Det är väl kanske ett tag kvar tills jag blir den gamle men havet är förstås alltid havet. Vågor som slår, solstrålar som bryts, vinden som viner. En betongbrygga och längst där ute ser man just inget annat. Ett andningshål, en respit, ett perspektiv, eller flera, på tillvaron. En kort stund av inget annat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar