Efterskalv i Hornstull

Lördag förmiddag. Lugnet har lagt sig. Åter lagt sig. Det ses på Pippi, det pärlas, det bäddas rent. Snart ska tänder borstas och en dag fortsätta. För en timme sedan bråkade jag och sexåringen. Vi är sams nu men det där sitter alltid kvar så mycket längre hos mig. Jag hoppas åtminstone att det mest är hos mig det sitter kvar.

Jag läste tidningen sen. Drack mitt te. Varvade ned. Kulturen, sporten och sen nyhetsdelen. Jag hinner inte alltid dit. Jag läste på debattsidan i Stockholmsdelen. Läkare hade skrivit. Sådana som går specialistutbildning vid Astrid Lindgrens Barnsjukhus.

De hade skrivit om bristerna, om oron, om farorna. Om hur sjukhuset inte tillåts att hänga med samhällsutvecklingen (kanske kan vi kalla just den delen för samhällsavvecklingen). De skrev om att det är nu det är värst. Just nu på vintern. Hur de årligen återkommande infektionsepidemierna gör att platserna inte räcker och att det inte går att bedriva säker vård.

Jag läste och det slog mig att vi hade tur på ett sätt jag aldrig insåg då. När P fick sin hjärnblödning. Vi hade tur för att vi var i Stockholm, för att vi så snabbt kunde komma till ett sjukhus med specialistkompetens. Vi hade tur för att hon var i en ålder när chansen att återhämta sig från en hjärnblödning är som allra bäst. Det där visste vi. Men vi hade alltså också tur med datumet. Tur med att det var den andra april som hon vaknade med ett skrik. Tur därför att den värsta perioden för sjukhuset var över. Tur för att det var vår och inte vinter. För att överbeläggningarna inte var som nu. 

Och nu. Om hon eller någon annan får en. Blotta tanken får mig att skaka inombords. Ilskan och sorgen jag känner inför att det är så här, att vissa tillåter det att vara så här, är av en sort som aldrig kommer att gå över. Vissa saker kan knappt förlåtas. Men de kan kanske göras något mindre oförlåtliga genom att missförhållanden rättas till. Gör det. Nu.