Söndag i Hornstull

Termometern visade på minus 16 i morse. Vi hålls här inne i värmen. Leker och ser på vintersport på TV. I går kväll tog jag mig till Nalen. Träffade vänner och såg en värmande konsert med Nick Lowe. På väg dit och på väg hem. Jag gick förbi uteliggarna på den 100-årsjubilerande Kungsgatan. De var påpälsade och inlindade och förhoppningsvis låg de vid varmluftsutblås och kanske hade de någonstans att söka skydd när alla lördagsglada festare gått förbi deras tiggarlådor med sina växelmynt. Det ord om kommer till mig är ovärdigt. Det är egentligen ett o-ord. Ett som inte behöver finnas. Eftersom ett bättre redan finns. Skamligt.

Jag går förbi en annan varje gång jag tar tunnelbanan till jobbet. En annan. Uteliggare. Hon sitter i sin trapp. I min trapp. I samhällets trapp. Vår gemensamma. Den som är låst och stängd under de kallaste och mörkaste vintertimmarna. Jag vet inte var hon är då men de där tidiga morgnarna sitter hon där. Som en påminnelse om att något är fundamentalt fel. Kanske är hon någons mor, någons syster. Kanske har hon varit någons käresta. Kanske är hon än. Helt klart är hon någons barn. Helt klart har någon hoppats ett helt annat liv för henne någon gång.

När jag passerat henne om morgnarna och fortsatt in i tunnelbanan har jag inte kunnat undgå att se dem. De nya spärrarna. De höga hela som ska förhindra sådana som henne att ta sig ner till värmen i tågen. Plankarna också förstås men även sådana som henne. Sådana som ska hållas ute med stänga portar, högre spärrar och låsta trappor Sådana som vi låter frysa. Mödrar, systrar, älskade, barn. De som någon, någon gång, hoppats ett helt annat liv för.

Jag läste på Facebook i morse. En gammal vän i Estland. Det var minus 36 utanför hans väggar, sju grader därinne när han vaknade. Han hade feber men kakelugnarna måste eldas. Sist jag kollade hade han fått upp temperaturen till 17 grader i köket. Det gjorde mig glad. Lättad. Lugnad.

Mina barn sitter på sängen i sitt rum. Femåringen läser för tvååringen. Nej nu sjunger de tillsammans. Jag står här i värmen och skriver. Diskmaskinen diskar. L är och simmar. Jag hoppas så ett annat liv för dem. För oss. Ett fortsatt liv i värmen. Men om. Om de, allt förbjude, någon gång inte har ett hem att gå till. Jag vill ett annat samhälle. Ett öppnare. Ett omtänksammare. I morgon tar jag med mig en extra frukostmacka när jag går till jobbet. Om hon sitter där. I samhällets trapp. Den som än så länge är öppen stora delar av dygnet. Den som än så länge inte kräver passerkort. Den där mackan kommer inte att vara någon lösning på problemet. Bara en liten, liten solidaritetshandlning. Ett litet, litet dövande av samvete. Det stora måste vi göra tillsammans. Som samhälle. Måste. Allt annat är. Ja ni vet ordet.