På sätt och vis är det värre. För att vi har varit här förut. För att det gick bra förra gången. Vi är två och en halv vecka från operation och på sätt och vis är det värre.
Hon vaknar vid fyra på nätterna. Mardrömmar. Lugnar sig när någon ligger nära. Som vilken tvååring som helst. Som vilken tvååring som snart ska fylla tre som helst.
En natt låg jag vaken efter. Tankarna som gör som de vill. Dödsannonsen där inne i mitt huvud. Älskad. Saknad. Tårarna som inte kommer. Livet som är som vanligt.
Och hotet som hänger, hänger, hänger över oss. In i ljumsken, upp till hjärnan. Igen. Gick ju bra. Förra gången. Ingen vet, ingen vet, ingen vet, ingen vet. Den här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar