måndag 13 januari 2014

Står i ett gungfly och fattar ingenting

Helgen. Vi återhämtade oss efter en sjuka som brukar inledas med vinter. Pulka åktes, julgransplundring bevistades. Jag läste i både Ian Rankins Saints of the Shadow Bible och Bob Stanleys Yeah Yeah Yeah - The Story of Modern Pop. Jag såg snö falla och fäste legoklossar vid varandra. Spelade lite gamla plattor och såg de sista avsnittet av House of Cards på Netflix. Jag kan inte fatta att den kan vara så dåligt översatt som den är. Som om en datamaskin med problem gjort jobbet. Var blir vart. De blir dem. När någon tar livet av sig, alternativt begår självmord, står det tog självmord på textremsan. Och det där är bara exempel. 

Det var dock inte det som gav gungflykänslan från rubriken. Känslan av att inte fatta någonting. Det var en text i morgontidningen på söndag morgon. Jag var tvungen att läsa om flera stycken flera gånger. Inte för att de var otydliga eller dåligt skrivna. Tvärtom. Men för att det som stod där var så fullständigt obegripligt, ofattbart, på ett djupare plan. Läs gärna texten här. Och för all del en tidigare om samma ämne här. En gång städade jag på det där sjukhuset. Det var en annan tid. Kanske rent av ett annat land.

Om något liknande hänt när P låg på BIVA? Om någon godkännt att ett TV-team skulle stå där inne utan att vi i familjen fått ge vårt medgivande? Jag vågar knappt tänka på hur jag skulle ha reagerat. 

2 kommentarer:

Filip sa...

Vad tycker du om Yeah Yeah Yeah? Har kanske kommit en femtio sidor men har tillfälligt fastnat i det rätt sega femtiotalet (och har som regel att inte bara bläddra mig runt hipp som happ, även om boken kan fungera lite som en uppslagsbok). Blir nog bättre.

Martin sa...

Precis så har det varit för mig med men i går kväll lossnade det äntligen. Nu peppad både på att läsa vidare och lyssna på låtar han skriver om.