lördag 31 december 2011

2011 - toppar och dalar

Så här såg det ut. Året som snart gått. Detta 2011. Besöksstatistiken åtminstone. Här på Herr Alarik. Toppar och dalar. Som livet. Som aldrig förr. Den där första lilla toppen var Jan Gradvall som tipsade om någon postning på Twitter. Den sista stora toppen var samma sak. Alla de andra stora topparna handlar om P. Om hennes hjärnblödning. Om hennes väg tillbaka. Detta satans år. Detta välsignade år. Hon vaknade just ute på balkongen. Kom in hit till mig och K. K som ropade. "Kom till mig P." "Kom till mig." L är på väg hem. Vi avslutar bloggåret där. Statisktiken må vika ner denna sista dag men vi slutar här. På topp.

fredag 30 december 2011

Nästan samtidigt på Hornsgatan

Det stod en man på knä utanför Konsum i dag. Han hade en mugg mellan låren, människor jäktade förbi. Jag gick in till en kyldisk och köpte löjrom. Artonhundra kronor kilot men det är nyårsafton i morgon. När jag kom ut var han borta. Jag gick till 66:ans buss. Klev på och åkte med. Steg av efter två hållplatser. Såg upp mot Högalidskyrkan. En kort resa. En lång resa. Jag undrade var han var. Jag undrade om någon av alla de andra som skyndade förbi undrade. Jag undrade hur vi hamnade här. Jag gick gatan ned. Jag gick trapporna ned. Jag var hemma igen. Jag undrar fortfarande.

onsdag 28 december 2011

Bomber och granater i Hornstull

I går kväll. Jag låg bredvid en liten femåring i hennes säng. Klockan närmade sig nio på kvällen och hon hade svårt att somna. Hon vred sig mot mig och sa att hon ville att jag skulle ligga där hela natten. Hon undrade vad det var som lät. Som åska. Med några minuters mellanrum. Hon tyckte det var jobbigt. Hon sa att hon fick ont i öronen men jag tror att hon var lite rädd också.

Med jämna mellanrum smällde det nedifrån Drakenparken. Någon hobbydynamitard övade inför nyårsnatten. Jag kan inte för mitt liv förstå hur det fortfarande kan vara tillåtet. Fyllon, barn och allmänt otillförlitliga personer som bara får gå bom, bom, bom, mitt inne i stan. Kväll efter kväll, år efter år. Medan barn, djur och gissningsvis en hel del människor som flytt hit till vår trygghet från krigsdrabbade områden darrar och håller för öronen.

Jag kan inte fatta hur det kan vara tillåtet att sprida miljöfarligt avfall lite som man vill bara för att året blir nytt. Kan inte fatta hur tungmetaller kan få regna över mark och vattendrag helt utan kontroll. Kan vi inte bara förbjuda skiten nu? Ett eller ett par stora myndighetsarrangerade fyrverkerier på tolvslaget och så tar vi bort resten. Är det för mycket begärt när det snart är 2012?

tisdag 27 december 2011

Julkortet till Astrid Lindgrens Barnsjukhus

Tack. Det finns så oerhört mycket vi skulle vilja säga. Så oerhört många vi skulle vilja säga det till. Men om vi ska ta fram kärnan i det hela är det tack. Tack. För att ni finns. För hur ni vårdar. För er omvårdnad. För er professionalism. För ert personliga engagemang. För er omtanke. För er ork. Tack. Alla på Q82 och Q82s. Alla på BIVA. Tack. Alla andra från familjevåningen till lekterapin. Från ambulansintaget till rehabiliteringen. Tack för allt från minsta omplåstring till de stora ingreppen. Tack för att ni tog hand om oss. För att ni tar hand om oss. Om P. Den där hjärnblödningen hon fick den 2 april är det värsta vi har varit med om. Tack vare er gick den lättare att ta sig igenom. Trots de där första nattsvarta dagarna. De där första nätterna utan slut. Tack vare er går hon på förskolan, leker med sin storasyster, sjunger sina älskade sånger, går omkring i sin vinteroverall och kängorna hon alltid försöker ta på sig själv. Tack vare er sitter hon uppkrupen tätt intill och lyssnar när vi läser böcker för henne. En vana och glädje hon lade sig till med på rum 8 på Q82s den där andra veckan när hon fortfarande inte kunde röra höger sida och vi aldrig hade vågat hoppas att livet skulle vara där det är i dag. Det finns egentligen inga ord för den tacksamhet vi känner. Över att ni finns. Över att P tack vare det finns. Det närmaste vi kommer är tack. Tack.

Hoppas att ni alla får en riktigt God Jul och ett Gott Nytt År!

















Till nästa PAL

söndag 25 december 2011

Juldag i Hornstull

Vi åt förstås rester. Lika goda eller godare. Vi lade förstås pussel och läste böcker. Vi vilade och tog det lugnt. Jag smet iväg några timmar. Ned till Mickes med den Skånemagnus som även är känd som Spengpmagnus. Köpte ett par LP med Isley Brothers och några singlar. Vi letade en bar sedan. Hornstull var tillbommat. Det var vid tretiden. Endast Corso var öppet. Jag var beredd att begå debut där men luften var för mättad. Vi traskade åt Zinken till men det var stängt,stängt, stängt. Fortsatte mot Bysis och se på Dovas fanns en öppen bardisk och ett par platser. Vi satt ned. Pratade, gladdes åt soullåtarna i högtalarna, drack en öl, knaprade i oss några starka nötter och skildes åt utanför. I morgon är det annandagsbandy på Zinken, i dag låg det som en dimma över isen. Förstärkt av strålkastarskenet. Gräsmattan i Tanto är grönare än den var i juli.

fredag 23 december 2011

Skivåret i bild och text (2011 när musiken dog några dagar)

En bild säger mer än tusen toner. Möjligen. Fast en bild ljuger också alltid. Eller döljer åtminstone vad som inte kom med. Det här är skivorna från året. De jag köpte eller fick. Åtminstone de som jag kom på i stunden. Vissa av dem har jag spelat väldigt mycket. Kanske allra mest Parker Lewis låt Över Kilsbergen från plattan Pengar & Leenden. Eller stryk kanske förresten. Andra har knappt snurrat alls. Jo det gäller till exempel den jättesnygga plattan med Factory Star. Det är något med sångarens röst som hur lite jag än vill det tröttar mig. Samtidigt är skivorna på bilden en väldigt liten del av vad jag lyssnat på detta 2011. Ja även av vad jag köpt. Jag har lyssnat i datorn och jag har rotat i begagnatbackarna. Jag har spelat skivor som jag redan haft. En del av det har ni alldeles säkert koll på från tidigare postningar. Annat inte.

Det är möjligt att Över Kilsbergen toppar kvantitesligan bland skivorna på bilden men det finns en allvarlig utmanare. Eller två. En fullängdare och en singel. Med samma artist. Det här är varken särskilt spännande eller credbyggande i en musikbloggosfär. Men ingenting har nog snurrat så mycket som Lars Winnerbäck. Som plattan Daugava från 2007 som jag köpte begagnat för en 50-lapp i en källare på St: Eriksgatan och singeln Från kylan in i värmen från förra året som jag tror slank med i en beställning från Ginza. Det här var året när musiken dog för en stund. När det där ögonblicket när musiken varken kan lindra eller trösta, det som jag inte trodde fanns, kom. Det som inga kraschade kärlekar eller andra förluster kan mäta sig med. När jag hittade tillbaka till musiken efter några dagar var det i mycket Winnerbäck det handlade om och han var bland det första jag lyssnade på i datorn däruppe på familjevåningen.

Det kändes så tryggt och trygghet var mer än något annat vad jag behövde höra. Jag behövde höra en annan människa. En vardagligt vanlig. En med vanlig bakgrund i en vanlig tätort på en vanlig slätt. En med vanliga tvivel, vardagligt tappad ork, vanliga rocklåtar, vardagliga melodier, vanligt glädjeönskande, vardaglig tristess och en lite strimma hopp som glöd under askan. Vanlig. Vardaglig. Det fanns inget jag mer önskade att identifiera mig med detta år när musiken dog för några dagar. När den varken kunde lindra eller trösta.




















Uppdatering. Förlåt Nick Lowe. The Old Magic skulle verkligen ha varit med på den där bilden.

Till nästa PAL

torsdag 22 december 2011

Framtiden är fortfarande oskriven

Det är Joe Strummers dödsdag. Ni kan ju till exempel uppmärksamma det genom att spela en bra låt eller skrika lite åt makten. Vet dina rättigheter.

tisdag 20 december 2011

Gå rätt i granskogen vid Zinken

Lax gravas på balkongen. Granen står bredvid. Det ligger en hund begraven vid Zinken. Snudd på. Jag och K drog iväg. Vi skulle köpa gran. Tjacka gran som Chaka Kahn sjöng. Eller inte. Vi gjorde upp affären med två unga killar vid tunnelbanenedgången. 500 för en gran. 450 efter prut och val av en lite mindre. Skitdyrt men jag orkade inte mer. Inte K heller. Jägmästarstudenter var de minsann. Från Skogshögskolan. K och jag vandrade hemåt. Utanför Zinkens IP såldes fler granar. De såg fina ut. Minst lika. Jag försökte att inte lyssna men hörde ganska tydligt en av gubbarna säga 340 spänn. En impuls sa gå tillbaka en annan sa gå hem och ät. Jag gick hem och åt. Enligt rapporter kostar en gran 300 kronor i söderort och 200 i något köpladecenter jag aldrig vill till. Om samhällsekonomin är räddad nu kan ni förmodligen tacka mig lika mycket som den för dagen räntesänkande Riksbanken.

måndag 19 december 2011

Inte mer än så

Jag hade tänkt delge er mina drömmars natt. Jag hade tänkt göra en ansats till årssummering på skivfronten. Hade tänkt skryta med mina senaste fynd. Hade tänkt skriva något större och något bättre. Det blir intet av det. Jag orkar inte ens se på snookern. Inget ont om Gould och Ford eller sju frame men efter UK Championship känns det ändå lite fattigt. Jag ska tappa upp ett bad. Jag vet. Klimatet. Men jag flyger inte och jag åker inte bil. Åtminstone inte annat än i undantagsfall. Det kanske inte räcker men det är vad jag har av undanflykter. Ett bad. Bad Penny Blues. Senaste Mojo. Bookleten till The Soul of Spring Volume 2. Det blir inte mer än så. Inte här.

söndag 18 december 2011

Söndag i Hornstull

Regnet faller igen. Det har turats om med snön. Hela dagen. Jag sitter i fåtöljen. Lyssnar på Ann Peebles. Mitt ena öga är inflamationsrött. I övrigt har helgen varit god trots att Sirius förlorade i fredags. Jag har funderat lite på årsbästalistor men vet inte. Kanske, kanske inte. Summerisle av Us&Them kommer att komma med om det blir någon. Fast just nu lyssnar jag på Ann Peebles. Jag har faktiskt aldrig hört någon av hennes fullängdare förut. Nu har jag allt hon spelade in för Hi Records från 1969-1981. Det får räcka så. Jag var på 40-årskalas i går. Jag ska sluta ögonen några minuter och bara lyssna tills resten av familjen kommer tillbaka från det trevlig fikat hos grannarna på fyra trappor.

fredag 16 december 2011

Caravan of Love (Låttips #143)

För 25 år sedan i dag nådde Housemartins-cover på Isley Jasper Isleys Caravan of Love förstaplatsen på Englandslistan. Den håller än. Två versioner. Live och studio. Notera att de inrakade korsen från den officiella videon inte helt hade hunnit försvinna vid tiden för konsertupptagningen. 14 november 1986 spelade Housemartins för övrigt på Fryshuset. Jag ångrar fortfarande att jag inte gick. Mycket.


torsdag 15 december 2011

Rapport från en lunchrast

Jag gick till Åhléns. Åt ärtsoppa och pannkakor. Läste Bad Penny Blues. Gick vidare till Stadsmissionen. Köpte några skivor, några böcker. Nu lyssnar jag på Edwyn Collins Gorgeous George. Jag hade bara singlarna från den tidigare. Om jag hade haft en vinylspelare på jobbet hade jag spelat The Voices Of East Harlems Can you feel it. Inte originalet från 1974 men väl vinylåterutgåvan från 1995. Man kan inte få allt för tio spänn. Åtminstone inte alla gånger. Julmiddag i kväll. På Matkultur. Jag tror på det och kanske en liten stunds häng vid bardisken på El Mundo också. Ni andra kan ju alltid spisa Herr Alariks ljudklappar.

onsdag 14 december 2011

Två nötcreme men ingen moviebox

Detta år av sjukhusbesök och -vistelser. Och det är ju verkligen inte bara vi. Jag har ibland suttit tårögd efter läsningen av bloggen Frida Filur. Just i dag är en lämplig dag att länka dit, till den senaste bloggposten. Detta år av det är verkligen inte bara vi. Jag tycker fortfarande att biståndet hellre skulle kanaliseras via skattsedeln men så länge det inte görs i större utsträckning, skänk en slant om du kan. Om inte till detta så till något annat. Pengarna behöver omfördelas. På min tid kostade en nötcreme 50 öre. Vi köpte dem på Tempo vid Stora Torget i Uppsala. På den tiden skivavdelningen låg i bottenvåningen och en korv med bröd och pucko kostade 12 spänn i den lilla mojen precis innanför dörrarna.

tisdag 13 december 2011

Tisdag kväll i Hornstull

Jag hade tänkt skriva något om ansvaret. Deras, ditt och mitt. Men timmen är sen och i morgon bitti är den tidig. Jag har jobbat som en pepparkaksgris och ska fortsätta. Tiden lider. Men jag såg ett litet Luciatåg i dag på eftermiddagen som kan ha varit det sötaste någonsin och jag åt för första gången i mitt liv lutfisk och tyckte om det. Världen är fortfarande full av överraskningar. Jag behövde eventuellt påminnas om det. Regnet faller mot rutorna och det måste vara en väldigt dålig kväll att vandra hemlös i därute i Tanto.

söndag 11 december 2011

Snookerkö mot elgitarr

Jag kanske bara inbillar mig och önsketänker men är det inte lite av en ung Wilko Johnson över Judd Trump? Om man byter elgitarren mot en snookerkö och inte bryr sig om storleken? Attityd. Jo jag ser på snooker istället för att gå och lägga mig. Igen. DN Kultur ligger här bredvid i soffan för att jag ska läsa Jerker Virdborgs mailväxling, eller mejlväxling som det står på tidningen i fråga, med Håkan Juholt men jag har så svårt för att slita blicken från TV-rutans sken.

lördag 10 december 2011

Lördag kväll i Hornstull

Grannarna har gått. L nattar tjejerna. Min bok ligger därinne hos dem men jag vill inte störa. Ser lugnt på snookern istället och bläddrar i en gammal Uncut Presents The Beatles. Mer än så blir det inte efter gårdagens urladdning.

fredag 9 december 2011

Sherry Darling (Låtips #142)

Ok det blir helt svart i rutan ibland när personen framför rör sig men det förtar just ingenting. Livet är ju lust också. Dans. De där brustna hjärtana ska få älska igen. Hoppet ska fylla dem. Om så bara för en enda natt. Om så bara i en önskedröm. Springsteen fick förstås med det också på The River. Klart han fick.

Vad vi vill och vad vi säger

Det fick inte riktigt plats i texten härunder. Var inte riktigt formulerat då men det slog mig sen. Medan jag värmde bullar och blandade saft till tre små barn med framtiden framför sig. Slog mig hur annorlunda allt hade kunnat vara. Slog mig hur mycket som sitter i språket. Slog mig hur vi hade kunnat investera i tillhörighet istället för jakt på utanförskap. Ni kanske säger att det bara är olika ord för samma sak. Jag håller förstås med. Klart jag gör. Olika ord för samma sak. Precis som solidaritet och välgörenhet. Precis som problem och lösning. Jag håller förstås inte med. Jag hoppas fortfarande på något annat. Alltid något annat. Något tillsynes förlorat. Något större.

Låt de brustna hjärtana älska igen

Ok jag kanske överdriver lite. Kanske tar i en smula. Men jag stod i duschen tidigare i dag. Såg ut genom fönstret mot Tantoberget. Blötsnön bredde ut sig över sluttningarna. Lade sig till ro i skrevorna. Från vardagsrummet dånade The River. Bruce Springsteens dubbel från 1980. Jag köpte den i veckan. 10 spänn på Mickes. Det var en återkomst. En hemkomst. Jag sålde min vinyl när jag köpte den på cd. 15-20 år sedan. Vissa saker är menade att höras som de är menade att höras. Det är verkligen fyra skivsidor. Genialt ordnade.

Jag tänkte på att jag utsåg Style Councils Our Favourite Shop till det perfekta soundtracket till den senaste valrörelsen. Jag hörde Independence Day, jag hörde Point Blank. Jag tänkte att ingen annan skiva är så mycket Sverige december 2011 som just The River. Nej inte ens Parker Lewis Pengar & Leenden.

Den där uppgivenheten, rotlösheten och framtidsskräcken parad med de få små storslagna drömmar som finns kvar och längtan efter något annat. Alltid längtan efter något annat. Något större. Något förlorat. Något som inte riktigt låter sig formuleras hur mycket man än tar i. En känsla av samhörighet och sammanhang kanske. En som inget leende, ingen förälskelse i världen, en som inte alla pengar som finns, en som inte alla vägar ut som väntar på bilen med den rusande motorn kan hjälpa oss att rymma ifrån för evigt.

Born to run. Javisst men när du sprungit dig trött. Born to belong. Tillhörighet. Tillhörigheten. Vad ger ni mig för den?

Springsteen sjöng "Let the broken hearted love again" vinylen knäppte till och det gick en rysning nedför min ryggrad. Det fanns liv just där. Hopp. Kanske bara den där sista knutna näven i fallet men en knuten näve lika fullt.

Snön har redan regnat bort på Tantoberget. Julgranen på toppen svajar i vintervinden.

torsdag 8 december 2011

Torsdag kväll i Hornstull

Jag kan önska att jag hade något välformulerat och tänkvärt att delge er denna ruggiga decemberkväll men det är som det är. Jag vill bara fortsätta att se på snooker och läsa Cathi Unsworths Bad Penny Blues. Fast om ni ändå vill ha något mer kan ni ju alltid fundera på att Ringo Starr ett tag hade skivbolaget Ring O'Records och att en kille med det punkigaste namnet vid sidan av Rotten, Johnny Warman, släppte en singel där 1978 som var producerad av Vic Coppersmith Heaven, som ju även rattade ljudet åt The Jam, och att en av låtarna liksom en av de tidiga med Clash hette London's Burning.

onsdag 7 december 2011

I dag kan ni läsa det här istället

1 anledning till att jag blev arg när jag såg Ruben Östlunds film Play. Själv ska jag försöka hitta tiden att se filmen istället för att bara läsa om den och läsa om debatten om den. Vi får väl se hur bra det går med den saken.

tisdag 6 december 2011

Tisdag kväll i Hornstull

Ni får roa er själva, Jag har fullt upp med att följa två bord samtidigt från UK Championship i snooker och läsa Cathi Unsworths Bad Penny Blues. Äta en mandarin ska jag visst göra också.

måndag 5 december 2011

Herr Alariks lilla investeringsskola

Om ni händelsevis har sisådär en kvarts tusenlapp över i julruschen finns det förmodligen inget bättre sätt att investera dem på än så som jag gjorde tidigare i dag. Det är en investering som kommer att ge avkastning resten av livet. Måhända inte i reda kronor men väl i lyssningsupplevelse. Det är också ett tecken på att skivbolagens kris är just deras. För konsumenterna däremot är det Klondyke och skatteåterbäring i ett när priserna för inspelad musik nu äntligen justerats ned efter den där hyperinflationen som slog till med cd-skivans inträde på arenan. Ja, ja, ja sluta svamla och kom till saken. Allt Ann Peebles spelade in för Hi Records. Allt Honey Cone spelade in för Hot Wax. Alla Townes Van Zantds skivor för Tomato och Poppy. Sammanlagt tio cd med musik och snittpriset hamnar i paritet med reabackarna nere på Mickes Skivor på Långholmsgatan här i det Hornstull där mörkret lagt sig och jag ska göra detsamma. Vi kallar det lilla julafton.

söndag 4 december 2011

Söndag i Hornstull

En sådan där bra helg. Vi har inte gjort något särskilt men haft det bra. I går hade K en förskolekompis på besök, idag var andra kompisar här. Sådana vi ser för sällan. Vi har bakat pepparkakor och städat lagom mycket, Sirius vann sin viktiga hemmamatch mot Kungälv. Det blåste kallt på Tantobergets topp och på Hornsgatan föll regnet. Det var i går. Jag och K hade en så fin stund ändå. Köpte en film för farfarspengarna hon hade kvar sen födelsedagen, hämtade ett paket, kollade i blombutiken, pratade. I dag ville hon prata om onda och goda. Om att skjuta. Tog själv upp han i Norge. Ibland undrar jag så om vad som rör sig i hennes huvud. Jimmy Cliff gör en cover på The Clash. Jag kan tänka mig att de kvarvarande medlemmarna är ganska nöjda med det.

Guns Of Brixton by Jimmy Cliff

fredag 2 december 2011

Rapport från en lunchrast

Vi gick till den lilla sushin. Jag och K. Hon är med på jobbet i dag. Sitter här bredvid och ser på Bolibompa-webben. Pysslar. Hjälper till att frankera i receptionen. Det går bra. Det är roligt. Vi lämnade P på förskolan i morse och tog bussen. Bytte till tunnelbanan. Den där jobbresan som jag stressar igenom till vardags. Den är något annat med en femåring. Promenaden längs Sturegatan i Sumpan också. Plötsligt ser jag julskyltningen. Sen tänker jag på hur jag satt bredvid mammas skrivbord utanför Tiundaskolans rektorsexpedition. Minns hur det såg ut i fikarummet. Skylten om hur man skulle mötas i dörren in till toaletten. Eller ut i från. Tegelväggarna. Nyckeln till kassaskåpet. Minns promenaderna till Savoy för att köpa kaffebröd. K har ett löfte om att gå med till Café Boulevard och köpa fredagsfika om en stund.

onsdag 30 november 2011

Välkommen hem (Låttips #141)

Ok. När jag ändå håller på. En tredje Välkommen hem på raken. Asta Kask. Jag såg dem på Gärdesfestivalen 1985. Tror de var återförenade redan då. Strax efter spelade Träd, Gräs och Stenar. Bajamajabristen var monumental men frampå kvällen fanns det en del skinheadgäng att vara rädd för. Kom bara att tänka på det såhär 30 november. Jag har vaga minnen av band som Lilla Huset på Prärien och liknande också men det kan lika gärna ha varit något av de följande åren. Det känns verkligen som en helt annan värld, inte bara tid. Men Asta Kask tycks fortfarande studsa på till publikens jubel. Själv kan jag knappt höra ett ord de sjunger.

tisdag 29 november 2011

Välkommen hem (Låttips #140)

Glesbygd'n. I en tid när band ska heta sådant som Syket, Bruket, Åbäke, Natten och vad ni vill har de ändå det bästa namnet. Glesbygd'n. Klart att de spelar norrländsk vemodsreggae. Klart de gör det bättre än några andra. Så bra att jag faktiskt tror att det kan vara värt att ägna sig åt lite okynneshandel och betala 400 spänn för deras senaste cd.




Jaså ni vill ha videon till Välkommen Hem där Annika Norlin från Hello Saferide och Säkert! är med och sjunger också eftersom den så bra knyter an till föregående postning med Uppsalabandet Labyrint att den fått ge namn åt den här postningen. Jamen då kör vi väl den också då.

måndag 28 november 2011

Välkommen hem (Låttips #139)

Jag ska villigt erkänna att jag aldrig hade hört talas om Labyrint innan jag läste Jan Gradvalls recension i DI Weekend men nu har jag gjort det och det är klart att jag måste föra det här LIVE-framträdandet hos SR vidare.

söndag 27 november 2011

Söndag i Hornstull

Vi gick upp på Tantoberget. Det var i går. I dag har vi lagat lasagne och bakat kanelbullar medan regnet fallit över Tanto och vinden vinit runt taken i Draken. K har spelat skivan med Tvillingarna, Truls och jag så många gånger att hela familjen kan alla texter utantill redan ett dygn efter att hon var på konserten. Jag har försökt få smyga emellan med Willie Wrights Tellin' the truth som jag köpte på Mickes efter att jag och JLT tagit en efterlängtad kaffe på Dellon. Den är bra. Det finns alltid så mycket mer. Vi har smuttat på glöggen och tänt ett adventsljus. Sirius vann till slut en match. 10-4 borta mot Tillberga. Vi följde på datorn. Må det ha varit vändningen. Det finns säkert mycket mer att skriva men nu tänker jag lägga tiden på Leif GW Perssons självbiografi Gustavs grabb. En sak till bara först. P går. Som hon går.

torsdag 24 november 2011

I väntan på det stora språnget (Låttips #138)

Billy Bragg. Det är 25 år sedan jag såg honom live för första gången och han är fortfarande igång därute. Outtröttligare än en duracellkanin. Var helst det finns en barrikad att stå på, var helst en näve behöver knytas, var helst en gammal sång med lite ny text kan säga något om samtiden.

VAB i Hornstull

Vi hålls i vardagsrummet. Lyssnar på Magnus Lindbergs Snön den faller vit. Kräksjukan eller om det var vanlig magdito slog till mot förskolan i går. Terminens första VAB som inte har något med hjärnblödning att göra. Det känns trots den där lilla tömda magen, och den överhängande risken för den ännu mindre magen, befriande vardagligt. Kräksjuke-VAB med hinkar, avslagen cola och blåbärssoppa. Det spöar hjärnblödnings-VAB alla dagar. Julgranen på Tantoberget lyser för övrigt redan på kvällarna.

Till nästa PAL

onsdag 23 november 2011

Onsdag i Sumpan

Ryktet säger vinterkräk. På förskolan. Jag sitter kvar sent på jobbet i kväll. Inte för att undvika smitta utan för att göra klart tablåändringarna så jag kan vabba lugnt i morgon om så krävs. Åt indiskt på lunchen. Läste Stieg Trenters Tolfte knappen. Köpte Solomon Burkes I have a dream. 20 spänn. Annars äter jag mandariner, tänker tysk fotboll och dricker te. I går kväll satt jag bredvid en man på bussen som satt så bredbent att han förtjänade en smäll om han inte hade pungbråck. Lyckligtvis är jag en tämligen fridsam person. Nu är det visst dags att börja med ändringarna.

tisdag 22 november 2011

Fem och femton (Låttips #137)

Det bara slog när jag tänkte på att Mickes Skivor fyller moppe i dagarna och firar med 15% rabatt på alla skivor just i dag (ni hinner säkert dit innan de stänger om ni går nu). Det slog mig att jag skrev om när affären firade 10 år. Slog mig att det var andra postningen någonsin. Här på Herr Alarik. Slog mig att bloggen alltså borde vara fem år nu. Och se det är den. Vem hade kunnat tro. Om ni händelsevis undrar så firar vi med att leka burken och lyssna på Leonard Cohens Death of a ladies man medan mörkret tätnar därute i Tanto.

Tusenlapparna och blodspengarna

Läs det här. Så ser det ut. Uttryckt i tydliga siffror och tabeller. Så ser de ut. Blodspengarna i min och många andras plånböcker. Så ser de ut. Tusenlapparna som vi efter eget godtycke kan lägga på julklappar eller ge till välgörenhet. Så ser det ut. Det kollektiva förakt för svaghet som röstats fram till regeringsmakten i det här på ytan så välmående lilla landet i norr. Vi svär väldigt sällan i den här bloggen men - fy fan.

Uptown Top Ranking

Uppsala över 200 000. Invånare alltså. I kommunen ska tilläggas. Ni får förlåta att en gammal lokalpatriot i förskingringen blir lite uppspelt. Vi firar väl med den här gamla Uppsala-listan? Ja det gör vi. Fast nyhetsflödet känns lite dammigt i lärdomsstaden om det stämmer att det var redan 15 november som 200 000-gränsen passerades.

måndag 21 november 2011

Valrörelsevila och halvbulanser

Det bästa med att befinna sig så långt mellan valen är att ledarskribenterna kan skriva bra saker som bottnar i dem själva utan att behöva tänka på om någon skugga eventuellt kan falla på den egna sidan och ställa till något vid valurnorna. Läs gärna Hanne Kjöller om ambulanserna och mer i dag. Om ni vill kan ni ju alltid kolla in min gamla ambulanstext också. Bilden till är så bra i sammanhanget att jag repriserar den.




















Halvbulansen finns på Astrid Lindgrens Barnsjukhus.

Flamingo (Låttips #136)

Nej jag vet inte heller något om Miss Chain and The Broken Heels. Bara attt jag av en slump hamnade på den här låten och tyckte att den var värd att bjuda på när det nu är näst sista måndagen i november och allt. Och Kallt. Och ruggigt. Då kan det kanske värma ganska skönt med en sådan här liten popbit.

söndag 20 november 2011

Söndag i Hornstull

Jag ska be att få återkomma men helgen har mestadels varit bra. Inte tu tal om saken.

fredag 18 november 2011

Lilla julafton i november

Ibland. I går. Till exempel. Jag kommer inte ihåg vilken impuls som fick mig att kolla in Jesse Hector mer än att jag ganska nyligen läst att det kommit en cd-samling. Jag hamnade här. Det var bra. För sen gick jag till eBay och sökte på The Clique. Inte modrevivalbandet utan 60-talsbandet. Jag har gjort det förr. Sökt. Nu fanns samlingsplattan där. Set price. Snabb affär. I morgon läggs den på lådan. Hemma i går kväll. Jag försökte komma på var jag läste om deras cover på Leaving Here. Jag hade för mig att det var någon text av Hasse Huss i Jörvars Gosskör men hittade inte. Jag plöjde artiklar i Now & Then också. Inget resultat. Mer än att jag kom på att jag behöver The Craig också. I must be mad. Då var den omöjlig att hitta nu finns den på Spotify. Och relativt lättåtkomliga samlingar. Somt förbättras. The Clique. Jag har nog väntat minst ett decenium på att få lägga den på skivtallriken. Kanske två. Jag beställde förresten Jesse Hector-samlingen också. Av bara farten.

Något mer medan ni väntar

Bloggen This is Pop? håller på med en fantastisk nedräkning över 60-talets 200 bästa låtar och har nu bara förstaplatsen kvar. Jag tog mig friheten att lista 20 låtar som ännu inte kommit med. Förutsatt att jag inte missat någon vid snabbgenomläsningen. Det var för övrigt frost på Tantoberget och Drakens tak i morse.

torsdag 17 november 2011

Något medan ni väntar

Ok. Risken är överhängande. För att ni redan läst det här. Om förätarmackan. Men jag har inte tid med mer just nu så det är vad som bjuds.

onsdag 16 november 2011

Kindkyssarna och dödskyssarna

Läs Anders Lindberg i Aftonbladet i dag också. Gör det. Det är kanske lite väl mycket antydningar i texten men den är värd att läsa ändå i väntan på att någon förhoppningsvis bemöter. För så här illa kan det väl ändå inte vara?

Kissblöjorna och kissblöjorna

Läs Jonas Gardell i Expressen i dag. Gör det. Själv har jag två vaccineringssprutor kvar att ta nere på Caremas vårdcentral men jag tvivlar på att de kommer att tas där. Att jag kommer att kunna förmå mig. Frågan är ju bara om det är bättre att gå någon annanstans? Denna tid. Dessa seder. Vi har också vägt kissblöjor detta år. Stått på Astrid Lindgrens Barnsjukhus och vägt och vägt. För att hålla koll på vätskebalansen hos ett litet barn. Det snålades inte på blöjorna där. Hade det gjorts det om sjukhuset varit privat? Jag vet inte. Jag hoppas inte. Men jag vill inte chansa. Vill inte att vi ska testa. Mina föräldrar är 66 år och lite mer. Det är förhoppningsvis ett tag kvar till de behöver äldrevård. Med lite tur kanske de inte ens behöver det. Döden kan ju komma barmhärtigt i nattsömn, hastigt vid en gräsklippare, på ett sjukhus eller alldeles för tidigt som det var för mina far- och morföräldrar. Men om de behöver åldringsvård. Jag vill inte att de ska behöva bo där det vägs blöjor för att vinsterna ska öka. Bonusarna. Jag vill inte.

Till nästa PAL

tisdag 15 november 2011

Varannan vecka och livets gång

Det är mycket nu. Jag vet. Men ta er tid att titta på det här lilla inslaget med Pelle Carlberg och Tvillingarna Truls och jag. Själv får jag både lite ont i magen och blir lite glad. Över hur det går. Över att det går. Att Pelle själv förmodligen var yngre än vad hans barn är nu när vi gick i parallellklass på Uppsävjaskolan är lite svårt att greppa. Men så är det. Livet. Vill ni läsa något längre om Pelle kan ni ju alltid klicka här.

måndag 14 november 2011

The Fish City Five

Jag facebookade och twittrade i förmiddags med anledning av att det denna november är 25 år sedan Housemartins cover på Caravan of Love släpptes och lite diskussioner och googlande senare visade det sig att det nog faktiskt också är på dagen 25 år sedan de spelade på Fryshuset i Stockholm. En konsert jag tyvärr inte gick på. Ytterligare lite nätsökande gav dock en liten senkommen tröst i form av liveuppträdandet från Old City Lites nightclub i Farnworth som ni kan se nedan . The Fish City Five var för övrigt vad de ibland kallade sig vid a capella framträdanden.


När man läser om tankar om döden

Isobels Verkstad skriver bra i dag om det där katastroftänkandet som vissa av oss alltid verkar bära med oss. Läs det. Jag hittade dit via Griskindspatrik. Jag antar fortfarande att vi orkar för att vi orkar. Sen kom jag att tänka på det här igen. Jag vet inte om det mest gör mig arg, ledsen eller besviken. Förmodligen allt på samma gång.






















Till nästa PAL

söndag 13 november 2011

Söndag i Hornstull

Jag ser Trump - O'Sullivan i final i Players Championship Tour. Det nya bollgeniet mot det gamla. Gammal verkar inte vara äldst just nu. Fast medan jag skrev lite längre ned här klev Ronnie in och sopade hem ett frame som i fornstora dagar. Mest slående annars är hur galet snabbt bägge spelar. Och innan allt nedan var färdigskrivet var det visst slut också. Tack och lov att Eurosport Player finns när nattningen tar två timmar.

Vi grillade i parken till lunch. Innan dess gick tjejerna uppför Tantoberget. P också. Hon gick i stort sett hela vägen även om hon höll L i handen. Nu har hon svårt att somna. Det är så otroligt mycket i den där lilla kroppen just nu.

Jag köpte senaste Mojo och skakade lite på tillatget med att Quadrophenia kommer som 5-cdbox men sen läste jag intervjuerna med Daltrey och Townshend och ja jag är lite sugen. Först av allt läste jag dock artikeln om mod revival. Vi är som vi är.

Sirius spelade 5-5 mot Broberg på Studan i går. Tappade en 5-3 ledning sista tio. Vi ligger näst sist i tabellen. Bakom ligger bara Villa med en match mindre spelad. Jag hade inte trott att jag skulle börja längta efter fotbollen redan i november.

Jag beställde tre skivor med Lloyd Cole som låg på hallmattan i fredags. Två liveinspelningar och en studiovariant från repetitionerna inför senaste turnén. Det har varit svårt för något annat att få plats i spelaren.

Bron närmar sig slutet och jag hade inte trott det i början av serien men nu har jag snudd på abstinens. Det känns väl långt till måndag.

L gjorde lasagne till middag medan jag röjde ordning i klädkammaren och bägge barnen åt medan sådan där aptit som man alltid skulle vilja se. Satt lugnt ner, tog om, pratade lite.

Nästan alla löven ute i Tanto har fallit nu och i dag bet det rejält i kinderna när vi var ute.

Det har varit en väldigt bra dag. En bra helg. Vi behövde det.

fredag 11 november 2011

Det är på tiden (Låttips #135)

Reivers. Jag vet försvinnande lite om dem mer än att jag verkligen gillar den här låten och har gjort i mer än 15 år. Det och att jag och Jeppa hade med den på en julkassett vi gav bort till vänner och bekanta på den tiden julkassetter fortfarande kunde vara en realitet. Reivers. It's about time.

torsdag 10 november 2011

Rapport från en lunchrast

Jag gick sist av alla. På lunch. Till Åhléns. Åt ärtsoppan. Åt pannkakorna. Läste Mojo. Från Pressbyrån. Pressat pris. The Who på omslaget. Det numer trasiga av limmet som höll skivan på plats. Den som snurrar nu. I datorn. Yardbirds. A certain girl. Jag köpte EST också. Strange place for snow. På Stadsmissionen. 20 spänn. Jag köpte Abba också. Gold. Till K. Samma ställe. Samma pris. Jag gick tillbaka hit. Till jobbet. I kväll ska jag se John Cale på Strand i Hornstull.

onsdag 9 november 2011

Canvey Island (Låttips #134)

Ok jag är lite tjatig men det är inte så ofta jag går igång på nya popband och nya skivbolag numer så ni får ha lite tålamod med att det just nu blir lika mycket AED Records som det ett tag blev Occultation. De är ju så värda uppmärksamheten. Sålunda ser och lyssnar vi i dag på Rotifers video till låten Canvey Island. Den gjorde mig för övrigt sugen på att se om Oil City Confidential också. Och när vi ändå snuddar vid Dr. Feelgood, passa på att kolla in den här sidan för en vällovlig dos Wilko Johnson 

tisdag 8 november 2011

Ett skepp kommer lastat

Ja men kolla vilken fin liten vän som låg och väntade på hallmattan när jag kom hem i går. De, om jag inte är felunderrättad, fyra första små singlarna från AED Records, behändigt packeterade i en rar liten låda (fast tänk vad ännu mycket bättre det hade varit om man hade fått dem digitalt på köpet också). Vi firar väl det med att lyssna på nya Edwyn Collins-låten också? Ja det gör vi.


EDWYN COLLINS - Down The Line by Analogue Enhanced Digital

lördag 5 november 2011

Lördag i Hornstull

Jag laddar för att spela skivor för barn på discomaskerad. Just nu med T.Rex Zip Gun Boogie även om jag nog knappast kommer att spela den när det är dags. Innan spelade jag Norma Jeans Saturday. Tror inte heller att den klarar barnens kritiska öron men den är bra. Bägge är så kallade tiokronorsfynd från veckan. Alldeles snart ska jag grädda pannkakor också. Läs något samhällstillvänt tills jag återkommer. Tänk på att allt hänger ihop. Och dansa lite. Det behövs när hösten rustar som den gör därute i Tanto.

fredag 4 november 2011

Rapport från en lunchrast

Tidigare. Jag stod i lunchkön. Hos indiern uppe i backen. Förbannade andras obeslutsamhet. Deras långsamhet. Beställde. Chicken Tikka Sizlar. Han undrade om jag var ensam. Ville svara att jag var själv. Sade nej. Betalade. Tog mitt vattenglas. Satt vid bordet. Med ryggen mot långväggen. Åt salladen. Läste Kerstin Thorvall. I skuggan av oron. Rakt fram en man som talade i mobil. Han hade den i en plastpåse. Prassligt genomskinlig. Ibland darrade han till. Till höger om mig. Två tjejer. Den ena sade att hon inte tänkte hångla med den andra. Kanske var det teater. Kanske inte. Rösterna lite för intresserade av att låta intresserade. Av att låta intressanta. Till vänster. En man med skägg. Var han ensam eller själv? Maten kom in. Jag åt den. Läste lite till. Drack vattnet. Rreste mig. Gick ut. Svängde höger. Gick mot Myrorna. Hösten var mild men det var något i luften.

Du sköna nya värld

Se där. En 27 år gammal skiva som inom kort kommer att skickas till mig från Japan. Ibland blir jag så himla trött på internetet och vill bara flytta ut och bo på en stubbe i skogen men andra gånger tycker jag att det är fantastiskt att eBay och allt det där andra finns. Nu till exempel.

torsdag 3 november 2011

Debut och Boxerbeat (Låttips #133)

Om någon läsare händelsevis är sugen på ett Joboxers för 2011 så skulle jag säga att Men of North Country är ett nog så gott alternativ.


onsdag 2 november 2011

THE (Popskyltarna #54)

Det är ju ett bra tag sedan saknade bloggaren SFNB efterlyste The The i kommentarerna till den andra popskyltspostningen men nu kommer de. Notera förresten gärna att det här med popskyltar numer är en trend i det de brukade kalla bloggosfären.

tisdag 1 november 2011

Det är stängt (för två veckor sedan)

P sitter i knät och läser. Sitter hos L. Jag sitter i matrummet. Har just ätit frukost. P sov hela natten. Mest i sin säng och sen lite i min på morgonen. Själv var jag vaken. Det var stökigt på rummet och spring i dörren. Oro i kroppen. Känner mig ändå förvånansvärt utvilad och lugn. Om en timme är det dags. Jag hade trott att jag skulle vara närmare något slags upplösningstillstånd men det är som att det är oundvikligt nu. Som att det bara är att följa med strömmen, simma så länge det går och sen sjunka eller nå land.

Hon var så ledsen när vi duschade henne och när de satte infarten i armvecket men hon lugnade sig snabbt. Hon lugnar sig alltid så snabbt. Men hon ville inte för en sekund släppa mig. Inte ens när L kom tillbaka efter natten hemma. Hon sa pappa och klamrade sig fast vid mig. Jag är ju inte troende, knappt ens tvivlande, men Gud, Gud, Gud vad jag hoppas att hon ska klara det här. Att allt ska gå bra.

Jag låg och tänkte på vad som är värst i går. Det är sjukt, galet, perverst, vad ni vill men jag gjorde det. Jag tänkte på vad som är värst. Att hon dör eller att hon får en allvarlig hjärnskada. Det var en av de saker som höll mig vaken. Det och skriken från grannsängen, stegen i korridoren, dörrar som öppnades och stängdes. Det och hennes andetag som jag lyssnade till så noga jag kunde. Som jag ville etsa in i mitt minne. Som hennes leende. Som hennes doft. Det finns inget svar på den där frågan. Men det är mänskligt att tänka den.

Det är 55 minuter kvar. Teet kallnar i koppen. Jag ska gå tillbaka in till dem nu. Låt det gå bra. Snälla, snälla, snälla. Låt det gå bra.

Jag höll henne i famnen när de sövde henne. Vi hade gått hela den långa vägen i kulvertarna. Jag bar henne och hon var så liten i min famn. När hon somnade in och jag lyfte över henne till britsen. Innan hon fick syrgasmasken över munnen och vi fick gå ut. Hon såg så stor ut, så lugn, så fridfull.

Vi satt i biblioteket. Morfar kom förbi. Jag hade duschat. Läste tidningen. Vi pratade väl om nyheter och inredningsmagasin. Vi gick ner till kafeterian när kön bedarrat. Vi köpte varsin sallad och tvingade i oss. Vi gick upp till biblioteket igen. Två och en halv timme hade gått och jag undrade om de inte borde ha ringt nu. Jag satt på toaletten och mitt i lugnet fick jag en känsla av att hon inte klarat sig. Att P inte klarat sig. L klappade min rygg i biblioteket. En halvtimme senare undrade även hon om de inte borde ha hört av sig. Jag hörde inte riktigt vad morfar, läkaren, svarade. Var inte helt mottaglig.

Sen surrade telefonen. Det ringde ljudlöst hos L. P var förd till uppvaket. Hon var på uppvaket. Inte BIVA. Inte något värre. Uppvaket. Hon ligger därnere nu. Jag gick nyss därifrån. Vi har pratat med läkarna. Narkosläkaren beskrev det som att de var mycket nöjda. Att de sköt handskarna i sophinken och var mycket nöjda.

Sen kom de. Den bra svensken och fransmannen med om inte världens så Europas bästa händer. De var mycket nöjda. Det hade funnits några svårigheter på vägen men det hade gått bättre än de trott. Det de ville stänga är stängt. Det är stängt. Eventuellt kommer det att vilja stänga mer efter kontroll om ett år men det de ville stänga är stängt. Det är stängt. P ligger därnere på uppvaket. L sitter bredvid henne. Jag kan sitta här vid ett matbord, dricka jordgubbsyoghurt och skriva det här. Det är stängt. Kärlet som blödde. Det är stängt.

Till nästa PAL

November spawned a monster (Låttips #132)

Det är ju så att vissa artister och låtar känns så självklara att de känns löjligt att tipsa om dem men om det nu ändå är första november och det är mer än 20 år sedan jag köpte den här på Skivboden i Uppsala så kör vi ändå tycker jag. Morran. Håll till godo.

måndag 31 oktober 2011

En väldigt lång dag (för två veckor sedan)

P sover en meter ifrån mig. Ligger på sida i en cerise spjälsäng. I min säng ligger hennes docka, mobiltelefonen och Stålbadet av Anders Harning. Hon hade svårt att somna som det är när rum delas. Vi är tillbaka på Q82s. I morgon ska ingreppet göras. Jag vill inte tänka på det men i allra, allra, värsta fall kan de här vara hennes sista kväll och natt. Jag hoppas att hon känner hur älskad hon är.
















K kramade P och grät i morse. Stod och höll om sin lillasyster vid köksbordet. Det är svårt att veta hur mycket hon förstår av vad det här sjukhusbesöket innebär men hon känner förstås också av oron. Denna oro. Det finns så mycket mer att skriva men jag ska släcka nu. Försöka sova. Det är en väldigt lång dag som väntar i morgon. Kanske den längsta.





















Någonstans i ett annat rum skriker ett barn otröstligt. Det är bara alldeles precis så att det hörs hit in. Går någon förbi i korridoren på snabba fötter försvinner ljudet av skriket men när den som har bråttom passerat är det tillbaka igen.

Till nästa PAL

En liten aptitretare vid lunchtid

Oh I know that I've been crazy, and that cannot be denied. But inside of me, there's always been a secret urge to fly.

You see I dreamed about things, the brightest things, I know, you know what I mean.

And in my youngest years, it seemed to me, that anything was possible.
 
-----------------
 
Tyvärr får vi än så länge nöja oss med att tänka oss Kevins röst och musiken.

söndag 30 oktober 2011

lördag 29 oktober 2011

The sound of grovsoprummet

Den som tvivlat på cd-skivans sjunkande status kan sluta nu. Nedan veckans skörd från grovsoprummet. Samtliga i perfekt skick, eller snudd på, och jag lämnade lika många till åt någon annan fyndare. Jag har nästan bara hunnit lyssna någon låt här och där men tyckte till exempel bättre om Mauro Scoccos skiva, som jag spelat i dess helhet, än vad jag hade trott (jag har ju annars fått för mig att jag bara gillar enstaka låtar med honom). Inte minst hans cover på Ulf Lundells En sprucken vas som jag helt hade missat innan gillade jag. Sen är det förstås senare än sent, snudd på för, men det känns ändå lite bra att jag till slut ska ge till exempel R. Kelly och Rufus Wainwright en chans.

Den kommer oftare nu (för två veckor sedan)

P är död. Den där förjudna tanken. P är död. Den kommer oftare nu. P är död. Den där förbjudna tanken. P är död. Den som måste få tänkas. P är död. Det är hon inte. Hon lever. Det är fyra dagar till operation. Jag är ett skal, en mur, ett liv som när som helst kan knäckas, rasa samman. Som måste leva vidare. Som P måste leva vidare. Fast ändå inte. Annorlunda. Och sen tanken igen. P är död. Det är som att inte bottna i betong, som att trampa vatten i kvicksilver. P är död. Vad ska jag göra om den förbjudna tanken som måste få tänkas blir verklighet? Vad i allsin dar ska jag göra då? Fyra dagar.




















Till nästa PAL

Den där blödningen (för 22 veckor sedan)

Vi var på återbesök i dag. På Astrid Lindgrens Barnsjukhus. Vi pratade om den där undersökningen. Den rycker närmare. Det är bra. Det är jobbigt. Läkaren satt i sin stol och förklarade. P satt i mitt knä. Alla om. Allt vi inte vet. Vi var i bassängen sen för sjukgymnastik hon inte var redo för just i dag. Allt vi inte är redo för. Lekterapin däremot. Hon gillade den.

Undersökningen. Den som ska visa vad de kan göra om de behöver göra något. Hur de kan göra det de förmodligen behöver göra. Om de kan göra något. Vi såg bilder igen. Inifrån hennes huvud. Läkaren pekade och förklarade. En del blev klarare. En del blev tydligare. P satt i mitt knä. Hon satt i mitt knä och vi tittade på bilderna inifrån hennes huvud. På den där blödningen.

Det har snart gått två månader sedan det hände.

Till nästa PAL


fredag 28 oktober 2011

Ett litet uppsamlingsheat

Uppsamlingsheat. Det var länge sedan. Men det finns några saker.

Stone Roses. Hundratusentals biljetter sålda på en timme och allmän extas över att de återförenas. Låt oss hoppas att de är bättre än på Lollipop. En av de sämsta konseter jag sett.

The Patriots. Jag älskar att snubbla över ett sådant här band som mitt i 80-talet låtsades att det var 60-tal. Bam Carosu. Deras karriär som skivbolag borde ha blivit längre.

Dokumentären om John Peels viktigaste singlar verkar fem minuter in väldigt älskvärd. Första delen har ni här.



På tal om Peel. Om ni händelsevis befinner er i närheten i kväll och har möjlighet att slinka in. Då är jag avundsjuk.


Jag läste efter tips från Gradvall på Twitter och Bodil Malmsten på bloggen Martina Lowdens text i DN i veckan och nu läser jag till slut boken Allt som legat där och väntat i bokhyllan. Den börjar både bra och referensstinnt.

På tal om AED Records. Lyssna på den här fina lilla spellistan.


Setlist by Analogue Enhanced Digital

Sist men inte minst viktigt. Jag köpte en skiva med Siw Malmkvist på lunchen i dag. Underbara Siw från 1970 för en femma på Myrorna. Hon gör en i mina öron fin version av Petula Clark-hiten Don't Sleep In The Subway på den. Försvenskad till Sov inte i tunnelbanan av Peter Himmelstrand. Jag köpte en platta till för en femma. Alf Robertsons Mitt Land från 1980. Den som hans som jag minns det hit-tolkning av Tom T. Halls Old dogs and children and watermelon vine finns på. Den som på svenska blev till Hundar, ungar och hembryggt äppelvin. Jag borde eventuellt hålla tyst om det här men jag är, om vi lyckas bortse från den stegrande nationalsången i bakgrunden, ganska svag för titelspåret från den skivan.

Ett ställe att kalla hemma (Låttips #131)

Det finns så mycket fantastisk musik där ute. Så mycket som bara passerar utan att jag har en aning om det. Och så ibland. Ett litet tips från en gammal pophjälte, som en gång var ett ungt fan, på Twitter och jag sitter där. Hos AED Records och känner att jag behöver beställa lite vinylsinglar.

Fredag morgon i kollektivtrafiken

Kvinnan mitt emot mig på tunnelbanan. Hon har rött hår och vit stickad mössa. Möjligen virkad. Hon har en finne precis vid högra näsvingen. Kanske två. Naglarna är välskötta. Omålade. Inte för långa men tillräckligt för att visa att hon inte jobbar med händerna. Åtminstone inte mer än med att svara i telefon och knappa på ett tangentbod. Hon blundar avslappnat men jag är ganska säker på att hon skulle vilja bita dem ned till nagelbanden.

För några veckor sedan stod jag inne i hattbutiken, inne på hattbutiken, inuti hattbutiken, på Götgatan. Det var före pop quizet, innan pop quizet, inför pop quizet, men efter klippningen. Jag frös och provade, prövade, kepsar. Gubbmodellen. Sådana som min farfar bar med självklarhet. Jag är 42 år men kände mig mer utklädd än i den hatt, den blåa som jag någonstans hoppades skulle få mig att se ut som Humphrey Bogart, jag bar i ettan, eller tvåan, eller trean, på gymnasiet. I dag på bussen stod jag bakom en kvinna vid dörrarna när jag skulle stiga av. Vid Fridhemsplan. Hon hade en svart basker. Skulle det kunna kännas mindre utklätt? Det gjorde det på samma gymnasium.

Vid Vreten steg en man av. Jag såg honom i mittgången. Han var väldigt välklädd. Möjligen hade man kunnat invända att det hade varit ännu snyggare om den där, enligt tidens räddhågade mode, höftkorta rocken varit lårkort eller rent av räckt honom till knäna. Men ändå. Väldigt stilig. Jag tänkte att det var modigt. Sen insåg jag att han förstås sett Mad Men. Den där TV-serien jag inte sett. Den där hårfina gränsen mellan mod och ängslan.

torsdag 27 oktober 2011

SSS (Popskyltarna #53)

Sigue Sigue Spotnick. Jag har inte så mycket mer att säga om det bandet än att de fick ett imponerande genomslag i det där vi kallade media. Jag önskar att jag hade mer att säga om skivbolaget SSS International men det har jag faktiskt inte. Snarare mindre.

onsdag 26 oktober 2011

Om något händer (för två veckor sedan)

Jag stod vid bussshållplatsen i morse och det slog mig att det bara är en vecka kvar nu. Om en vecka ska fransmannen och de svenska experterna gå in i ljumsken på P och söka sig upp till hjärnan för att försöka göra det de ska försöka göra. Jag har känt mig förvånadsvärt lugn den senaste tiden, inte oroat mig särskilt mycket alls. Jag antar att det är någon form av försvar. Att det är det som gör att vi oroar oss mer för om P ska vara tillräckligt osnorig för att sövas än inför själva ingreppet de ska göra.

Samtidigt slår det till ibland. Med den fullaste av krafter. Hon kan dö. Hon kan få en hjärnskada. Och det kan hon ju utan ingreppet också. Risken är större. Jag vet. Jag vet, jag vet, jag vet. Men hon är däruppe i norr med sin mor och syster. Är hos mormor för att inte utsättas för lika mycket bakterier och baciller som hon skulle möta på förskolan. Hon är däruppe och enligt rapporterna frågar hon mycket efter pappa. Efter mig. Hon saknar mig. Jag saknar henne. Jag kan inte föreställa mig hur mycket jag skulle sakna henne om något händer.

Till nästa PAL

HUP (Popskyltarna #52)

Andra plattan med Wonderstuff hade onekligen ett lite kortare och smidigare namn än debuten The Eight Legged Groove Machine (hette den så, jag orkar inte kolla) och jag är tveksam till om den åldrats med något som helst behag men jag gillade hitlåten Don't Let Me Down, Gently då så de och plattan får sin popskylt. Hup!

måndag 24 oktober 2011

Om inte om fanns (för fyra veckor sedan)

Det är P och K som står och blickar ut. Bilden är ett andra undantag. Barnen är inte med på bild här. Den är tagen en och en halv månad efter hjärnblödningen. Den som P fick. Den som ni kan läsa om under PAL. Vi hade sökt skydd i Högalidskyrkan. Gömt oss undan regnet. De stod där bredvid varandra i motljuset. K och P. Barnen. De älskade.

Det kom ett brev i går. Från Försäkringsbolaget. Det som vi varit så nöjda med. Som vi talat så gott om. Det som hjälpte oss vid vattenskadan. Inte en krona. Inte en krona är den värd. Inte en krona tycker de att hjärnan där inne i huvudet på P är värd. Varken nu eller om det senare visar sig att hon fått någon fuktionsnedsättning till följd av hjärnblödningen.

Anledningen. Det är medfött. De där små rörbroarna som för snabbt för blodet från artärerna in i venerna, som inte låter trycket bromsa in på rätt sätt i kapilärerna, är medfödda. En medfödd defekt. Sekunda vara. Andrahandssortering. Ingen bytesrätt. Ingen rätt till försäkringsutbetalning. Det är vad de tycker även om de förstås aldrig skulle uttrycka det så. Det är så de värderar blänket i ögonen på P, skrattet hon skrattar, hur hon säger pappa och slår armarna runt min hals. Om de såg henne stå upp på vardagsrumsgolvet och göra vågen efter att ha tagit ett steg skulle de måhända säga bravo men om hon en dag inte längre kan göra det till följd av hjärnblödningen vill de inte betala ut en krona för att hon ska kunna få ett drägligare liv. Medfött, sekunda, värdelöst. Det är vad de säger fast de inte säger det. De har så fel som det är möjligt att ha.

De har förstås rätt. De har förstås rätten på sin sida. De har förstås utformat avtalen så och de har förstås läkarna som kan skriva utlåtanden som de kan stödja sig på. Har förstås pengarna till juristerna som kan vinna i domstol. De har förstås statsmaktens, lagstiftarnas, välsignelse i marknadens namn. De har förstås rätt. Och ändå så fel.

Om något annat hade orsakat hjärnblödningen? Om K hade tappat en hammare i huvudet på P? Om P hade fallit och slagit huvudet i kyrkans stengolv? Om hon hade suttit i en krockande bil? Om hon hade fått en järnvägsbom i skallen? Om hon hade... ja inte vet jag. Om hon hade haft den otur hon har haft på ett annat sätt? Inte genom att födas så som hon fötts, med det där lilla blodkärlet som inte blev som det skulle? Hur kan de göra skillnad på otur och otur på det sätt som de gör? Hur står de ut? Med sig själva? Med den värld de är med och skapar? Hur kan de tillåtas att göra den skillnaden?

Om den gud till vilken de byggde den där kyrkan som vi sökte skydd i händelsevis finns. Om det hopp som de där två tornen vi ser från balkongen ska symbolisera finns. Om någon något mer jordiskt handlingskraftig finns. Om någon rättvisa finns. Det är inte pengarna till just oss jag är ute efter. Det är ett annat system. En annan värdering. En annan syn på människan. Det är en stilla bön om det jag skulle vilja att någon hör. Varken mer eller mindre. Det och att hon ska få leva. Att det där, som de tycker, värdelösa lilla blodkärlet i hennes huvud inte ska brista. För oss är det nämligen fullständigt ovärderligt. Fullständigt. Ovärderligt.



Till nästa PAL

söndag 23 oktober 2011

M-A-R-T-I-N-A (Låttips #130)

I veckan är det dags för WTA-slutspelet i tennis, vad skönt det är att vi inte längre behöver skriva Sony Ericsson Championships, i Istanbul. Allt kan ju inte kopplas till musik men damtennis kan det definitivt. Och då förslagsvis till Phrancs fantastiska hyllning till Martina Navratilova. Jag såg Phranc som förartist till Morrissey på Wembley Arena 1991 och hon var en väldigt positiv överraskning. Skitarg. Skitbra. Och dessutom rolig. Lyssna också gärna på låtarna Take of your swastika och Bloodbath om ni hittar dem.

lördag 22 oktober 2011

Kunde inte hjälpa (för fem veckor sedan)

I går. På väg till jobbet. Jag kunde inte hjälpa det. Det bara kom över mig. Tankarna. De förbjudna. Jag tänkte på vad jag skulle säga på P:s begravning. Jag tänkte på "la" som hon sa när hon ville ha något när hon var mindre. Jag tänkte att det var vad jag skulle säga. La P. Det gick över snabbt. Det måste det göra. Hon lever. Hon ska fortsätta leva. Hon ska överleva mig.

I går. På kvällen. I badrummet. Jag kunde inte hjälpa det. Det bara kom över mig. Tankarna. De förbjudna. Jag tänkte på vad jag skulle säga till K. Hur vi skulle kunna berätta att hennes älskade, älskade, älskade lillasyster inte finns längre. Jag kunde inte tänka mig något sätt att säga det på. En tår föll. Sen en till. Sen fler. Jag torkade dem. Jag gick ut till dem. De lekte. De tjoade. De ska fortsätta göra det. Jag ska sakna dem när de flyttar hemifrån. Det är långt kvar till dess. Måste vara.

Till nästa PAL

fredag 21 oktober 2011

Fredag i Hornstull

P och K var tillbaka på förskolan i dag. Halvdag. Jag och L tog en promenad längs Hornsgatan. Njöt av det fina höstvädret. Senare gungade jag P i parken och hon skrattade. I morgon fyller K fem år. Hon är så peppad som bara en fyraåring kan vara. Jag hade helt missat att Jojje Wadenius gjorde en barnskiva till, den jag kände till var förstås Goda Goda, med texter av Barbro Lindgren 1978. Nu är Puss Puss Sant Sant inhandlad. Jag tyckte faktiskt att både den och Adventures in jazz and folklore med Bengt-Arne Wallin, Jan Johansson, George Riedel och Bengt Hallberg var värda 80 spänn. Rick Nelson in concert var definitivt värd den tia som stod på prislappen. Särskilt som jag fick den på köpet.

Faller genom ruinerna (för fem veckor sedan)

Ibland när jag ser eller tänker på P. Det är som att hela mitt inre rasar samman. Som att jag faller genom ruinerna av mig själv. Det kan vara vid köksbordet eller på väg till jobbet. Det varar oftast bara några sekunder. Kanske en halv minut. Sen fortsätter jag som vanligt igen. Med bara en svag, svag känlsa kvar av den där största skräcken.

Till nästa PAL

torsdag 20 oktober 2011

Set list Pet Sounds Bar

Den är verkligen inte i ordning spellistan nedan men det är så långt mitt minne räcker de låtar jag hann spela under mina 2,5 timmar på Pet Sounds Bar i lördags. Skoj var det men oj så mycket det var som inte fick plats ser jag nu när jag sorterar tillbaka singlarna.




















Johnny Thunders & Patti Palladin - She Want's to Mambo
Sylvain Sylvain - Without you
Jonathan Richman - This kind of music
The Brouges - I ain't no miarcle worker
Mink DeVille - Mixed up, shooked up girl
Guy Lombardo - Enjoy yourself (it's later than you think)
Monica Zetterlund - Du mitt liv
The Moquettes - Right string baby, but the wrong mojo
George Harrison - What is life
Laura Lee - Rip Off
The Trammps - Hold back the night
Clarence Reid - Baptize me in your love
Reflections - Romeo & Juliet
Maxine Nightingale - Love hit me
Dave and Ansel Collins - Double Barrel
Prince Buster and All Stars - Train to girls town
Tenoshi - 25 miles
Big Youth - Roots Foundation
Althea & Donna - Uptown top ranking
Aztec Camera - Somewhere in my heart
Barracudas - (I wish it could be) 1965 again
Beatles - Bad boys
Stiv Bators - Circumstanstial Evidence
Elvis Costello - Welcome to the working week
Tennesse Earnie Ford - 16 tons
Go-Betweens - Right here
Hindu Love Gods - Raspberry Beret
The Jam - When you're young
Joboxers - Boxerbeat
Greg Kihn - For You
Ronnie Lane - Kuschty Rye
Lord Large feat. Dean Parrish - Left right & centre
Kirsty MacColl - Free World
Mandrake Paddle Steamer - Strange walking man
Monochrome Set - Ten don'ts for honeymooners
Dave Phillips & the Hot Rod Gang - Tainted love
Rockpile - Teacher teacher
Paul Simon - Kodachrome
Small Faces - My minds eye
The Squares - This is Airbeat
Squeeze - Is that love
Joe Strummer & The Latino Rockabilly War - Trash City
Talking Heads - Road to nowhere
The V.I.P.'s - The Quarter Moon
Jane Wieldin - Rush hour
Docenterna - Fattigsverige
Sator - World
Bottle Ups - Boppalina goes West
Blossoms - A.P.B.
Jimmy Brisco & The Little Beavers - Why do fools fall in love
The Caboose - Black hands white cotton
Drifters - Kissin' in the back row of the Movies
Herbie Mann - Hijack
Harlem River Drive - Need you
Honey Cone - While you're out looking for sugar
Sjusovarna: John Blund

Kommer tids nog (För sju veckor sedan)

Klumpen i magen. Den klumpen. Det har regnat och varit solsken under dagen i Hornstull. Vi lämnade K på förskolan klockan åtta i morse. Tog bussarna till Astrid Lindgren. Jag, L och P. Lilla P. Vi satt på ett litet läkarrum klockan nio och den svenske experten ritade på ett helt vanligt randat kollegieblockspapper. Han ritade artärerna, kapilärerna och venerna så som det ska se ut och så som det ser ut på ett ställe i huvudet på P. Han visade oss röntgenbilderna på hennes blodkärl, pekade och förklarade och visade de senaste magnetkamerabilderna. Han sa det som andra sagt om att limma, stråla eller använda öppen kirurgi. Han visade vad de vill göra, vad de vill stänga. Hur de åtminstone vill minska flödet som hela tiden hotar att spränga hennes blodkärl från insidan. Han berättade om riskerna som finns men som är värda att ta eftersom det är en ännu större risk att inte göra något. Han berättade om fransmannen. Han sa att världens bästa händer kommer att utföra det och tårarna steg i mina ögon.




















Det känns bra, det känns fruktansvärt. Enda anledningen till att jag inte grät är att jag bet ihop så hårt att inga tårar kom. Lilla, lilla, P. De där tårarna kommer tids nog. Det är en och en halv månad kvar. Jag tror att riskerna känns så mycket hemskare för att hon mår så bra just nu men om de hade kunnat göra det det vill göra nu just då och där när hon låg på BIVA efter hjärnblödningen hade det ju känts fantastiskt och det är för att undvika att vi hamnar där igen de ska göra det här.

Det är bra, det är bra, det är bra. Det är så vidrigt och hemskt att det stramar i hela kroppen. Hon tog tre steg i går, gjorde om det i dag. Hon trivs så fantastiskt denna sin andra förskolevecka och har lärt sig rörelserna till Imse, Vimse, Spindel. Hon blir så uppspelt att hon gör dem för fort. Hon är så stor och så liten och om en och en halv månad ska de gå in med instrument via hennes ljumske, söka sig upp genom blodkärlen och förhoppningsvis nå fram så de kan stänga ett litet bråck och ett kärl. Stänga helt eller delvis. Det är bra, det är bra, det är bra.




















Det är bra men det enda jag hör är hans röst och orden om riskerna med ingreppet. Blödning. Propp. Blödning. Propp. Blödning. Propp. Blödning. Propp. Jag kan inte skriva det så många gånger att ni helt förstår om ni inte varit precis just här. Jag hör dem och jag ser P framför mig. Hennes tre steg, hennes händer som gör Imse-rörelserna, hennes skratt när hon busar med K. Hennes blodkärl är en tickande bomb med okänd detonationstid och det är klart att de måste försöka desarmera den men jag är så alldeles förskräckligt, vanvettigt, förlamande rädd för att det ska säga pang när de gör det. Blödning. Propp.

Vi säger till varandra att det blir bra. Att det måste göras. Att allt blir bra. Måste tro. Måste hoppas. Men om det inte blir det då? Blödning. Propp. Dripp, dropp. Tårarna som blivit till en klump i magen.

Till nästa PAL

onsdag 19 oktober 2011

Över förväntan (i dag)

P ligger och sover här bredvid mig på sjukhussängen. Rum 16. Sängplats b. Avdelning Q82s. Astrid Lindgrens Barnsjukhus. Just i dag finns det inte ord för den tacksamhet jag känner över att leva i ett samhälle som än så länge har en kollektivt skattefinansierad sjukvård. Inte heller finns de ord för den ödmjukhet jag känner inför vad Europas, om inte världens, bästa händer har gjort med blodkärlen längst inne i hjärnan på P. Om jag ändå ska försöka blir ordet tack. Tack.

Hon får förmodligen åka hem redan i kväll. Den närmsta tiden kommer det att komma lite läsning här om tiden mellan den där dagen då vi fick veta att en fransman också skulle se på bilderna och den dag som är i dag. Den läsningen är inte precis en skrattfest men när ni läser det tänk på att mellan skrivandet av de där texterna fanns många ljusa stunder av förvånansvärt vardaglig vardag. Tänk på det här ögonblicket med P sovande bredvid mig i sängen. Tack.

Till nästa PAL

söndag 16 oktober 2011

Söndag i Hornstull

Vi stod en dryg meter ifrån en hare. Den gömde sig bakom en sten. Innan räfsade vi löv. Efter också. Familjen kom hem i går morse. Hem från norr. Sirius vann med 5-1. En omgång kvar och ett mål från kvalplatsen. Jag spelade skivor i går. På Pet Sounds Bar. Det gick bra. Det var kul. Kanske kommer en låtlista. Det finns mer men det får komma senare. Kvällsfika stundar.

torsdag 13 oktober 2011

Rapport från en lunchrast

Jag gick själv till Åhléns. Luften var höstkall och jag höll Christoffer Carlssons Den enögda kaninen i handen. Kön till kantinen var lång så jag tog ett varv. Kollade barnböcker, leksaker. Väl tillbaka var den fortsatt lång. Läste i kön, fick min mat, betalade, hämtade rårivna morötter och märkte att mängder av kollegor anslutit. Boken fick vila. Ärtsoppan var bästa hittills i år men pannkakorna degigt sämst. I kväll ska jag begå Pop Quiz-premiär på Pet Sounds Bar. Jag vet. Ni har hört det förut. Men den här gången tror jag faktiskt att det kan bli av. Sirius leder öppningsmatchen i bandyns World Cup med 4-0 i halvtid.

onsdag 12 oktober 2011

Onsdag kväll i Hornstull

K ringde just från norr. Det är fyra dagar dagar sedan vi sågs. Hon berättade att hon saknar mig. Att hon vill att jag ska läsa för henne. Att hon snart kommer hem. Att hon längtar. Som jag. Det kan ha varit det finaste telefonsamtalet i mitt liv. Snart fyller hon fem.

Det måste verkligen finnas någon väg ut

I morse. Jag gick Järnvägsgatan fram. I Sumpan. Jag och alla de andra morgonjäktade pendlarna. I går kväll. Jag gick Järnvägsgatan fram. I ett hav av orange. De holländska supportrarna hade av någon anledning valt Falconer som pub och parkerat en orange dubbeldäckarbuss utanför. Det var folkfest. Sen vann Sverige. Vi är i EM. Det kändes bra i går kväll framför TV-apparaten. Nu känns det ganska likgiltigt.

Jag följer inte partiledardebatten mer än via sporadiska utrop på Facebook och Twitter. Juholt. Jag vet inte. Det är som att så väldigt mycket i svensk politik just nu känns som överblivet extramaterial från Parlamentet som TV4 försöker kränga till mängdrabatt. Jag hatade verkligen Parlamentet. För hur de försökte förlöjliga männsikor som vill något med vårt samhälle. För hur deltagarna där pekade finger och gjorde långnäsa medan allt de själva gjorde var att inkassera skratt, applåder och lönecheck. Bildt. Lundin Oil. Annie Lööf och Thatcherismen. Jag vet inte. Sverigedemokraterna. Kristdemokraterna som tror att det blir bättre om de byter partiledare. Jag vet inte. Inte mer än att det gör mig så trött och att jag vill att någon ska krossa narrspegeln med en vilja till förändring där inte de enda drivkrafterna heter pengar och egenintresse.

Jag köpte en Undisputed Truth-platta med en dryga 10 minuter lång version av Temptations Ball of Confusion (That's What the World is Today) i veckan. På andra sidan har den en cover på Dylans Like a Rolling Stone också. Den känns onekligen som ett ganska perfekt soundtrack till denna onsdag i oktober 2011.

tisdag 11 oktober 2011

White Pony (Låttips #128)

Jag hittade den här fina nya låten med Roddy FrameLokkos blogg och sen var det ju inte mycket snack. Den rösten. Klart det är dags för ett låttips igen. Jag önskar att jag kunde få se någon av spelningarna han gör i England nu men läget är, som vi säger, inte helt optimalt. Jag tröstar mig med den här och minnet av spelningarna på Hultsfred och O-baren. Samt den där gången när vi drack te och pratade för en intervju som aldrig blev till artikel i takvåningen på gamla Lydmar Hotell. Jag önskar att kameran hade fungerat bättre då och att jag inte hade varit för blyg för att tacka ja till en lunch. Jag ångrade mig redan i kylan ute på Stureplan.

måndag 10 oktober 2011

Två omgångar kvar

Den huvudlösa huvudstaden

Vi pratade om det i veckan. Om bilden av Stockholm. I oktober 2011. Om att den var en buss där människorna sitter en och en på dubbelsätena och stirrar stint på sina smarta telefoner. Om blickarna som aldrig höjs. Om löven som skiner gula, brandgula, röda, där utanför. Senare. Jag fick revidera den. Bilden av Stockholm. I oktober 2011. Den är en illaluktande toalett där ljuset lyser blått för att nålen inte ska hitta sitt kärl. Den är en man med nedhasade byxor vid pissoaren. Strålen som träffar plåten och den andra handen som oupphörligt fingrar på iPhonen. Blicken som varken höjs eller sänks. Dansgolvet där utanför. Ljusen som skiftar i gult, brandgult och rött.

söndag 9 oktober 2011

Söndag i Hornstull

Familjen for norrut. Jag vinkade av dem på tunnelbaneperrongen. Gick på Parker Lewis på Strand. Det var bra. Uppsalabekanta Rigas också. I morse vaknade jag sju fast inga barn bökade i sängen. Läste tidningen tog det lugnt. Jag tar det fortfarande lugnt. Sirius vann. Två gånger om. Damerna är klara för uppflyttning. Herrarna ligger trea. En poäng från direktplatsen till Superettan med två omgångar kvar. Jag gick en sväng i höstkylan i eftermiddags. Passerade Dellon och gick in på Mickes. Kom ut med 29 singlar. Vissa av oss är bara som vi är. Det är tomt här utan familjen. Så tomt att jag ännu inte haft hjärta att städa bort garaget K byggde i går kväll. Fast snart kommer jag att vilja lägga en av de där filtarna över benen. När jag sätter mig i soffan för att läsa Den enögda kaninen. Den här hostan som flyttat in i min hals får gärna röra sig vidare.

fredag 7 oktober 2011

Rapport från två lunchraster

I går på lunchen. Stod på Stadsmissionen efter maten. Klockan var kvart i ett. Senare på kvällen var jag ganska säker på att jag sett en cd där Stina Ekblad läste Tomas Tranströmer. Mannen som en halvtimme efter mitt skivbläddrande mycket välförtjänt fick nobelpriset i litteratur. I dag var jag tillbaka. Skivan var kvar. Det var Edith Södergran hon läste. De spratt minnet spelar oss.

Både i går och i dag föll ett episkt regn över Sundbyberg när jag skyndade tillbaka till jobbet. Hösten är tillbaka.

onsdag 5 oktober 2011

Herr Alarik vänder plattor för dig

I går på Myrorna i Sundbyberg. Loppislunch. Jag bläddrade lite hågöst bland vinylsinglarna. Bläddrade förbi något. Reagerade. Bläddrade tillbaka. Skildes från fyrtio kronor. Gick ut med Squeeze fantastiska Is that love i påsen. Med Greg Kihns fina cover på Bruce Springsteens For You också. Och Daniel Sjölins bok Oron bror. Den förstnämnda av dem kommer definitivt att kunna höras på Pet Sounds Bar i Stockholm lördagen 15 oktober. Närmare bestämt någon gång mellan klockan 20.00 och 01.00 när jag gästar mannen vi brukade kalla Skånemagnus den store men som i de här sammanhangen går under namnet DJ Skåne bakom skivspelarna. Jag lovar banne mig att spela minst 90% vinylsinglar och inte så mycket som en endaste mp3. Jag kommer inte heller att deklamera ur Oron bror men kommer nästan säkert att spela For You. Jag kommer garanterat att spela för dig. Kom dit.

tisdag 4 oktober 2011

Right in the eye of the right

Billy Bragg släpper en ny platta nästa vecka. Bara sådär. Out of the blue fast han verkar lika röd som vanligt. Jag har ingen aning om hur den låter, fast jag kan klara en kvalificerad gissning om jag blir pressad, men den ser åtminstone väldigt fin ut. Så nu är det väl bara för mig att gå in på hemsidan och beställa Fight Songs.