Vi visste inte att vi var schaktmassa (låttips #222)

Höstens låt undrar ni? March to the Docks svarar jag. Det trots att Paul Weller släppt en väldigt fin platta och det kom nytt med Annika Norlin så sent som i dag. Men de kan inte riktigt mäta sig med det Stephen Duffy och hans The Lilac Time levererar här. I början på nästa år ska nya plattan komma men så länge räcker den här långt.

We ran up Constitution Hill
Like we would never stop
We didn’t know we were landfill
And we’d never reach the top

Jag har googlat och Constitution Hill finns i Stephen Duffys barndoms Birmingham. Det är lätt att se ungdomarna som rusar fram där fulla av framtidsförhoppningar. We didn't know we were landfill. De där raderna träffade mig som ett slag direkt mot centrala nervsystemet. Människorna som hamnar utanför, på sidan. De som en gång sprang mot en framtid men nu sitter huttrande och tigger utanför affärerna. Eller bara ser dagarna gå utan att något annat händer än att de får det lite sämre och döden kommer något närmare.

We took it all for granted
They took it all away
The have it alls have it in Hampstead
The have nothings always pay

Ett samhälle som går isär. Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att lyssna på den här i annat än ljuset, eller mörkret för all del, av den valörelse som varit och det valresultat som fortfarande resulterar i talmansrundor. En sorgesång för en arbetarklass som pressas allt längre ut i marginalerna och jag tänker på kvinnan som gick genom tunnelbanevagnarna i morse, hon som alltid säger sitt förnamn, och bad om några slantar medan nästan alla andra böjde sina nackar djupare ned över mobiltelefonskärmarna.

So march to the docks and let’s cry
Stop changing the locks on our lives
Every day another dream dies on us
Another dream dies