onsdag 13 januari 2016

I'm so wiped out with things as they are

En till text om David Bowies utskjutning i en evig omloppsbana. Om hur han nu är en stjärna som kan lysa ned på oss så länge någon behöver. Behöver ni det? Förstås inte och det är inte ens säkert att jag behöver skriva den.

Men jag kände bara att det helt plötsligt blev lite för mycket om hur mycket han betytt och om hans ständiga framåtrörelse. Det och kanske lite lite rock 'n' roll. Den som jag föll för en gång.

Jag minns att jag smyggillade Let's Dance när den hördes på bilstereon. Det var sommar och vi var på väg till någon badstrand. Tonåren stod och vägde i mig. En identitet precis bortom barnet måste formas. Jag kunde inte omfamna det brett populära. Inte offentligt.

Bowie på Ullevi 1983. Jag läste säkert om det i tidningarna men det var inte mitt. Men mot slutet på sommaren. En lägergård i Dalarna. Starman i en stereo och på en akustisk gitarr. Ett löfte och ett hot. En större värld. Och ett beat som inte gick att stå emot.

Jag hade plattan på köpekassett sen. Tills den försvann på en buss på väg från samma lägergård. Innan gymnasiet var slut hade jag förmodligen köpt alla plattorna och mer därtill. En del av oss är så, en del artister är det så med.

Jag fick en liten tår i ögat när beskedet sköljde över mig via sociala medier i förrgår morse (är det bara två dagar sedan?). En till när jag dagen efter läste vad Iggy sagt. Jag har lämnat konserter med dem bägge i förtid. Det känns märkligt nu.

Med Bowie var det under Glass Spider-turnén. Trött efter trängseln under Iggy som förartist vandrade jag så småningom bakåt genom publikhavet och när jag passerat mixerbordet blåste ljudet bort medan Bowie stod högst däruppe på scenbygget och sjöng Time. Kollade nu och det var visst tredje låten från slutet så jag passerade troligen grindarna till Blue Jean eller Modern Love. Kanske att Time inte ens hade klingat ut.

I går morse spelade jag hans cover på Springsteens Growing Up tre gånger i rad. I måndags kväll BBC-versionen av Janine lika många. 


If you gotta go, go in style skrev jag på facebook direkt när jag fått beskedet. Så otroligt snyggt med nya skivsläppet på sin födelsedag bara dagar innan döden skrev jag och lånade eller stal bilden här ovan. Tummarna kom snabbt och i mängd.

Förra veckan. Jag blev ombedd att välja ut mina 25 bästa låtar med honom till en omröstning. Jag gjorde det på det enda möjliga sättet. Skrev snabbt ned de som kom i huvudet utan att räkna. Kollade när jag borde ha passerat 25 och fick väl stryka ett halvdussin från bruttolistan. Skrev så här och skickade iväg:

David Bowie Topp 25. Klart man hade önskat lite senare alster och kanske lite färre från Ziggy men det är som det är med den saken. Utan inbördes rangordning kommer här mina 25 favoriter (just nu).

London Boys
Janine
Wild Eyed Boy from Freecloud
All the Madmen
The Man who sold the World
Changes
Life on Mars
Five Years
Starman
Star
Ziggy Stardust
Rock 'n' Roll Suicide
Time
Sweet Thing
Young Americans
Who can I be now?
It's Gonna be Me
Station to Station
TVC15
Wild is the Wind
Heroes
Look Back in anger
Boys Keep Swinging
Scary Monsters (and Super Crepes)
Ashes to Ashes

Hörs, Martin

Jag undrar hur annorlunda den hade sett ut om jag hade vetat att han bara några dagar senare skulle vara borta. Vi vet aldrig innan hur det ska bli när någon är borta.







Inga kommentarer: