Frukostera mera

Jag ser på Eurosport Player på en skärm på mitt skrivbord. Giro d'Italia. Cyklisterna kämpar sig uppför och susar sedan dödsföraktande nedför. De här bergen. Det ser varmt och vackert ut i Italien och det är det i Sundbyberg också. Åtminstone var det varmt på lunchen. Jag gick till den bortre indiern. Åt. Läste i Yllet. Lars Gustafsson skriver på sid 60: Att en skola inte är någon riktig skola ser man redan när man kommit innanför klassrumsdörren: allt är uppbyggt för att läraren ska ställa frågorna, inte eleven. Det kanske är orättvist men en bild av Jan Björklund tornar upp sig i mitt inre. Frukosten då. På fredag. Vacchi och Adamson på Bianchi Café. Jag tror på det för er som är i Stockholm.

Socialministern som lekte med elden

Jag städar ur mitt skåp och röjer på skrivbordet. Det föräldralediga året (jag noterar att jag är som en femåring som fått en ny cykel och vill ha med den i varje mening i varje berättelse) är nära och semestern närmare. Jag slänger och slänger och slänger och undrar vad som hände med det där papperslösa kontoret som var framtiden. Mitt bland alla papper hittar jag en gammal Expressen från 15 september 2009 (ett år före det val som stundar till hösten). Det har varit premiär för filmen Flickan som lekte med elden baserad på Stieg Larssons succébok. Expressens reporter, med det kongeniala namnet Beatrice Birkeldh, frågade en rad mer eller mindre kända svenskar som paraderade framför fotografernas kameror på den röda mattan "om de någon gång lekt med elden". Kartellen eller vad vi den här veckan förväntas kalla borgarna i regeringen är väl företrädd med Nyamko Sabuni som svarar "Aldrig någonsin", Jan Björklund som bara får stirra in i kameran med ett något oroande leende och så socialministern. Kanske kan vi se de den sistnämndes svar med de där tydliga specificeringarna om "favoritsyssla" och "plastlastbilar" som själva startpunkten för den valrörelse som ska kulminera den 19 september.

(O)verklighetens folk(parti)

Dom sa på radion i morse att det regnat i en vecka. Nej det var ju Docenterna. De pratade föräldramånader i P1 morgon eller möjligen Ekot. Furir Skogsdunges parti hade haft frågan uppe och han var förstås emot att dela i tre. En tredjedel av tiden till mamman, en till pappan och en att göra vad de vill av. Nja det är väl allt att inskränka familjens valfrihet för mycket tyckte Björklund. Familjeangelägenheterna ska inte politikerna lägga sig i. Och jag undrar. Jag undrar verkligen varför det här ska gälla just föräldraledigheten? De gick ju till slut fint att avskaffa sambeskattning, införa kvinnlig rösträtt och rätt till barnomsorg och göra det fult att spöa kärringen så hur kan det komma sig att en massa borgerliga politiker, som säger sig sätta individen främst, i just den här frågan är så oerhört kollektivistiska? Att de i den här frågan så stenhårt kramar kollektivet kärnfamiljen? Att de inte ens törs ta ett steg till mot individualiserad föräldraförsäkring? Jag vet inte. Frågan är om de själva gör det.

Birgitta var med också. Olsson. Hon och en handfull andra inom partiet hade reserverat sig. Hon förklarade att det stod många kvinnliga storstadsröster på spel här innan reportern hjälpte henne på traven med att lämna det inompartipolitiska argumentet och vi fick en radda om att Folkpartiet varit föregångare när det gäller pappamånadens införande och jag vet inte men är åtminstone glad för reservationen.

Jag tänker på K och P. På året med K. Året som väntar med P. Några av mitt livs allra bästa beslut. Kanske de allra bästa.

Björklund vill motivera med pengar istället. Sånt ska politiker lägga sig i. Mer pengar till de som delar. Och vi vet ju vilka vi är. Vi som redan har råd och redan delar. Vi som kan vänta på att få de där pengarna tills dagarna är uttagna. Vi som jävlar i mig egentligen inte behöver dem, som kan snåla in på något annat, för att prioritera våra barn. Den där hett omhuldade familjen.

Kanske är de konsekvenserna de är rädda för. En massa gubbar som lämnar styrelserum, katedrar och verkstadsgolv för att gå hem och ägna sig åt så kallat mjuka värden. Inte ett par månader på sommaren, lagom till fotbolls-VM hö-hö, utan ett knappt eller helt år. Vad ska inte det kunna leda till i förlängningen? Varma öl och kalla element. Hu vad hemskt.

På söndag är det fars dag igen. Jag vet fortfarande vad jag önskar mig.

Vad lärde de sig i den gamla skolan?

Språk? Räkna med bråk? Att göra en struts av fjädern man stoppat i sanden? Jan Björklund har säkert småskrockat hela morgonen åt sitt, som man får förmoda att han tycker, fyndiga och medieanpassade utspel om att ingen vill opereras av en obehörig läkare. Frågan är dock hur bra utbildningsministern följde med i plugget på sin tid om han tror att det utan vidare går att sätta likhetstecken mellan de sysslor som läkare och lärare utför? Och vad säger han egentligen fast han inte säger det? Jo att det är helt ok att bli opererad av en obehörig läkare så länge denne inte har fast anställning. Det känns onekligen som att han har viktigare saker att ägna sig åt än att dela ut tjuvnyp när läraren inte ser och sedan smila upp sig som klassens ljus. Plugga samhällskunskap till exempel. Jag ser gärna fler behöriga, kompetenta, motiverade och resursstarka lärare men att tro att vi får det genom att försämra för de obehöriga är verkligen att inte fatta sin egen politik. Det kommer att göra obehöriga lärare mer utsatta vilket är lika med billigare att avlöna vilket är lika med fler till antalet. Det behöver man inte vara Peps för att kunna räkna ut. Om det inte vore ett så oroväckande scenario skulle jag föreslå kvarsittning.