Tills något bättre händer (Låttips #183)

I väntan på annat, jo det ska visst bli bakslag på våren snart, kan ni provlyssna hela nya Rockingbirds-plattan hos No Depression. De låter ljuvligt oförändrade.

Som en raket

I den mån vi orkar i sjukstugan gläds vi åt dagens besked om att Ronnie "The Rocket" O'Sullivan gör comeback inom tävlingssnookern lagom till VM.

Vanans makt och vanmakten

Jag läser fortfarande Oktober i Fattigsverige. Orden i den går som en sorg genom kroppen. Jag önskar att det fanns mer ilska i min reaktion men det gör det inte. Det är en del av problemet. Jag är en del av problemet.

På jobbet bakom mig ligger senaste numret av Journalisten. Journalistförbundets tidning. I toppen på förstasidan en mening. "Betydelsen av journalistik är enorm, vårt ansvar är stort."

I hissen upp tittar jag på DN:s framsida. Den stora nyhetrubriken är "Hon slipper kämpa för sin sjukersättning". Lite längre ned står det "Ändå är det i dag mindre än var tredje, som nekas ersättning, enligt statistik som tagits fram åt DN." Och det är klart att det är bra att det inte som vid det värsta datumet är fler än hälften men ändå. Men ändå. I min värld. Det är mer än var fjärde som nekas. 

En annan text. På samma sida. "Inkomstklyftan ökar kraftigt" säger rubriken. Jag hade nog dragit på den istället som huvudnyhet. Istället för att dämpa den lite med glädjen hos en mamma som (fullt rimligt) kan ligga i sin specialanpassade soffa med barnen. Och jag hade (hoppas jag) aldrig släppt igenom den där sista meningen i puffen. "En bidragande orsak är jobbeskatteavdraget som lett till att det lönar sig allt bättre att jobba jämfört med att vara arbetslös eller sjukskriven." Som att det någonsin lönat sig att vara arbetslös eller sjukskriven. Lönat sig. Som att utförsäkringarna inte fanns. Inte finns. Inte var en del i allt det här. Som om det inte finns männsikor som vill att klyftorna ska öka.

Innan Alakoski läste jag Ingenbarnsland. Om att växa upp i svensk förort. Med fel bakgrund och fel förutsättningar. Jag tänker på reportageböcker jag läst från Thatchers Storbritannien. På nedmontering parad med språkglidning. På vad den gör med våra tankar och de mindre lyckligt lottades liv. 

Jag tänker på kvinnan i trappen. Hon som satt där varje morgon förra vintern. Hon som inte synts till den här. Jag undrar var hon är. Om hon är. Jag undrar om hon någonsin vågade äta den där smörgåsen. Om hon var rädd att den var förgiftad.

Ingenstans att ta vägen (Låttips #182)

Om någon mot förmodan missat att Ron Sexsmith har en ny platta ute. Låter bra gör den också.

Dagens boktips i Hornstull

Susanna Alakoski. Oktober i Fattigsverige.

Get up and boogie (Soul Monday #38)

De där skivorna vi plockar upp ibland utan att veta något om. En fyraspårsmaxi med Freddie James från 1979 till exempel. En tia betalas. En promenad hem. Och sen glädjen när nålen träffar vinylen. Här nedan en kortare singelversion.

 

Efterskalv i Hornstull

Lördag förmiddag. Lugnet har lagt sig. Åter lagt sig. Det ses på Pippi, det pärlas, det bäddas rent. Snart ska tänder borstas och en dag fortsätta. För en timme sedan bråkade jag och sexåringen. Vi är sams nu men det där sitter alltid kvar så mycket längre hos mig. Jag hoppas åtminstone att det mest är hos mig det sitter kvar.

Jag läste tidningen sen. Drack mitt te. Varvade ned. Kulturen, sporten och sen nyhetsdelen. Jag hinner inte alltid dit. Jag läste på debattsidan i Stockholmsdelen. Läkare hade skrivit. Sådana som går specialistutbildning vid Astrid Lindgrens Barnsjukhus.

De hade skrivit om bristerna, om oron, om farorna. Om hur sjukhuset inte tillåts att hänga med samhällsutvecklingen (kanske kan vi kalla just den delen för samhällsavvecklingen). De skrev om att det är nu det är värst. Just nu på vintern. Hur de årligen återkommande infektionsepidemierna gör att platserna inte räcker och att det inte går att bedriva säker vård.

Jag läste och det slog mig att vi hade tur på ett sätt jag aldrig insåg då. När P fick sin hjärnblödning. Vi hade tur för att vi var i Stockholm, för att vi så snabbt kunde komma till ett sjukhus med specialistkompetens. Vi hade tur för att hon var i en ålder när chansen att återhämta sig från en hjärnblödning är som allra bäst. Det där visste vi. Men vi hade alltså också tur med datumet. Tur med att det var den andra april som hon vaknade med ett skrik. Tur därför att den värsta perioden för sjukhuset var över. Tur för att det var vår och inte vinter. För att överbeläggningarna inte var som nu. 

Och nu. Om hon eller någon annan får en. Blotta tanken får mig att skaka inombords. Ilskan och sorgen jag känner inför att det är så här, att vissa tillåter det att vara så här, är av en sort som aldrig kommer att gå över. Vissa saker kan knappt förlåtas. Men de kan kanske göras något mindre oförlåtliga genom att missförhållanden rättas till. Gör det. Nu.

I just det här fallet handlar det om lyckotårar

Dra mig mycket långsamt baklänges på en liten vagn. High Numbers (The Who) gör en cover på The Miracles. Med rörlig bild. Det finns ett längre klipp också här. Frågan är om något band, någonsin, har sett coolare ut. Och jo jag skriver den meningen trots att jag i går kväll gång på gång tappade hakan i takt med att jag bläddrade bland bilderna i Paulo Hewitts Small Faces-bok. I gotta dance to keep from crying.



Den här postningen borde ju förtsås ha hamnat i Mod Monday-kategorin men vissa godsaker går inte att spara på.

Ingen vet något längre (Låttips #181)

Billy Bragg har en ny fin låt ute. En som lovar gott inför den kommande plattan Tooth & Nail. Vill ni ladda ned en annan av de nya låtarna gratis och lagligt går ni hit.

En blick i backspegeln

Rapport från en lunchrast

Jag gick till Myrorna och Stadsmissionen. Fast i omvänd ordning. Siktade första exemplaret av 50 nyanser av grådaskigt. Fast på engelska. Om ett år står de där i drivor. Som Hamilton-böckerna, Sprängaren och Millenium-trolgin före dem. Jag köpte annat. Axel Hambraeus Vandringspräst, Vilhelm Mobergs Förädarland och en bok om hat Niklas nyligen tipsade om. Samt Rysk Pop av Japop. Det troligaste är att jag redan har den men man kan aldrig vara helt säker. Vem vet vad jag sålt i ögonblick av styrka eller svaghet. Maten då? Jag köpte en libanesisk tallrik på vägen tillbaka.

Eftertankens blanka klarhet i Hornstull

Har ni tid? Bra. Då sätter vi oss alla ned en stund och funderar på vad makten, penningen och den där känslan av att komma undan med det gör med vår medmänsklighet. Minst en kvart. Inget fuskande.

Grannpop i Hornstull

Fyra trappor under mig sitter en tvåbarnsfar och knåpar ihop pop på svenska. Lyssna här. Det skulle kunna bli en fin liten vinyl-EP av de där låtarna.