eftersom det är en svensk deckare lär det inte bli några pengar tillbaka på det.
Jag hade glömt hur oerhört gott det är med svenska jordgubbar med bara lite ovispad grädde på.
Midsommaraftonen. Vi hölls hemmavid. Hängde på gården med SJFG plus HAL. Sillunch, hemgjorda lammfärsköttbullar och folköl. Senare grill och bubbel. Väldigt trevligt. Tidigare på dagen hade jag handlat med K och P och K hade hjälpt mig att trilla köttbullarna. Vi dansade helt kort runt midsommarstången i Tanto och K och F lekte picknick på gården till sin förskola. Det är verkligen helt fantastiskt att ta del av deras treårsfunderingar och att se deras samspel.
Igår spelade vi bangolf på de kommande VM-banorna i Tanto. För mig var det första gången på betong och vad det rullar. Bollen behöver knappt träffas vid puttarna. Inte för att det gjorde mig mycket bättre. Vi lyssnade på en golfare också. Annika Sörenstam var först ut i radions Sommar och någon borde tänkt annorlunda. Det lät som extremt stel innantilläsning av någon som rabblade sitt CV, eller möjligen sin ansökan för ett annat sorts green card än det som behövs på golfbanan. Trist i alla bemärkelser eftersom det känns som att det kunnat finnas något spännande att få fram ur den där fantastiska karriären. På kvällen visades Den ofrivillige golfaren på TV. Vi såg den inte.
VM är inne i åttondelsfinalerna och det känns som att det blev mer på riktigt i och med de avslutande gruppspelsmatcherna.
Jag läser just ingenting, även om jag långsamt försöker avsluta en rad påbörjade som Lundell, Kaupi, Hemingway och listan kan göras längre, men jag har lyssnat ganska mycket på återutgåvan av första Waterboys och vi har sett klart första säsongen av Dexter och vill se mer.
Hämtar tidningen och ser att nya Kepler ska gå som sommarföljetong. Kanske gör jag om exprimentet från Stieg Larsson och läser en deckare så igen. Mitt tips är att den kommer att vara helt ok men något för lång och med ett slut som inte riktigt matchar boken i övrigt. Eftersom det är en svensk deckare lär det inte bli några pengar tillbaka på det.
Jag hade glömt hur oerhört gott det är med svenska jordgubbar med bara lite ovispad grädde på.
fredag 28 maj 2010
Rapport från en lunchrast
Det åts pasta. Med köttfärssås. En skiva bröd till. Det åts hemma. Vid köksbordet. VAB och födelsedag. Ett prickigt barn och ett som får tänder. En stund skreks det i kapp och jag kände mig alldeles för gammal. Nu lyssnar jag på Roddy Frames Live at Ronnie Scotts och läser Lars Keplers Hypnotisören. Jag köpte den senare på Stadsmissionen i Sumpan i veckan. Jag var skeptisk förstås. Det är ju så med medieuppmärksamheten. Men den är bra såhär långt. Välskriven, spännande och lite undflyende. I morse på radion hörde jag att det otänkbara hänt. Sverige gick inte till final. Jag försöker att inte kommnetera vissa saker men det ska bli väldigt skönt när allt det där är över. När vi eventuellt inte behöver läsa en rad mer om ishockey-VM, melodifestivalen eller prinsessbrölloppet. Kronprinsessbröllopet. Klart kungen ska få överlämna Vickan till blivande maken förresten. Det är verkligen fritt fram. Men dra till Vegas först. Eller Disneyland.
fredag 26 mars 2010
It was 22 years ago this year
Den större Magnus från Skåne har bjudit hem ett gäng ikväll. Det är 1988-lyssning no less. 1988. Jag gick nästa sista terminen på gymnasiet den hösten, jag jobbade extra på två städjobb på helgerna, jag hängde på Café Genomfarten, Skivboden, Ungdomens Hus, MusikÖrat, Café Linné, Rackis, Barowiak och för sista året i någon större utsträckning på Hamregården. Vi flyttade från Källarbäcksvägen och in till centrala Uppsala och en ny tid var faktiskt ganska nära.
Magnus inbjudan fick mig att börja leta i skivhyllan och minnet. Vad lyssnade jag på som var nytt 1988? Vilka skivor kom då? Vilka har jag kvar? Det vissade sig att jag har väldigt många skivor från det 1988 som först kändes lite anonymt. I källaren hittade jag dessutom en komplett årgång Slitz (samt en skolfotokatalog) och i bokhyllan en motsvarande årgång Sound Affects som stöd för hjärncellerna. En hel del av låtarna jag minns finns på Spotify medan annat som till exempel Van Morrison & The Chieftains platta Irish Heartbeat, Everything But The Girls makalösa singelbaksida Living on honeycomb, Graham Parkers fantastiska comeback The Mona Lisa's Sister och låtar från Tracy Chapmans debut saknas. Det blev i alla fall en lista för er som inte kan vara med hos Magnus. Mycket är sånt jag lyssnade på då, annat sånt jag började lyssna på senare och ytterligare några spår låtar från plattor som inte gick att låta bli att ta med om jag vill minnas 1988 på ett någorlunda korrekt sätt. Det blir alltså inte någon trimmad best of-lista med enbart personliga favoriter utan ni kommer även att få höra exempel på de uttjatade låtar som skvalade ur radion tidiga morgnar när jag dammsög golv eller eftermiddagar när jag tömde papperskorgar. 1988 var ju inte helt helgjutet.
Det är förstås som alltid lite lurigt med årtal. Är det ok att ta med The Pogues och Kirsty MacColls Fairytale of New York som är med på plattan If I Should Fall From Grace With God som kom 1988 när den släpptes på singel redan 1987? Hur gör man med en skiva som släpptes i England eller USA 1987 men i Sverige först 1988? Med en låt från en platta som kom 1988 men som singelsläpptes och blev en hit först 1989? Jag har varit lite halvslapp i källkritiken (men kunde förstås inte anpassa mig till att Spotify påstår att Andy Whites Kiss the big stone kom först 1989) och en smula inkonsekvent. Drygt tio timmar och 150 låtar blev det. Håll tillgodo med Herr Alariks 1988!
För er som inte har Spotify en liten video från YouTube som på ett ganska bra sätt ger en bild av 1988. Eldkvarn med gästartister från Cirkus Broadway-projektet.
Uppdatering. Läs mer om 1988-kvällen här.
Magnus inbjudan fick mig att börja leta i skivhyllan och minnet. Vad lyssnade jag på som var nytt 1988? Vilka skivor kom då? Vilka har jag kvar? Det vissade sig att jag har väldigt många skivor från det 1988 som först kändes lite anonymt. I källaren hittade jag dessutom en komplett årgång Slitz (samt en skolfotokatalog) och i bokhyllan en motsvarande årgång Sound Affects som stöd för hjärncellerna. En hel del av låtarna jag minns finns på Spotify medan annat som till exempel Van Morrison & The Chieftains platta Irish Heartbeat, Everything But The Girls makalösa singelbaksida Living on honeycomb, Graham Parkers fantastiska comeback The Mona Lisa's Sister och låtar från Tracy Chapmans debut saknas. Det blev i alla fall en lista för er som inte kan vara med hos Magnus. Mycket är sånt jag lyssnade på då, annat sånt jag började lyssna på senare och ytterligare några spår låtar från plattor som inte gick att låta bli att ta med om jag vill minnas 1988 på ett någorlunda korrekt sätt. Det blir alltså inte någon trimmad best of-lista med enbart personliga favoriter utan ni kommer även att få höra exempel på de uttjatade låtar som skvalade ur radion tidiga morgnar när jag dammsög golv eller eftermiddagar när jag tömde papperskorgar. 1988 var ju inte helt helgjutet.
Det är förstås som alltid lite lurigt med årtal. Är det ok att ta med The Pogues och Kirsty MacColls Fairytale of New York som är med på plattan If I Should Fall From Grace With God som kom 1988 när den släpptes på singel redan 1987? Hur gör man med en skiva som släpptes i England eller USA 1987 men i Sverige först 1988? Med en låt från en platta som kom 1988 men som singelsläpptes och blev en hit först 1989? Jag har varit lite halvslapp i källkritiken (men kunde förstås inte anpassa mig till att Spotify påstår att Andy Whites Kiss the big stone kom först 1989) och en smula inkonsekvent. Drygt tio timmar och 150 låtar blev det. Håll tillgodo med Herr Alariks 1988!
För er som inte har Spotify en liten video från YouTube som på ett ganska bra sätt ger en bild av 1988. Eldkvarn med gästartister från Cirkus Broadway-projektet.
Uppdatering. Läs mer om 1988-kvällen här.
torsdag 25 mars 2010
Tröttsamt uppvaknande
Jag vaknade till Jimmie Åkessons (om man nödvändigtvis vill omstava Jimmy kan man väl åtminstone skriva Jimi så det blir lite rock 'n' roll över det hela) röst i P1 Morgon i morse. Han debatterade, eller vad det nu ska kallas, med Fredrick Federley (nej det blir inte pluspoäng för ck heller) och jag blev så trött. Det är ju nästan så man önskar sig tillbaka till en tid av töntar med drag under galoscherna eller ännu hellre till en tid när mörkermännen hette Vera och Assar och deras förvridna verklighetsuppfattning fick nöja sig med det mediautrymme som insändarsidorna i Seriemagasinet erbjöd. Åttiotalet, Mike Nomad, Steve Roper - kom tillbaka! Nästan allt är förlåtet.
fredag 19 mars 2010
Ständigt denne Paul
Två av remixarna från dyrversionen av Paul Wellers kommande platta finns att tanka gratis och om jag fattat rätt lagligt nu. Gå bara in här. Det är Wake Up The Nation (Zinc Remix) och den tidigare omtalade No Tears To Cry (Leo Zero Remix). Jag föredrar den senare som jag för några månader sedan höll på att leta mig blå efter innan jag hittade en ful mp3 rippad från radio. Tack till Jonken för tipset. Jag blev så peppad att jag till slut kopplade datorn till stereon. This is the modern world.
För er traditionalister som hellre vill ha en akustisk version av No Tears To Cry finns det en från ett tyskt radioframträdande i videofönstret nedan.
För er traditionalister som hellre vill ha en akustisk version av No Tears To Cry finns det en från ett tyskt radioframträdande i videofönstret nedan.
torsdag 25 februari 2010
Helt apropå igen
Det pratades på radion i morse. Något om 2-2 i en ishockeymatch vi redan glömt och något om hushållsnära tjänster. Mona med parti har svårt att bestämma sig. Big surprise. Eftersom det här är just en sådan profilfråga där sossarna skulle kunna visa på skillnaden mellan arbetarparti och arbetarparti och visa på något slags ideologisk grundtänkande så var det åtminstone lite skönt att höra att Marita Ulvskog tänkt lite längre än till de bekväma medelklassrösterna. Och eftesom ordet pigdebatt förekom i inslaget så kör vi en lite remixad repris från 4 september 2007 nedan. Hoppas Mona läser.
Pigdebatten. Den så kallade. Ok ska vi ta det en gång för alla nu igen. Det handlar inte om att det skulle vara mindre fint att städa. Det handlar om vad vi ska använda våra gemensamma skattepengar till och vem som ska betala för att ha rent i hörnen. Ska vi skattefinansiera jobb ska vi göra det i samhällsnyttiga sammanhang och inte hemma i folks dammiga vrår. Hinner man inte städa själv får man pröjsa själv eller lära sig prioritera. Om någon med låg inkomst eller dålig hälsa behöver städhjälp? Visst samhället kan vara med och städa efter behovsprövning. Men för oss som bara behöver lära oss att vi inte kan få allt? Inte en chans. Vill jag att någon ska städa men har svårt att få det att gå ihop får jag väl köpa färre snittblommor, mindre köttbitar, billigare barnkläder eller avstå en semesterresa. Tuff skit som de sa i en TV-serie för några år sedan. Vi såg första timmen av Upp till kamp, resten hade vi inspelat på en apparat. Vi hade råd med den eftersom vi städar själva och inte har bil. Det är så valfrihet fungerar. Vad de än försöker få oss att tro.
Pigdebatten. Den så kallade. Ok ska vi ta det en gång för alla nu igen. Det handlar inte om att det skulle vara mindre fint att städa. Det handlar om vad vi ska använda våra gemensamma skattepengar till och vem som ska betala för att ha rent i hörnen. Ska vi skattefinansiera jobb ska vi göra det i samhällsnyttiga sammanhang och inte hemma i folks dammiga vrår. Hinner man inte städa själv får man pröjsa själv eller lära sig prioritera. Om någon med låg inkomst eller dålig hälsa behöver städhjälp? Visst samhället kan vara med och städa efter behovsprövning. Men för oss som bara behöver lära oss att vi inte kan få allt? Inte en chans. Vill jag att någon ska städa men har svårt att få det att gå ihop får jag väl köpa färre snittblommor, mindre köttbitar, billigare barnkläder eller avstå en semesterresa. Tuff skit som de sa i en TV-serie för några år sedan. Vi såg första timmen av Upp till kamp, resten hade vi inspelat på en apparat. Vi hade råd med den eftersom vi städar själva och inte har bil. Det är så valfrihet fungerar. Vad de än försöker få oss att tro.
tisdag 12 januari 2010
Herr Alarik och avslöjandena
Jag har faktiskt avlagt ett nyårslöfte. Jag kommer säkert att bryta det men ändå. Det är att inte läsa nyhetsartiklar där ordet "kan" ingår i rubriken eller underrubriken. Det är alltför ofta slöseri med tid. Jag ska även fortsätta att ransonera mitt läsande av den dagliga tidningens ledarsida. Det är alltför ofta hälsovådligt irriterande. P1 Morgon tänker jag fortsätta lyssna på även om någon där i morse sade att vinnaren av Borås Tidnings Debutantpris kommer att avslöjas någon dag som inte ligger alltför långt fram i tiden. Vad är det för fel på ordet tillkännages? Eller någon mindre pompös synonym? Avslöjas görs det väl om det sker innan BT håller presskonfernes och skickar pressmeddelande? Jag vet att jag låter som en sur gammal gubbe men vi kan väl nöja oss med att behålla de där tillspetsningarna i kvällspressen, nätpressen och P3:s nyheter. Det är ju där de möjligen hör hemma.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)