Ingen fara på taket

Eftermiddag här inne i den högt belånade värmen och upplevda tryggheten. Barnen tittar på varsin skärn. Jag skriver vid en annan. Stolar står på bordet i köket och golvet jag just skurat torkar. Snart startar ett till snookerframe jag tänker se.

Stolsbenen syns på bilden. Termometern som står på minus tio skymtar i högerkanten. Solen är på väg ned. På taket i bakrunden. Byggjobbare i gula ställ. Byggnadsställningarna de reser. Som de rest i timtal nu. Denna lördag. Jag hoppas att de har vettiga avtal och rejäla underställ.

Facket och lägenheterna som är i ropet. Jag förstår indignationen. Särskilt om den kommer inifrån arbetarrörelsen. Känner den själv med sekundärskammen över mediehanteringen. Att vissa aldrig tycks lära sig. Eller är de det de gjort? Döljer det här något större? Man måste alltid tänka den tanken.

Man måste alltid tänka andra tankar också. Jag tänker något lite på vem som kan dra nytta av det här. Vem som ville att det här skulle bli en nyhet just nu och varför? I vilken mån den eller de månar fackets medlemmar och deras avgiftspengar? Eller bara skördar skadeglädje och framtidshopp.

Fackföreningsrörelsens framflyttade positioner under drygt hundra år. Jag tror att de för vissa sticker mer i ögonen än att några pampar inom den beter sig som andra pampar. Varje chans som finns att skicka människor ut i en avtalsvärld där de står själva finns det andra människor som vill ta.

Det är fortfarande några år kvar tills den allmänna och lika rösträtten fyller hundra år i det här landet. Skulle den försvinna är den en mycket kort historisk parentes. Att den skulle kunna göra det tycks förstås som en orimlig tanke. Alla dessa orimliga tankar.

Jag undrar hur länge de ska jobba där på taket? Ganska snart är kvällsmörkret här på allvar. Jag ser inte på det här avståndet om det bär säkerhetslinor men de ser ut att röra sig tämligen obehindrat.

VM-kval, VM-kval, VM-kval!

Herr Alarik bryter bloggtystnaden för att han blev så uppspelt över att World Snooker har öppnat sin YouTube-kanal för en match i kvalet till VM i snooker. Och inte vilken match som helst heller. Vi snackar Ken Doherty (Dubbelräven, Republikens hopp, 1997 års världsmästare) mot kvalets enda kvinnliga deltagare Reanne Evans. Jag är ju väldigt svag för Ken men för snookerns skull hoppas jag att Reanne tar det här. Bäst av 19 frames också redan i kvalet. Det är annat än PTC, det är världsmästerskap. VM som på riktigt startar 18 april och direktsänds på Eurosport och Eurosport 2. Men länken, ge oss länken tänker ni. Ok. 

The Ronnie O'Sullivan Show

På tisdag är det dags för första avsnittet av The Ronnie O'Sullivan Show på Eurosport. Ni kan räkna med att jag kommer att sitta bänkad framför apparaten.
 

11 x 147 = snookermagi

Min pappa skickade länken som en midsommarhälsning. Samtliga maximumbreak Ronnie O'Sullivan gjort på tävling, förträffligt samlade till dryga en och en halv timme av pur snookermagi. Midsommaren tillbringades för övrigt i Torsång. Magi det med.

Lite si och så

Den som händelsevis tycker att det är lite si och så med uppdaterande här kan trösta sig med att snooker-VM tar slut på måndag och då minskar också mitt artikelskrivande på eurosport.se till mer normala nivåer vilket borde vara fördelaktigt för den här bloggen. Till dess tycker jag att ni ska passa på att spana in O'Sullivan och Trump i deras semifinal och vill ni kan ni ju alltid läsa lite om snooker också.

Herr Alarik har en liten förfrågan eller två

Nej det uppdateras inte mycket här. Det är snooker-VM och ett kök fixas. Dessutom barnen och livet. Hämtning och lämning. Allt däremellan och runt omkring. Och när tiden trots allt räcker till har vi sist av alla börjat se på Mad Men. Som tar sig. Till och från jobbet läser jag, efter att jag halvvägs in lade ned Stig Larssons senaste när lånetiden förföll, James Lee Burkes Crusader's Cross. Det är här frågan kommer in. Min förfrågan. Finns det någon (eller några) bra filmatisering av Burkes deckare med Dave Robicheaux som huvudkaraktär? Jag skulle nämligen vilja se en sådan. Det om det. Den andra frågan? Om någon i läsekretsen har en 20" cykel med låg ram att göra sig av med så föreligger intresse. Bara hojta till. Jag köpte för övrigt en dubbelvinyl med en del av Van Morrisons gamal demoinspelningar från 1968-1971 härom dagen. Jag ser fram emot att någon gång hinna lyssna på den. I går grillade vi första gången den här våren i Drakenbergsparken.

Snookrad av livet

Tänk om jag hade vetat när jag sökte mitt jobb att jag på kuppen skulle bli så inne på snooker att jag sitter och följer VM-kvalet på nätet hos World Snooker (det är gratis för en testperiod men ändå). Just nu möts Bassiri och Gill i första omgången och det där som marknadsfolk brukar kalla inramning är det lite si och så med. Fyra vita väggar och en kameraplacering som ger känlan av övervakat upphållsrum på det lokala fängelset. Men jag sitter här ändå och kollar. Och ibland zappar jag över till matchen mellan Wykes och Hull också. För det här är trots allt uppladdningen inför VM som startar på Eurosport den 20 april och då gör Ronnie O'Sullivan comeback. Och den ende jag kan komma på som kan mäta sig med honom, om orden bollgeni och bord ska rymmas i samma mening, är Jan-Ove Waldner. Om ni inte redan sett ITV:s special om The Rocket rekommenderas den här länken. Själv ska jag zappa tillbaka till Bassiri mot Gill. Det står 0-1 i frames nu.

Som en raket

I den mån vi orkar i sjukstugan gläds vi åt dagens besked om att Ronnie "The Rocket" O'Sullivan gör comeback inom tävlingssnookern lagom till VM.

Helt kort (något slags uppsamlingsheat)

Jag ser på snooker. Jag läser Paulo Hewitts Small Faces-biografi. Jag närmar mig slutet på Korparna. Jag har sett Palme på datorn och En pilgrins död på TV. Jag hostar och hackar lite men stretar på. Jobb, hämtningar, lämningar. Någonstans får visst Downton Abbey plats också. Vi är i början på tredje säsongen. Dessutom var jag i Uppsala i helgen. Köpte vinylsinglar för en femhundring och fikade med JS. Medan P var hos farmor. Eventuellt kommer en bild på de där inköpen. Jag blev hur som mycket nöjd med att hitta några av de de rara små sjutummarna. Ja just ja, Oskar har skrivit bra om cykel också. Läs.

Medan dagarna bara går

Jag ser på snooker, åker pulka, bakar pepparkakor, jobbar, lämnar, härmtar, bläddrar i Ny Våg, ordnar skivomslagsquiz och bloggar ytterst sparsamt.

Herr Alarik är lite upptagen just nu

Ronnie, Ronnie, Ronnie

Jag kanske återkommer med något mer personligt när och om orken infinner sig. Så länge. Snabbast någonsin.

 

Herr Alarik goes pothead

Nej jag har inte börjat röka märkliga saker, jag ser på snooker. Alldeles nyss en fantastisk kvartsfinal mellan Trump och Allen på Eurosport. Jag skriver något lite om sporten också. Därav det skenbara lugnet här.

Brand New Beat

Om någon mot förmodan missat att nya Kurt Baker-plattan Brand New Beat hittat till Spotify tipsas det här och nu om det. Själv väntar jag på att vinylen ska hitta över Atlanten också. Snooker på TV är det med. Bra eftermiddag.

Maxat med Dubbelräven

För en liten stund sedan gjorde Ken Doherty karriärens första 147-serie i European Tour. Det hela TV-sändes tyvärr inte men Kim Hartman hade vänligheten att komma ut ur kommentatorsbåset och informera mig. Det känns på många sätt så väldigt rättvist att Ken fick göra ett maximumbreak efter alla dessa år. Inte minst de på kärriärens höst då han måst kvala för att nå huvudturneringarna. Jag blev så glad att jag tänker fira med att återpublicera en gammal text från Snookerbloggen 147 och december 2008 här nedan.

Håll en tumme för Ken

Om ni hade frågat för fem år sedan hade jag nog skakat på huvudet inför UK Championship i Snooker. Det låg helt enkelt inte så högt på min prioriteringslista. Frågan är om det ens syntes på min radar. Nu är det annorlunda. Delvis är det Kens förtjänst. Mest är det Kens förtjänst.

Jag älskar förstås Ronnie O’Sullivans genialitet och jag-balanserar-på-gränsen-personlighet och Kim Hartmans kommenterande. Jag kan utan problem falla på knä av vördnad inför allt Stephen Hendry vunnit och hur han fullständigt dominerade världssnookern och jag studsade framför TV-skärmen när John Higgins gjorde sina fyra hundrabreaks i rad. Jag uppskattar verkligen de flesta spelare som ligger på Top 16 men till syvende och sist handlar det för mig om Ken. Ken Doherty.

Ken ligger just nu utanför Top 16 men har kvalat sig fram till Top 32 i årets UK Championship så det finns en chans att vi får se honom på Eurosport, eller på det där extra bordet som bara ligger några knapptryckningar och en femtiolapp bort på Eurosport Player.

Jag vet inte var det började men jag tror att det mycket sitter i munnen. Hur han nervöst slickar sig om den eller låter en läpp darra (han kan darra både med över- och underläppen). Det handlar om hur munnen ihop med ögonen så tydligt avslöjar hela det känslodjup som hans i övrigt orörliga ansikte döljer. Ken hade inte haft mycket att erbjuda som pokerspelare. He gives it all away.

Vi brukar förstås precis som Kim kalla honom ”Dubbelräven” eller ”Republikens Hopp” men för mig är han också ”Nervous Ken”. Han som alltid hellre tar det safe och defensivspelar än vågar den där spektakulära attacken. Han som inte tillräckligt mycket vågar vinna av rädsla att förlora och därför oftast gör just det senare när turneringarna drar ihop sig. Det ligger något djupt mänskligt i den där oviljan att ta för stora risker. Något ytterst igenkänningsbart i att se vad man kan förlora snarare än vad man kan vinna.

Jag pratade med Kim om Kens fall och han berättade om hur oerhört svårt det är för spelare som varit självskrivna på Top 16 när de väl halkar ur. När de måste börja kvalspela i små oinspirerande lokaler mot unga hungriga förmågor som vill framåt och när de så lätt börjar grubbla på varför de inte längre står i rampljuset inför TV-kamerorna och den stora publiken. Något säger mig att det där är ännu svårare för Ken än för många andra. Just därför vill jag så gärna att det ska gå bra för honom i årets UK Championship. Ingen behöver rankingpoängen som står på spel som Ken. På lördag spelar Ken mot Graeme Dott i årets UK Championship. Det finns förstås en stor risk att han med darrande underläpp kommer att defensivspela bort den chansen att åter närma sig rampljuset och Top 16. Men han kommer åtminstone att ha en ivrig supporter.

Snooker break

Paus i snooker-VM. Någon sopar gångarna. Bordet kontrolleras och putsas. Några få i publiken sitter kvar och vaktar sina platser. Jag är förstås, och tack och lov, mer intresserad av själva spelet men jag gillar verkligen de här stunderna med bara feeden på Eurosport Player också. Lokalen som töms för att sedan sakta fyllas igen. Några enstaka människor som rör sig i bild. Stillheten. Lugnet före sprängning.

Mästarnas mästare

Det finns inga konstanter. En av de där självemotsägande satserna. Den sanning som finns är den sanning som säger att sanningen aldrig är sann. En annan. Ändå kändes han som en konstant. Stephen Hendry. Han har varit med så länge jag har sett på snooker. Han var med innan jag började titta. Det kändes som att han alltid skulle finnas där. Med en bekymrad rynka eller ett snett leende. Lutad över bordet.  Nästan alltid väljande en attack hellre än att spela safe. Kön som förs bakåt och skjuter fram. Bollträffen. Poäng. Eller en lätt huvudskakning. Något uppgivet som drar förbi i blicken.

Det är ett tag sedan hans absoluta storhetstid. Visst är det. På 90-talet var han kungen av snooker. Vann VM sju gånger varav fem i rad och dominerade sporten fullständigt. Tog hem alla rekord som fanns, vann allt som kunde vinnas. Åtminstone måste det ha känts så för motståndarna. Alla dem som han körde över med en ny typ av snooker. Den vi älskar i dag. Han förändrade spelet. Fullständigt. Attack blev allt. Åtminstone nästan. Han kunde förstås spela bländande defensiv också men det är inte för det vi kommer att komma ihåg honom. Utan för att han när chansen väl kom (ibland innan också) tog den. Attackerade. Våga och vinna. Och som han vann. Yngste världsmästaren någonsin. Elva 147-serier varav tre i VM. Över 750 centuries. 36 vunna rankingturneringar. £8 637 600 inspelat i prispengar. Några rekord delar han med andra, något enstaka har han måhända förlorat, men den samlade tyngden är han ensam om. 

I år fick han kvala in till det VM jag en gång vill besöka. Han låg som nummer 23 på rankingen. Han gjorde det med bravur. Vann i kvalet och var i sin 27:e raka VM-turnering. Fixade 147 igen i första matchen och avfärdade regerande världsmästaren Higgins utan problem i andra omgången. I går tog det stopp.  Jag såg det själv på Eurosport. Hur Maguire blev för svår. Siffrorna tydliga i överkant. 13-2. Ändå log Hendry. Bekymmersrynkan var inte där. Det var som att han var tillfreds med vad som hände. Som att han visste något vi andra inte visste. Länge hoppades jag att han skulle komma tillbaka. Att det skulle komma en mirakulös vändning. Att det var den som äntligen startade när han till slut vann sitt andra frame. Men matchen tog slut. Och sen på presskonferensen - karriären. 

Det är över nu. Stephen Hendry lägger av. 43 år gammal eller ung.  Hade det gällt någon annan hade det väl inte varit så märkvärdigt. Snookerspelare kommer, snookerspelare får svackor, snookerspelare kommer igen - snookerspelare går. Lägger av. Ger upp. Slutar. Pensionerar sig. Men Stephen Hendry. Och det är inte för allt hann vunnit, inte för alla rekord. Inte ens för spelet som syns i alla spelare som kommer efter honom. Åtminstone inte bara. Det är något mer. Han var ju konstanten. Det var en sanning, så sann som de kommer, att han alltid skulle stå där. Med det där sneda leendet. Redo att spränga igång en ny match.

Livets små glädjeämnen

Ken Doherty. Dubbelräven. Republikens hopp. Han har figurerat här tidigare så några av er vet säkert att jag har en soft spot för 1997 års världsmästare i snooker. Det är sällan han går så långt i turneringarna att han kommer med i TV längre men just nu ser jag honom spela mot den betydligt yngre tysken Patrick Einsle på Eurosport (eller Eurosport Player om vi ska vara petiga). Vinna verkar han göra också. Go Ken!

Snookerkö mot elgitarr

Jag kanske bara inbillar mig och önsketänker men är det inte lite av en ung Wilko Johnson över Judd Trump? Om man byter elgitarren mot en snookerkö och inte bryr sig om storleken? Attityd. Jo jag ser på snooker istället för att gå och lägga mig. Igen. DN Kultur ligger här bredvid i soffan för att jag ska läsa Jerker Virdborgs mailväxling, eller mejlväxling som det står på tidningen i fråga, med Håkan Juholt men jag har så svårt för att slita blicken från TV-rutans sken.

The Power of Snooker

Ja inte vet jag. Det verkar en aning komplicerat (och inte så lite gubbigt på fel sätt inramningsmässigt). Fast komplicerat är ju å andra sidan vanlig snooker med tills man, hjälpligt, lärt sig reglerna. Den som lever får se. Power Snooker. Nu på lördag. Risken finns att jag sitter som klistrad framför TV-rutan.