Ingen fara på taket

Eftermiddag här inne i den högt belånade värmen och upplevda tryggheten. Barnen tittar på varsin skärn. Jag skriver vid en annan. Stolar står på bordet i köket och golvet jag just skurat torkar. Snart startar ett till snookerframe jag tänker se.

Stolsbenen syns på bilden. Termometern som står på minus tio skymtar i högerkanten. Solen är på väg ned. På taket i bakrunden. Byggjobbare i gula ställ. Byggnadsställningarna de reser. Som de rest i timtal nu. Denna lördag. Jag hoppas att de har vettiga avtal och rejäla underställ.

Facket och lägenheterna som är i ropet. Jag förstår indignationen. Särskilt om den kommer inifrån arbetarrörelsen. Känner den själv med sekundärskammen över mediehanteringen. Att vissa aldrig tycks lära sig. Eller är de det de gjort? Döljer det här något större? Man måste alltid tänka den tanken.

Man måste alltid tänka andra tankar också. Jag tänker något lite på vem som kan dra nytta av det här. Vem som ville att det här skulle bli en nyhet just nu och varför? I vilken mån den eller de månar fackets medlemmar och deras avgiftspengar? Eller bara skördar skadeglädje och framtidshopp.

Fackföreningsrörelsens framflyttade positioner under drygt hundra år. Jag tror att de för vissa sticker mer i ögonen än att några pampar inom den beter sig som andra pampar. Varje chans som finns att skicka människor ut i en avtalsvärld där de står själva finns det andra människor som vill ta.

Det är fortfarande några år kvar tills den allmänna och lika rösträtten fyller hundra år i det här landet. Skulle den försvinna är den en mycket kort historisk parentes. Att den skulle kunna göra det tycks förstås som en orimlig tanke. Alla dessa orimliga tankar.

Jag undrar hur länge de ska jobba där på taket? Ganska snart är kvällsmörkret här på allvar. Jag ser inte på det här avståndet om det bär säkerhetslinor men de ser ut att röra sig tämligen obehindrat.

I'm so wiped out with things as they are

En till text om David Bowies utskjutning i en evig omloppsbana. Om hur han nu är en stjärna som kan lysa ned på oss så länge någon behöver. Behöver ni det? Förstås inte och det är inte ens säkert att jag behöver skriva den.

Men jag kände bara att det helt plötsligt blev lite för mycket om hur mycket han betytt och om hans ständiga framåtrörelse. Det och kanske lite lite rock 'n' roll. Den som jag föll för en gång.

Jag minns att jag smyggillade Let's Dance när den hördes på bilstereon. Det var sommar och vi var på väg till någon badstrand. Tonåren stod och vägde i mig. En identitet precis bortom barnet måste formas. Jag kunde inte omfamna det brett populära. Inte offentligt.

Bowie på Ullevi 1983. Jag läste säkert om det i tidningarna men det var inte mitt. Men mot slutet på sommaren. En lägergård i Dalarna. Starman i en stereo och på en akustisk gitarr. Ett löfte och ett hot. En större värld. Och ett beat som inte gick att stå emot.

Jag hade plattan på köpekassett sen. Tills den försvann på en buss på väg från samma lägergård. Innan gymnasiet var slut hade jag förmodligen köpt alla plattorna och mer därtill. En del av oss är så, en del artister är det så med.

Jag fick en liten tår i ögat när beskedet sköljde över mig via sociala medier i förrgår morse (är det bara två dagar sedan?). En till när jag dagen efter läste vad Iggy sagt. Jag har lämnat konserter med dem bägge i förtid. Det känns märkligt nu.

Med Bowie var det under Glass Spider-turnén. Trött efter trängseln under Iggy som förartist vandrade jag så småningom bakåt genom publikhavet och när jag passerat mixerbordet blåste ljudet bort medan Bowie stod högst däruppe på scenbygget och sjöng Time. Kollade nu och det var visst tredje låten från slutet så jag passerade troligen grindarna till Blue Jean eller Modern Love. Kanske att Time inte ens hade klingat ut.

I går morse spelade jag hans cover på Springsteens Growing Up tre gånger i rad. I måndags kväll BBC-versionen av Janine lika många. 

If you gotta go, go in style skrev jag på facebook direkt när jag fått beskedet. Så otroligt snyggt med nya skivsläppet på sin födelsedag bara dagar innan döden skrev jag och lånade eller stal bilden här ovan. Tummarna kom snabbt och i mängd.

Förra veckan. Jag blev ombedd att välja ut mina 25 bästa låtar med honom till en omröstning. Jag gjorde det på det enda möjliga sättet. Skrev snabbt ned de som kom i huvudet utan att räkna. Kollade när jag borde ha passerat 25 och fick väl stryka ett halvdussin från bruttolistan. Skrev så här och skickade iväg:

David Bowie Topp 25. Klart man hade önskat lite senare alster och kanske lite färre från Ziggy men det är som det är med den saken. Utan inbördes rangordning kommer här mina 25 favoriter (just nu).

London Boys

Janine

Wild Eyed Boy from Freecloud

All the Madmen

The Man who sold the World

Changes

Life on Mars

Five Years

Starman

Star

Ziggy Stardust

Rock 'n' Roll Suicide

Time

Sweet Thing

Young Americans

Who can I be now?

It's Gonna be Me

Station to Station

TVC15

Wild is the Wind

Heroes

Look Back in anger

Boys Keep Swinging

Scary Monsters (and Super Crepes)

Ashes to Ashes

Hörs, Martin

Jag undrar hur annorlunda den hade sett ut om jag hade vetat att han bara några dagar senare skulle vara borta. Vi vet aldrig innan hur det ska bli när någon är borta.

Herr Alarik önskar god fortsättning

Det är verkligen si och så med uppdateringstakten här och inte blev det några årsbästalistor heller. Livet och det som följder med det kom i vägen. Men i den mån det fortfarande finns läsare här är jag glad för dem. Ja för er alltså. Ta det inte som ett löfte om stora förbättringar men kanske kan 2016 ändå bli bättre än 2015. Både vad gäller uppdateringar och annat. Vi avslutar väl årets första bloggpost med en bild från förra årets märkligaste konserthändelse. Jag är väldigt glad att jag gick och såg reggaelegendaren Max Romeo i en liten källare på Skånegatan i maj.