Som jag stod där och tittade föll blicken på en klisterlapp. Ett sådant där litet ägarbevis som vissa sätter på skivor och som på böcker i tjusigare form kalla Ex Libris. Den här klisterlappen satt längst ned på baksidan av ett cd-fodral och det stod ett förnamn och ett till med ett &-tecken emellan och sedan ett efternamn. Ett gemensamt efternamn. Det var bara det att det andra förnamnet var hårt, hårt överstruket med kulspetspenna.
Jag såg dem framför mig. Hur de flyttat ihop. Hur de beslutat att slå samman skivsamlingarna. Hur de köpt nya plattor tillsammans. Hur de beställt det där små klisterlapparna. Klistrat dem på skivorna. Lyssnat på dem. Ställt in dem i hyllorna. Tagit fram dem ibland. Kommer du ihåg när vi köpte den här? Oj vad vi spelade den.
Uppbrottet sedan. Skivorna som delades eller blev kvar. En klisterlapp som fick sitta men ett namn som ströks över. Hårt, hårt med kulspets. Och nu. I dag. Samma skiva som det en gång var så viktigt att äga tillsammans i ett ställ på Stadsmissionen. Bortslumpad för tjugo kronor. Med klisterlapp och allt. Jag gick vidare, köpte en libanesisk tallrik.
Vän av skivsamlarordning vill förmodligen veta att mitt exemplar av plattan ovan inte, likt det på bilden, är utgivet på Labrador utan på Majestic och bär skivnumret 5059. UPPDATERING. Källarförrådet låter meddela att jag även har Labrador-utgåvan. Tokstolle.
3 kommentarer:
Fint. Ser det framför mig.
Tack Filip! Det allra jobbigaste annars är ju noggrant utvalda böcker, med långa personliga hälsningar i början, som sakta faller i glömska på Myrorna.
Ja, verkligen. Det finns något sorgligt och vackert i de där historierna som man så lätt målar upp.
Skicka en kommentar