Spring, Uje, Spring

Jag var på teater i söndags. Eller konsert. Eller mittimellan. En självbiografisk popföreställning. Doktor Kosmos stod på scen med sitt liv. Fast numer heter han ju bara sitt vanligt ovanliga Uje Brandelius förstås. Jag slogs av hur konstant hans uttryck varit fast innehållet skiftat. Hur han vuxit upp och mognat innehållsmässigt men behållit en positiv barnslighet i formen.

Jag antar att jag först såg dem på Kalmar Nations gräsmatta i Uppsala och att jag trots en kärlek till progg nog fnyste lite och rynkade på näsan. Jag var inte riktigt redo för något som var på låtsas och samtidigt var på riktigt.

I lördags kväll stod jag på en fest som var ett fall 20 år tillbaka i tiden och pratade med Twiggy Pop eller Lina. Vi nämnde nog aldrig Uje eller så gjorde vi. För 19 år sedan såg jag orkestern sätta upp en rockopera på en annan scen ett stenkast ifrån den här i Vasastan. Det var Stjärnjerry och jag praktikintervjuade Uje och Katti på Ritorno för Expressens räkning. Det blev en halvsida och några år senare såg jag dem vara fantastiska på ett utsålt Kägelbanan. Plattorna har jag köpt billigt begagnat och nog spelat ganska mycket men jag har aldrig tänkt på dem som mitt band. Enda gången jag minns att jag pratat med Uje tidigare var på en sen efterfest i någon studentkorridor, jag var väl dogmatisk om stölder från progglåtar medan han säkert ville prata annat.

Han skakade allas händer innan vi gick in till föreställningen och han tryckte dem igen när vi gick ut. Det gick inte att känna om han darrade. Jag gjorde det inombords. Det var en fin föreställning. Smart, varm, rolig, allvarlig. Skratt och ett sug inåt i det egna jaget som bara stor konst eller tröskeln till det livsavgörande kan ge. En svetslåga av ångest under allt det andra. Uje har Parkinson. Söker ni på hans namn på Google är det första träffen, "uje brandelius parkinson". Så definierande är sjukdomen. Han har också familj, vänner, barn. Jag kunde inte avgöra om skakningarna i hans hand där på scen var teater eller ofrivillighet, på låtsas eller på riktigt. Men helheten, det viktiga, var förstås på riktigt. Hur går man vidare därifrån? Jag har ingen aning alls men föreställningen var ett väldigt bra steg. Se den om ni ges chansen. Jag köpte till och med skivan till fullpris på väg ut. I går kväll spelade jag den rakt igenom två gånger och låten Diademet fler än så. Tårarna brände bakom ögonlocken. Vardagen, barnen. Spring, Uje, spring.

 

Allt eller inget (Låttips #219)

De flesta som eventuellt fortfarande hittar hit någon gång ibland har ju rimligen redan koll på det här klippet. Men å andra sidan lär de bli glada av att se det igen så vi kör det ändå. Small Faces. All or nothing. Så löjligt coola och bra.

Four Tops i Belgien

Jag har inte riktigt ord för det här. 30 minuter med Four Tops live på belgisk TV 15 mars 1967. Jag har tidigare efterlyst mer än en låt från den här inspelningen och nu finns den alltså där för alla att se. Det är bara att klicka och kolla. Magi.

Svaret viner i vinden

Många grupper och artister har ju känt sig manade att tolka Robert Zimmerman på svenska. Själv har jag en radda exempel i skivhyllan (ni kan förmodligen namnen själva) men vem var egentligen först med att sjunga Dylan på svenska? Frågan väcktes efter att jag plockat upp ett exemplar av en Lars Lönndahl-singel ur en tiokronorsback. Baksidan heter Och vinden ger svar och bjussar på en svensk text (av Tore Lagergren) till Blowin' in the wind. Singeln är utgiven 1963 så det kan ju mycket väl finnas tidigare exempel på Dylan-låtar som översatts till vårt tungomål men jag hittar ingen bra sammanställning när jag letar runt på nätet. Vet du något tidigare exempel så får du gärna lämna en kommentar. Har du en mer eller mindre komplett lista av svenska Dylan-tolkningar att dela med dig av är den mycket välkommen.

Uppdatering. Det verkar, efter tips från 1000-klassikermannen Lars Nylin, som om den utmärkt betitlade konstellationen Otto, Berndt och Beppo kan mycket troligt ha varit före Lasse över mållinjen när det gäller att bli först med Dylan på svenska. Trion som sågs som ett svenskt Kingston Trio låg åtta på svenska listan med sin version av samma låt och översättning 12 oktober 1963. Samma månad släpptes Lasse Lönndahls version. Åtminstone om vi får tro faktan i länkarna. Eventuellt måste målfotot granskas noggrannare. Och vem vet. Kanske finns någon ännu tidigare version som väntar på att grävas fram ur historiens glömska.

Uppdaterimg II. Det måste förstås också påpekas att den svenska versionen av Blowin' in the wind rimligen har mer att göra med Peter, Paul and Marys cover från sommaren 1963 än med Bob Dylans egen version från LP:n The Freewheelin'. Peter, Paul and Marys version tog sig till andraplatsen på Billboards Top 100 hemma i USA och var en topp 20-hit i Storbritannien. Bob Dylans singelsläpp av låten som kom ett par månader efter, men ett par månader förre den svenska version, bekymrade inte singeltopplistorna. Däremot nådde LP:n som den hämtades från 22:a plats i USA och toppade listan i UK.

Uppdatering III. Enligt internationella Wikipedia fick även Lasse Lönndahl in låten på Svensktoppen. Han nådde sjätte och sjunde plats i november det året. Den spelades även in av Sven Ingvars året efter och gick faktiskt in på Svensktoppen en gång till 1970. Då med gruppen Salt och Peppar även kända som Michael med Salt och Peppar eller Michael Johansson med Salt och Peppar.

 

Nämen titta va jag hitta

En liten intervju från japansk TV och ett par akustiskt framförda låtar med Stephen Duffy. Det räcker för att den här bloggen ska hosta till och visa livstecken igen. Solen skiner för övrigt där ute och jag tror att jag ska gå ett litet skivvarv på lunchen. Det har varit ett halvår av den sämre sorten på många sätt. Ja nästan ett år när jag tänker efter. Annat har varit bra men överskuggat. Man vet ju aldrig men jag tror att det blir bättre nu. Sakta och osäkert kanske men ändå.
   

App app app

Den finns säkert redan så ni kan väl peka mig i rätt riktning och om inte utveckla (när den blir en succé kan ni ju tänka på vem som kom med idén). Jag vill ha en enkel app till telefonen. Alternativt en hel manick att köpa på lämplig lågprisbutik för elektronik. Det den oavsett ska göra är att spela in ljud och sedan spela upp det igen på exakt samma volym fast med tio sekunders fördröjning. Samtidigt bör något slags display på något sätt säga "Så här högt låter du för oss andra i vagnen/på bussen/i trappen/ i hissen...". Ja ni förstår. Det är dags att jag får en nu.

Vara tråkig (Låttips #218)

Det är ett tag sedan jag hittade till den men i de här moderna tiderna av Facebook, Twitter, Instagram och allt annat seglar ju bloggarna lite i bakvattnet så det är nog precis lagom tid att posta den här nu. Lloyd Cole gör en fin akustisk cover på Pet Shop Boys kanske största stund Being Boring och mer än så behövs ju egentligen inte.
 

Ingen fara på taket

Eftermiddag här inne i den högt belånade värmen och upplevda tryggheten. Barnen tittar på varsin skärn. Jag skriver vid en annan. Stolar står på bordet i köket och golvet jag just skurat torkar. Snart startar ett till snookerframe jag tänker se.

Stolsbenen syns på bilden. Termometern som står på minus tio skymtar i högerkanten. Solen är på väg ned. På taket i bakrunden. Byggjobbare i gula ställ. Byggnadsställningarna de reser. Som de rest i timtal nu. Denna lördag. Jag hoppas att de har vettiga avtal och rejäla underställ.

Facket och lägenheterna som är i ropet. Jag förstår indignationen. Särskilt om den kommer inifrån arbetarrörelsen. Känner den själv med sekundärskammen över mediehanteringen. Att vissa aldrig tycks lära sig. Eller är de det de gjort? Döljer det här något större? Man måste alltid tänka den tanken.

Man måste alltid tänka andra tankar också. Jag tänker något lite på vem som kan dra nytta av det här. Vem som ville att det här skulle bli en nyhet just nu och varför? I vilken mån den eller de månar fackets medlemmar och deras avgiftspengar? Eller bara skördar skadeglädje och framtidshopp.

Fackföreningsrörelsens framflyttade positioner under drygt hundra år. Jag tror att de för vissa sticker mer i ögonen än att några pampar inom den beter sig som andra pampar. Varje chans som finns att skicka människor ut i en avtalsvärld där de står själva finns det andra människor som vill ta.

Det är fortfarande några år kvar tills den allmänna och lika rösträtten fyller hundra år i det här landet. Skulle den försvinna är den en mycket kort historisk parentes. Att den skulle kunna göra det tycks förstås som en orimlig tanke. Alla dessa orimliga tankar.

Jag undrar hur länge de ska jobba där på taket? Ganska snart är kvällsmörkret här på allvar. Jag ser inte på det här avståndet om det bär säkerhetslinor men de ser ut att röra sig tämligen obehindrat.

I'm so wiped out with things as they are

En till text om David Bowies utskjutning i en evig omloppsbana. Om hur han nu är en stjärna som kan lysa ned på oss så länge någon behöver. Behöver ni det? Förstås inte och det är inte ens säkert att jag behöver skriva den.

Men jag kände bara att det helt plötsligt blev lite för mycket om hur mycket han betytt och om hans ständiga framåtrörelse. Det och kanske lite lite rock 'n' roll. Den som jag föll för en gång.

Jag minns att jag smyggillade Let's Dance när den hördes på bilstereon. Det var sommar och vi var på väg till någon badstrand. Tonåren stod och vägde i mig. En identitet precis bortom barnet måste formas. Jag kunde inte omfamna det brett populära. Inte offentligt.

Bowie på Ullevi 1983. Jag läste säkert om det i tidningarna men det var inte mitt. Men mot slutet på sommaren. En lägergård i Dalarna. Starman i en stereo och på en akustisk gitarr. Ett löfte och ett hot. En större värld. Och ett beat som inte gick att stå emot.

Jag hade plattan på köpekassett sen. Tills den försvann på en buss på väg från samma lägergård. Innan gymnasiet var slut hade jag förmodligen köpt alla plattorna och mer därtill. En del av oss är så, en del artister är det så med.

Jag fick en liten tår i ögat när beskedet sköljde över mig via sociala medier i förrgår morse (är det bara två dagar sedan?). En till när jag dagen efter läste vad Iggy sagt. Jag har lämnat konserter med dem bägge i förtid. Det känns märkligt nu.

Med Bowie var det under Glass Spider-turnén. Trött efter trängseln under Iggy som förartist vandrade jag så småningom bakåt genom publikhavet och när jag passerat mixerbordet blåste ljudet bort medan Bowie stod högst däruppe på scenbygget och sjöng Time. Kollade nu och det var visst tredje låten från slutet så jag passerade troligen grindarna till Blue Jean eller Modern Love. Kanske att Time inte ens hade klingat ut.

I går morse spelade jag hans cover på Springsteens Growing Up tre gånger i rad. I måndags kväll BBC-versionen av Janine lika många. 

If you gotta go, go in style skrev jag på facebook direkt när jag fått beskedet. Så otroligt snyggt med nya skivsläppet på sin födelsedag bara dagar innan döden skrev jag och lånade eller stal bilden här ovan. Tummarna kom snabbt och i mängd.

Förra veckan. Jag blev ombedd att välja ut mina 25 bästa låtar med honom till en omröstning. Jag gjorde det på det enda möjliga sättet. Skrev snabbt ned de som kom i huvudet utan att räkna. Kollade när jag borde ha passerat 25 och fick väl stryka ett halvdussin från bruttolistan. Skrev så här och skickade iväg:

David Bowie Topp 25. Klart man hade önskat lite senare alster och kanske lite färre från Ziggy men det är som det är med den saken. Utan inbördes rangordning kommer här mina 25 favoriter (just nu).

London Boys

Janine

Wild Eyed Boy from Freecloud

All the Madmen

The Man who sold the World

Changes

Life on Mars

Five Years

Starman

Star

Ziggy Stardust

Rock 'n' Roll Suicide

Time

Sweet Thing

Young Americans

Who can I be now?

It's Gonna be Me

Station to Station

TVC15

Wild is the Wind

Heroes

Look Back in anger

Boys Keep Swinging

Scary Monsters (and Super Crepes)

Ashes to Ashes

Hörs, Martin

Jag undrar hur annorlunda den hade sett ut om jag hade vetat att han bara några dagar senare skulle vara borta. Vi vet aldrig innan hur det ska bli när någon är borta.

Herr Alarik önskar god fortsättning

Det är verkligen si och så med uppdateringstakten här och inte blev det några årsbästalistor heller. Livet och det som följder med det kom i vägen. Men i den mån det fortfarande finns läsare här är jag glad för dem. Ja för er alltså. Ta det inte som ett löfte om stora förbättringar men kanske kan 2016 ändå bli bättre än 2015. Både vad gäller uppdateringar och annat. Vi avslutar väl årets första bloggpost med en bild från förra årets märkligaste konserthändelse. Jag är väldigt glad att jag gick och såg reggaelegendaren Max Romeo i en liten källare på Skånegatan i maj.