All you fascists are bound to lose

Jag lyssnade väldigt mycket på två olika skivor förra veckan. Den ena var Per Gessles solodebut från 1983. Det var slående hur mycket mognare han lät då än nu. Och hur fint Chrissie Hynde-inspirerat munspel han spelade på öppningslåten På Väg. Den andra skivan jag spelade var en hembränd med Billy Bragg. Från en hyllningskonsert till Joe Strummer som kan laddas ned helt lagligt och gratis här. På den där konserten berättar Billy, innan han spelar Woody Guthries All you fascists, om hur han gick för att se The Clash på en Rock Against Racism konsert 1978. Tom Robinson Band var ett av förbanden. Några runt Billy började spotta på grund av låten Sing if your glad to be gay. För Billy innebar det en ögonöppnare. Fascismen finns runt omkring oss hela tiden så länge vissa människor inte tillåts att vara de de är. Musik precis som festivaler förändrar inte världen men de kan förändra människors perspektiv och deras syn på världen. Prideveckan invigdes igår.

En fröjderfull annandag

Jag ska nog snart vara tillbaka i bättre bloggform men innan dess ska jag suga en stund på julhelgens finaste godbit. Bajen-Sirius 5-6 på Zinken och vi behåller tredjeplatsen i tabellen. Om jag inte visste bättre skulle jag tro att jag luktat lite för mycket på glöggen. Eli "Paperboy" Reed & The True Loves Roll With You
på stereon, lax- och julskinkesmörgås i magen och Birgitta Stenbergs Fritt förfall just utläst. Mycket talar för att det blir Jerry Lee Lewis Sings The Country Music Hall Of Fame Hits Vols. I & II, en Leif GW-deckare och middag så snart jag lämnat datorn. I går kväll såg jag äntligen Woody Allens Match Point, i kväll kanske det kan bli Odd Man Out om det finns ork kvar efter På Spåret. God fortsättning på er.

Hornstull Hillbillies Revisited

Förra sommaren körde jag en country-, singer-songwriter-, gubbrockklubb på Street i Hornstull som hette Hornstull Hillbillies. Namnet var förstås inspirerat av Kinks klassiska platta Muswell Hillbillies som hade precis den brunmurriga stämning jag var ute efter. Egentligen var tidpunkten lite dum. Dels för att det krävdes att jag var hemma i Stockholm varje torsdag hela sommaren dels för att mitt countryintresse var lite på dekis. Några års medlemskap i stockholmsavdelningen av Woody som arrangerade countrykvällar i kombination med att det kändes som att det inte kom så mycket nytt som var bra hade lett till en viss mättnad. Ändå var det bra med det där kvällarna. Utan dem hade jag kanske aldrig fått höra till exempel Christene LeDouxs låt Home in California eller köpt någon platta med Louvin Brothers eller soundtracket till Heartworn Highway och det hade varit synd. Några av de där kvällarna blev också trots strul med den dåvarande ledningen för Street riktigt bra så jag är glad att det genomfördes även om jag aldrig mer vill ringa Florence Valentin eller Medicine Show och säga att deras spelningar är inställda några timmar innan de ska genomföras för att ett gäng amatörer som inte kan kommunicera med varandra är de som ytterst håller i trådarna.

Mitt intresse för country väcktes för ganska länge sen på gamla Musikörat på Sysslomansgatan i Uppsala. Elvis Costello var en husgud och han hade satt ihop en samling med Gram Parsons som öppnade dörren till en ny värld på glänt. Ett antal år senare sparkade Son Volts och Wilcos debutplattor upp den på vid gavel. Men förra sommaren var jag som sagt var lite mätt. För att hitta lite nya saker att spela så det inte skulle bli samma skivor varje gång letade jag runt på nätet och hittade en hel del rötter på Dovesong men det var ont om mp3-bloggar som specialiserade sig på country. Jag hittade dock en del låtar och en av dem har varit en av mina mest spelade det senaste året. John Prines låt Sam Stone om pappan som låter alla pengarna gå in i ett hål i armen är på alla sätt ett mästerverk och igår när jag gick in på Mickes stod en dubbelsamling med Prine på nyinkommet. Jag har lyssnat igenom den några gånger nu och kan konstatera att han gjort mycket mer än Sam Stone som är bra. Riktigt bra.

Här skulle ju postningen mycket väl kunna ha slutat om det inte vore för att jag fick ett mail idag från David Dsilna som spelade plattor med mig en kväll på Hornstull Hillbillies. Ni har hans info här nedan. Det är inte Hornstull Hillbillies men det kan nog bli en småtrevlig kväll.

Alex Sharpe & Peter Frövik live acoustic at Sjöhästen & Glenn och David spelar skivor

Alex Sharpe (UK) - English Country Blues 'n' Folk music - saying goodbye to Sweden.
& Peter Frövik (Rockridge Brothers, Lee Marvelous) - American alt. Country with a twist. A guaranteed Creedence free evening. 12 Sept. 20.00. Långholmsgatan 24, T-Hornstull. No entrance fee.

Nervigt i Hornstull

Vi kollar på Federer-Roddick och ber en stilla bön för att inte Fyran ska göra som i fjol och flytta avslutning till TV4 Sport. Det är illa nog att reklamen fortfarande snor en del bollar. Men spännande är det. Otroligt. Och coolt att Woody Allen sitter på läktaren. Fast mest imponerande är att de fortfarande spelar så otroligt bra vid 9-9 i femte set.

Torsdag morgon i Hornstull

Det är ett snöblandat regn på väg ned. Det faller mot rutorna på östsidan och på västsidan flyger fåglarna i formation. Jag kom att tänka på Jonathan Livingston Seagull. Joan Baez kysste Jussi Björlings staty i vår morgontidning och vi spelade Plane Wreck at Los Gatos (Deportees). Woody Guthrie skrev texten och Martin Hoffman musiken. Så otroligt bra den låten är. För säkerhets skull tog vi den med Billy Bragg också. Om någon i Hornstull är sugen på Blåbärsmaskinen återlämnar jag den på biblioteket inom någon timme. Meddelas endast här. Sirius är femma efter två omgångar. Inte så illa med en vunnen och en förlorad. Eller en förlorad och en vunnen. Jag börjar bli dagvill redan efter två veckor. Bra. Ska försöka komma ihåg att köpa torkad frukt. K gillar särskilt aprikoserna. Hur mycket har ändrats? Hur mycket är detsamma? The radio says they are just deportees.