Passion är inget ordinärt ord

Ok jag erkänner att jag förstås är väldigt sugen på att läsa Elvis Costellos självbiografi (och till skillnad från Morrisseys, Lemmys eller Peo Thyrens lär jag inte lägga ned den efter en tredjedel). Inte minst efter att ha läst det där avsnittet någon tidning (The Guardian?) bjussade på härom dagen. Eller Rolling Stone-artikeln  någon vi en gång (och kanske fortfarande ibland) kallade Vinlusen pekade mig mot i dag. Costello. Jag uppkallade ju faktiskt ett husdjur efter honom en gång. Jag tänker inte ens vänta på pocketutgåvan. Jag kommer att lägga Peter Guralnicks Careless Love - The unmaking of Elvis Presley åt sidan the minute jag får Unfaithful Music & Disappearing Ink i min hand. Men i väntan på det kan jag inte nog, om ni nu gillar britter med glasögon som någon gång var en del av bryggan mellan pub och punk men också tog allt vidare, och det gör ni nog om ni läst såhär långt, rekommendera en liten text där Graham Parker berättar om sina favoritplattor. Det är möjligtvis något jag borde hålla för mig själv men jag fick rysningar längs hela ryggraden några gånger under läsningen av den.