Maxat med Dubbelräven

För en liten stund sedan gjorde Ken Doherty karriärens första 147-serie i European Tour. Det hela TV-sändes tyvärr inte men Kim Hartman hade vänligheten att komma ut ur kommentatorsbåset och informera mig. Det känns på många sätt så väldigt rättvist att Ken fick göra ett maximumbreak efter alla dessa år. Inte minst de på kärriärens höst då han måst kvala för att nå huvudturneringarna. Jag blev så glad att jag tänker fira med att återpublicera en gammal text från Snookerbloggen 147 och december 2008 här nedan.

Håll en tumme för Ken

Om ni hade frågat för fem år sedan hade jag nog skakat på huvudet inför UK Championship i Snooker. Det låg helt enkelt inte så högt på min prioriteringslista. Frågan är om det ens syntes på min radar. Nu är det annorlunda. Delvis är det Kens förtjänst. Mest är det Kens förtjänst.

Jag älskar förstås Ronnie O’Sullivans genialitet och jag-balanserar-på-gränsen-personlighet och Kim Hartmans kommenterande. Jag kan utan problem falla på knä av vördnad inför allt Stephen Hendry vunnit och hur han fullständigt dominerade världssnookern och jag studsade framför TV-skärmen när John Higgins gjorde sina fyra hundrabreaks i rad. Jag uppskattar verkligen de flesta spelare som ligger på Top 16 men till syvende och sist handlar det för mig om Ken. Ken Doherty.

Ken ligger just nu utanför Top 16 men har kvalat sig fram till Top 32 i årets UK Championship så det finns en chans att vi får se honom på Eurosport, eller på det där extra bordet som bara ligger några knapptryckningar och en femtiolapp bort på Eurosport Player.

Jag vet inte var det började men jag tror att det mycket sitter i munnen. Hur han nervöst slickar sig om den eller låter en läpp darra (han kan darra både med över- och underläppen). Det handlar om hur munnen ihop med ögonen så tydligt avslöjar hela det känslodjup som hans i övrigt orörliga ansikte döljer. Ken hade inte haft mycket att erbjuda som pokerspelare. He gives it all away.

Vi brukar förstås precis som Kim kalla honom ”Dubbelräven” eller ”Republikens Hopp” men för mig är han också ”Nervous Ken”. Han som alltid hellre tar det safe och defensivspelar än vågar den där spektakulära attacken. Han som inte tillräckligt mycket vågar vinna av rädsla att förlora och därför oftast gör just det senare när turneringarna drar ihop sig. Det ligger något djupt mänskligt i den där oviljan att ta för stora risker. Något ytterst igenkänningsbart i att se vad man kan förlora snarare än vad man kan vinna.

Jag pratade med Kim om Kens fall och han berättade om hur oerhört svårt det är för spelare som varit självskrivna på Top 16 när de väl halkar ur. När de måste börja kvalspela i små oinspirerande lokaler mot unga hungriga förmågor som vill framåt och när de så lätt börjar grubbla på varför de inte längre står i rampljuset inför TV-kamerorna och den stora publiken. Något säger mig att det där är ännu svårare för Ken än för många andra. Just därför vill jag så gärna att det ska gå bra för honom i årets UK Championship. Ingen behöver rankingpoängen som står på spel som Ken. På lördag spelar Ken mot Graeme Dott i årets UK Championship. Det finns förstås en stor risk att han med darrande underläpp kommer att defensivspela bort den chansen att åter närma sig rampljuset och Top 16. Men han kommer åtminstone att ha en ivrig supporter.