Jimmy Ruffin är död. Det är egentligen inget märkvärdigt med det. Han blev 78 år och nu mer är det ju mer regel än undantag att de gamla soulhjältarna lämnar oss. Ändå blev jag ganska ledsen när jag läste nyheten på Twitter i går kväll. Jimmy Ruffin var inte Motowns främste manlige artist. Han var inte ens familjen Ruffins främste manlige artist. Alltid stod han i skuggan av sina mer kända skivbolagskamrater och sin bror David. Faktiskt är nog hans största hit What becomes of the broken hearted betydligt kändare än vad han själv är. Att vissa av oss sedan via Dexys Midnight Runners föll så handlöst för I'll say forever my love och via tiokronorsbackarna lärde oss älska hans discohit Hold on to your love hjälper liksom inte. Och nu är han borta. Jag orkade inte kolla i går men gissar att jag har ett knappt tiotal plattor med Jimmy Ruffin, inklusive den han gjorde med sin bror, och då saknar jag ändå den mest självklara i form av Sings the top ten. Förmodligen är det fler än vad jag har med någon annan manlig Motownsångare (möjligen Stevie Wonder undantagen). Det är förstås ganska orimligt men det kändes alltid som att Jimmy lite grann var min.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar