Levi Stubbs' Tears (Låttips #200)

Herr Alarik önskar er en god fortsättning med Redskins livecover på Billy Braggs Levi Stubbs' Tears.

Passion is no ordinary word

Ett återuppståndet Graham Parker & The Rumour gör spelningar i Storbritannien (och Paris) i vår. Det är väl ytterst tveksamt om jag kommer att kunna vara där. Men jag ska försöka se filmen där de medverkar. De där raderna var mest en nutidsförankrad ursäkt för att komma fram till klippet nedan. En timme live med bandet 1978. Både håll i och lyft på hatten.

   

Västerbromorgon

I morse. Jag gick över Västerbron. Från Hornstullshållet. Innan hade jag lämnat mina barn på förskola och skola. Hört dem sjunga om mössen som ska fira jul. Sett de uppskattande blickarna och leendena från andra morgonpromenerande. Jag stannade längst upp. Sisådär 30 meter över vattnet. Läste på skylten. Sveriges längsta bågbro i stål. Uppförd på 30-talet. Namnen på konstruktörerna. Inga på arbetarna. Jag tänkte igen att jag ska läsa Josef Kjellgrens Människor kring en bro. Jag såg mig omkring. I mitten lyktorna och mitträcket. Sen bilarna och bussarna. De kollektivt resande och de som sitter själva vid en ratt. Utanför dem. Andra räcken och så cykelbanan. De som ska söderut på den västra och de som ska norrut på den östra. Aldrig har jag sett någon cykla på fel bana. Jag stod där på gränsen mellan Uppland och Södermanland. På gångbanan. De gående längst ut. Jag såg låsen på räcket. De sitter på den västra sidan också numer. Fast flest på den östra. Hänglåsen som symbol för förhållanden som ska hålla. Som om kärleken kunde låsas fast eller in. Kanske ligger nycklarna där nere under den mörka, svarta, krusade vattenyttan. Rostar så långsamt som rostfritt rostar. Jag såg de nya räckena också. De ovanpå de gamla. De som ska stoppa impulsen att hoppa. Göra det ogörbara, som ändå görs, lite mer ogörbart. Jag fortsatte över. Hann precis med fyrans buss vid Västerbroplan.

But do we always have to be sorry?

Kirsty MacColls dödsdag. Vi uppmärksammar ibland den eller hennes födelsedag här hos Herr Alarik. Låt vara lite oregelbundet. Men i år. 13 år sedan. Kampanjen Justice for Kirsty är nedlagt sedan 2009 men låtarna kommer att leva så länge det finns människor som älskar popmusik. Nedan Kirsty på Later with Jools Holland 1992. Jag hade faktiskt inte sett klippet förrän alldeles nyligen. Soho Square och Angel.

Alla dar som den vanliga vardan

I morse. Jag följde min äldsta dotter till skolan. Eller om hon följde mig. Trötta sjuåringsben. Jag fick en kram och sen ett gå nu pappa. Jag gick. Över Västerbron. Tittade ut över räcket på krönet. Det blåste, vattnet där nere var mörkt och kallt. Såg åtminstone så ut. Jag tänkte på min farmor och farfar. Att jag borde ta tåget norrut och tända ett ljus på deras grav. Jag hade jackan uppknäppt men stängde den. Duffeln om vi ska vara exakta. Den nedersta knappen är borta men det är ok. Än så länge. Tolfte december och fler än fem plusgrader. Jag klev på en buss på andra sidan och bytte till tunnelbana. Läste sidor i Nick Hornbys The Polysyllabic Spree. En bok om böcker och läsning. En bra. Jag hade lite ont i ryggen. Höger sida. Lite obestämt nedanför skulderbladet. Om revbenen suttit på baksidan istället för framsidan hade det varit där. När en plats längst ut på bänken blev ledig flyttade jag mig sidledes. Lutade höger armbåge mot armstödet. Det lättade lite. Tre minuter till tåget mot Hjulsta. Det var inget särskilt alls med den stunden. Jag är tacksam för den.

En studie i skräck (igår)

Hissen ned från Q63. P har vaknat. Legat på BIVA och är nu på vårdavdelning. För någon timme sedan låg hon i en magnetröntgen. Om något sådant här kunde bli rutinartat vore det rutin. Men vi är föräldrar. Hon är vårt barn. Hissen ned. Promenad bort till fiket. Pyttipanna och fetaostsallad. Vändstekt ägg och dressing. Hon sitter där uppe med falukorv och potatismos. Tack och lov.

Kön, maten, fötterna jag flyttar. Så vardagligt att den bara blir värre. Studien i skräck. Jag såg dem redan på väg till kassan där jag beställer och betalar. Jag ser dem på vägen tillbaka. Föräldrarna. Till barnen. De sitter på bänkerna utmed gången där jag går. Först utan och sen med min plastpåse. De sitter där som vi gjorde då. Ögonen. Håliga. Tårade. Oförstående. Vädjande. Oseende. Spegelbilder av något som håller på att gå sönder.

Akutintaget några meter bort. Deras barn. Det ofattbara. Det som inte ska kunna få hända. Oron, ängslan, ångesten. Jag vet förstås inte vad som finns där. Mer än tårarna. Jag ser hur hon torkar tårarna medan han försiktigt stryker hennes rygg. Jag vet förstås inte och jag hoppas att det inte är så illa som det jag ser. För jag ser rädslan, fasan, skräcken. Jag önskar att jag kunde göra något för dem. Säga något lugnande. Men jag vet inget om var de är. Fast jag nog har varit någonstans väldigt nära vet jag inget om var de är. Jag passerar platsen där L mötte mig när jag kom med taxin. Då. När det var vi. Våra ögon.

Jag fortsätter mot hissen. Handen som håller påshandtaget hårt knuten. Om några timmar får vi åka hem. För den här gången.

Poliser och tjuvar (Låttips #199)

Kollega C berättade det precis. Junior Murvin är död. En av mina första försiktiga omfamningar av reggae var hans förtjänst. The Clash spelade in en version av hans Police and Thieves på sin debutplatta och det ledde tids nog vidare. Hans platta med samma namn som låten är väldigt värd att leta reda på om ni inte redan gjort det. Tack för vägen in i baktakten Murvin.

 

Läs och lyssna med Herr Alarik

Herr Alarik läser George Pelecanos igen. What it was från härom året. Den hittades för 20 spänn på Stadsmissionen. Jag hade helt missat att den getts ut. Den är bra. Riktigt. Tuffa meningar. Spänning. Hårdkokt men medkännande. Som vi vill ha det när vi läser Pelecanos. Och sen är det musikreferenserna. De duggar tätt. I boken är det tidigt 70-tal och det hörs. Jag är på sida 185 och har satt ihop en spotifylista så långt som jag läst. Med reservation för att jag kan ha missat någon låt. Och för att jag inte hittade Kool & The Gangs Soul Vibrations eller Ollie & The Nightingales Just a little overcome på Spotify. Lyssna och läs. Pelecanos What it was

Nothing Rhymed (Låttips #198)

Gilbert O'Sullivan. Det är väl den där smetiga, harmlösa, på gränsen till menlösa, killen i äppelknyckarbyxor? Han vars skivor alltid står i loppisbackarna och kostar 10 kronor.Och jo det är det ju nog och förstås. Så länge man inte lyssnar. Eller inte gör det med öppna öron och i rätt sinnesstämning. Då är nämligen debutplattan Himself en riktigt fin vän. Och sist min kompis Fredrik spelade låtar från Back to front lät den också så pass bra att den ska plockas upp nästa gång jag ser den.

Jag är förstås lite indoktrinerad när det gäller Gilbert och särskilt Himself. Jag minns den som en av fyra musikaliska hörnpelare under min barndom. Tillsammans med Beatles Oldies but Goldies-samling, Simon & Garfunkels Greatest Hits och Lill Lindfors Du är den ende. Ett av mina bästa 10-kronorsfynd senaste året var därför när jag plockade upp singeln Nothing Rhymed med bildomslag ur en begagnatlåda.

Och i dag var jag efter lite försvarande av Gilbert på Twitter tvungen att leta reda på låten på YouTube också. Och där sitter han ju vid flygeln. En äppelkindspigg svärmorsdröm i ålderdomliga och lite för stora kläder. Men en med känsla för melodi och text. Lyssna bara.

Thin Line Between Love & Hate (Soul Monday #47)

Persuaders. Thin Line Between Love and Hate. Med rörlig bild. Det är ju definitivt skäl nog att försöka sparka igång Soul Monday igen.

 

Herr Alariks favoritaffär och födelsedagar i Hornstull

Jamen det är klart att min favoritaffär nog ändå är Mickes Skivor i Hornstull. Det är nog åtminstone den affär jag besöker oftast. Låt vara att konkurensen från den lokala mataffären är stor. Det finns dock andra favoritaffärer också. En är en skiva. Style Councils Our Favourite Shop firar snart 30-årsjubileum (hej jag minns när Sgt Pepper fyllde 20) och är fortsatt en av mina favoritplattor. En konstnär jag aldrig tidigare har hört talas om, Pete KcKee, har nu gjort en fin pingvintolkning av omslaget och gör man slikt får man gratis uppmärksamhet här. Mickes Skivor firar för övrigt födelsedag just i dag och lockar med 17% rabatt på alla plattor. Kanske att jag hinner in en snabbis på väg hem. Den födelsedagen innebär dessutom att det firas en här med just i dag. Sju år. Jösses skulle man kunna säga. Tack för att ni fortfarande tittar in ibland.

Roots Foundation (Låttips #197)

Reggae utgör tyvärr en allt för liten del av Herr Alariks samlade vinyler och det gäller såväl singlar som LP. Det här är dock en mina favoriter bland de singlar jag har. Big Youth. Roots Foundation. Jag försökte kolla på Discogs när singeln släpptes mem den är inte ens listad där. Kanske står det på vinylen hemma. I väntan på svar är det bara att låta sig sugas in och gunga med.

Van the man försvann

Jag lät bli att köpa en lite väl repig Van Morrison-bootleg i fredags. 200 spänn kändes i mesta laget med tanke på skicket. Till lördag eftermiddag hade jag hunnit ångra mig, men då var den redan borta. Jag får leta uopp ett finare exemplar. För jag behöver insjungningen nedan, där han gör Dylans Just like a woman, på vinyl.

 

Herr Alarik byter 10-kronorsvinyl mot podcast

Lugn. Sitt ned. Andas. Herr Alarik slutar förstås inte att köpa 10-kronorsvinyl. Men han lyssnar på en podcast. Den verkar vara tämligen ny och den heter DJ 50 Spänn. En person får 50 spänn för att köpa fem 10-kronorsvinyler för och sen blir det ungefär en timmes samtal om det och annat. Det låter onekligen som något för mig och det är det. Först ut med att rota i skivbackarna är Ika Johanesson.

Herr Alarik förenar nytta med nöje

Det känns lite galet. Att skriva nöje i samband med katastrofen som drabbat Filipinerna. Det är ord som skär sig så hårt att ett ett vasst ljud uppstår. Nöje och katastrof. Men det är det ni kan göra. För en ynka femtilapp. Förena nytta med nöje. Nöjet är att höra en fin liten liveinspelning med Wild Swans. Den har inte gått att skaffa lagligt på ett bra tag men nu är den tillgänglig igen för en begränsad tid. Nyttan består i att intäkterna från försäljningen oavkortat går till Röda Korsets insamling för katastrofens offer. In och handla For One Stormy Night Only med er nu. Själv sitter jag här och lyssnar så länge.

Att landsklampa i klaveret

Herr Alarik såg förstås inte Fotbollsgalan. Han är inte så galagalen. Milt uttryckt. Men han har förstått att Anders Svensson fått en bil. Herr Alarik gillar Anders Svensson. Det rabaldras just nu en del om att Therese Sjögran inte fått någon bil. Om att Anders Svensson bara är Sveriges näst mest landskampande fotbollspelare. Om att han gjort 146 landskamper men hon 182. Det är ett rimligt rabalder. Så länge vi korrigerar lite. Anders är inte näst bäst. Han är delad femma. Ni har fem i topp nedan. Vroom, vroom.

Therese Sjögran 182
Victoria Sandell (fd Svensson) 166
Kristin Bengtson 157
Malin Andersson 151
Pia Sundhage och Anders Svensson 146

Den som vill kolla om Herr Alarik kollat rätt hittar damlandskampsspelarna här och herrlandskampsspelarna här.

Mjölk och alkohol (Låttips #197)

Mitt Dr. Feelgood har ju alltid varit det som innehöll Wilko Johnson men om nu hans ersättare Gypie Mayo gått och dött tycker jag nog att det kan vara på sin plats med en första postning på länge här och en liten video. Milk and alcohol skrev Mayo tillsamans med Nick Lowe och låten blev faktiskt Dr. Feelgoods största singelframgång med en nionde plats på listan 1979.

    

En liten post it-lapp

Donationsveckan är här. Om ni vill kan ni läsa min gamla text här. Fast mycket viktigare är att ni registrerar er.

Hästen [skivor till kaffet] (Soul Monday #46)

Mitt favoritfik hade öppet i bageriet i går. Den som ville kunde ta med sig en back skivor att sälja eller byta. Jag gick ditt tomhänt men hem med tio vinylsinglar. 100 spänn. Drack en dubbel espresso och åt en croissant till. Snackade med en bekant. En halvtimme som gjorde luften enklare att andas. Ni har en av sjuorna nedan. Cliff Nobles The Horse från 1968. Dexys Midnight Runners lade sin coverversion som b-sida på singeln There, There My Dear. Jag kan knappt tro att jag var tvungen att googla det för att vara säker. Ett yngre jag hade föraktat den kunskapsbristen. Ett jämnårigt gläds åt att äntligen ha originalet på singel. Eller originalet och originalet, det var en tysklandspress. Men mer kan man knappast begära för en tia.

Jag kan inte hjälpa mig själv (Soul Monday #45)

Four Tops. I Can't Help Myself (Sugar Pie, Honey Bunch). 1965. Rörlig bild. Jag saknar fullständigt ord för det här.