Thick as Thieves

Herr Alariks läsare vill alltså se en liten film där folk, några av dem ser misstänkt ut som gamla svällande skivsamlare, talar om sitt förhållande till ett gammalt band som heter The Jam? Ja men då så. Knock yourself out.

Kärlek gör ont utan dig (Soul Monday #48)

Jag köpte en sexspårssjutummare med Billy Ocean förra veckan och spelade den i helgen. Vinylen var pressad 1983 men låtarna hade några fler år på nacken. Som en ytterst liten samlingsplatta. Låt två på skivan hade ett tydligt Motown-influerat beat av ett slag jag fortfarande har svårt att värja mig mot. Om jag nu skulle vilja. Ni har den nedan. Med sångaren i en scenklädsel av det intressantare slaget. Någon kanske skulle skrivit tveksammare. Med ett totalpris på tio kronor bled det för övrigt drygt en och femtio låten. Vi skulle kunna kalla det fynd.

  

En fin liten konsert med Guy Clark

I'm waiting for the man

Herr Alarik vet ju inte säkert men frågan är nog om ni någonsin kommer att hitta den här fina lilla vinylsingellådan med Velvet Underground billigare. Vi kan kalla det ett shoppingtips.

Vad läser du nu för tiden?

Det har gått trögt med läsandet på sista tiden men nu är åtminstone Ian Rankins The Saints of the Shadow Bible utläst. Den var ok men inte någon av hans bästa. Dessutom har vi nu sett klart otäcka men bra The Fall och avslutat ett TV-abonnemang så nu blir det mer tid. I går kväll tog sig också Bob Stanleys Yeah, Yeah, Yeah för mig. Inledningen var lite trög men nu när vi nått fram till rock 'n' roll är jag med. På väg till och från jobbet läses nu Alan Sillitoes The Loneliness of the Long Distance Runner.

Dagens läsning var dock det här.

Står i ett gungfly och fattar ingenting

Helgen. Vi återhämtade oss efter en sjuka som brukar inledas med vinter. Pulka åktes, julgransplundring bevistades. Jag läste i både Ian Rankins Saints of the Shadow Bible och Bob Stanleys Yeah Yeah Yeah - The Story of Modern Pop. Jag såg snö falla och fäste legoklossar vid varandra. Spelade lite gamla plattor och såg de sista avsnittet av House of Cards på Netflix. Jag kan inte fatta att den kan vara så dåligt översatt som den är. Som om en datamaskin med problem gjort jobbet. Var blir vart. De blir dem. När någon tar livet av sig, alternativt begår självmord, står det tog självmord på textremsan. Och det där är bara exempel. 

Det var dock inte det som gav gungflykänslan från rubriken. Känslan av att inte fatta någonting. Det var en text i morgontidningen på söndag morgon. Jag var tvungen att läsa om flera stycken flera gånger. Inte för att de var otydliga eller dåligt skrivna. Tvärtom. Men för att det som stod där var så fullständigt obegripligt, ofattbart, på ett djupare plan. Läs gärna texten här. Och för all del en tidigare om samma ämne här. En gång städade jag på det där sjukhuset. Det var en annan tid. Kanske rent av ett annat land.

Om något liknande hänt när P låg på BIVA? Om någon godkännt att ett TV-team skulle stå där inne utan att vi i familjen fått ge vårt medgivande? Jag vågar knappt tänka på hur jag skulle ha reagerat. 

Nytt år samma gamla postningar

Vi tar väl och inleder året här på Herr Alarik med en liten akustisk konsert med Paul Weller. Nyårslöften? Årsbästalistor? Skulle inte tro det. Så här vill man ju för övrigt ha Paul Weller numer istället för framför några yxigt köttrockande unga hungriga.