Jag var på teater i söndags. Eller konsert. Eller mittimellan. En självbiografisk popföreställning. Doktor Kosmos stod på scen med sitt liv. Fast numer heter han ju bara sitt vanligt ovanliga Uje Brandelius förstås. Jag slogs av hur konstant hans uttryck varit fast innehållet skiftat. Hur han vuxit upp och mognat innehållsmässigt men behållit en positiv barnslighet i formen.
Jag antar att jag först såg dem på Kalmar Nations gräsmatta i Uppsala och att jag trots en kärlek till progg nog fnyste lite och rynkade på näsan. Jag var inte riktigt redo för något som var på låtsas och samtidigt var på riktigt.
I lördags kväll stod jag på en fest som var ett fall 20 år tillbaka i tiden och pratade med Twiggy Pop eller Lina. Vi nämnde nog aldrig Uje eller så gjorde vi. För 19 år sedan såg jag orkestern sätta upp en rockopera på en annan scen ett stenkast ifrån den här i Vasastan. Det var Stjärnjerry och jag praktikintervjuade Uje och Katti på Ritorno för Expressens räkning. Det blev en halvsida och några år senare såg jag dem vara fantastiska på ett utsålt Kägelbanan. Plattorna har jag köpt billigt begagnat och nog spelat ganska mycket men jag har aldrig tänkt på dem som mitt band. Enda gången jag minns att jag pratat med Uje tidigare var på en sen efterfest i någon studentkorridor, jag var väl dogmatisk om stölder från progglåtar medan han säkert ville prata annat.
Han skakade allas händer innan vi gick in till föreställningen och han tryckte dem igen när vi gick ut. Det gick inte att känna om han darrade. Jag gjorde det inombords. Det var en fin föreställning. Smart, varm, rolig, allvarlig. Skratt och ett sug inåt i det egna jaget som bara stor konst eller tröskeln till det livsavgörande kan ge. En svetslåga av ångest under allt det andra. Uje har Parkinson. Söker ni på hans namn på Google är det första träffen, "uje brandelius parkinson". Så definierande är sjukdomen. Han har också familj, vänner, barn. Jag kunde inte avgöra om skakningarna i hans hand där på scen var teater eller ofrivillighet, på låtsas eller på riktigt. Men helheten, det viktiga, var förstås på riktigt. Hur går man vidare därifrån? Jag har ingen aning alls men föreställningen var ett väldigt bra steg. Se den om ni ges chansen. Jag köpte till och med skivan till fullpris på väg ut. I går kväll spelade jag den rakt igenom två gånger och låten Diademet fler än så. Tårarna brände bakom ögonlocken. Vardagen, barnen. Spring, Uje, spring.
