onsdag 2 maj 2012

Mästarnas mästare

Det finns inga konstanter. En av de där självemotsägande satserna. Den sanning som finns är den sanning som säger att sanningen aldrig är sann. En annan. Ändå kändes han som en konstant. Stephen Hendry. Han har varit med så länge jag har sett på snooker. Han var med innan jag började titta. Det kändes som att han alltid skulle finnas där. Med en bekymrad rynka eller ett snett leende. Lutad över bordet.  Nästan alltid väljande en attack hellre än att spela safe. Kön som förs bakåt och skjuter fram. Bollträffen. Poäng. Eller en lätt huvudskakning. Något uppgivet som drar förbi i blicken.

Det är ett tag sedan hans absoluta storhetstid. Visst är det. På 90-talet var han kungen av snooker. Vann VM sju gånger varav fem i rad och dominerade sporten fullständigt. Tog hem alla rekord som fanns, vann allt som kunde vinnas. Åtminstone måste det ha känts så för motståndarna. Alla dem som han körde över med en ny typ av snooker. Den vi älskar i dag. Han förändrade spelet. Fullständigt. Attack blev allt. Åtminstone nästan. Han kunde förstås spela bländande defensiv också men det är inte för det vi kommer att komma ihåg honom. Utan för att han när chansen väl kom (ibland innan också) tog den. Attackerade. Våga och vinna. Och som han vann. Yngste världsmästaren någonsin. Elva 147-serier varav tre i VM. Över 750 centuries. 36 vunna rankingturneringar. £8 637 600 inspelat i prispengar. Några rekord delar han med andra, något enstaka har han måhända förlorat, men den samlade tyngden är han ensam om. 

I år fick han kvala in till det VM jag en gång vill besöka. Han låg som nummer 23 på rankingen. Han gjorde det med bravur. Vann i kvalet och var i sin 27:e raka VM-turnering. Fixade 147 igen i första matchen och avfärdade regerande världsmästaren Higgins utan problem i andra omgången. I går tog det stopp.  Jag såg det själv på Eurosport. Hur Maguire blev för svår. Siffrorna tydliga i överkant. 13-2. Ändå log Hendry. Bekymmersrynkan var inte där. Det var som att han var tillfreds med vad som hände. Som att han visste något vi andra inte visste. Länge hoppades jag att han skulle komma tillbaka. Att det skulle komma en mirakulös vändning. Att det var den som äntligen startade när han till slut vann sitt andra frame. Men matchen tog slut. Och sen på presskonferensen - karriären. 

Det är över nu. Stephen Hendry lägger av. 43 år gammal eller ung.  Hade det gällt någon annan hade det väl inte varit så märkvärdigt. Snookerspelare kommer, snookerspelare får svackor, snookerspelare kommer igen - snookerspelare går. Lägger av. Ger upp. Slutar. Pensionerar sig. Men Stephen Hendry. Och det är inte för allt hann vunnit, inte för alla rekord. Inte ens för spelet som syns i alla spelare som kommer efter honom. Åtminstone inte bara. Det är något mer. Han var ju konstanten. Det var en sanning, så sann som de kommer, att han alltid skulle stå där. Med det där sneda leendet. Redo att spränga igång en ny match.

2 kommentarer:

Jespers Bilder sa...

Väldigt känslosamt skrivet Martin. Jag var tvungen att kolla upp om han hade kilat runt knuten på riktigt hehe

Martin sa...

Tack Jeppe. Nej han lever ju tack och lov.