What a Mezz

Milton "Mezz" Mezzrow finns för övrigt på Spotify han också. Lyssna på Mezz Mezzrow. Eftersom det här är något av en uppföjning med reprisvarning får Mezz dela bild med delöversättare Rådström igen. Dessutom kanske det är på sin plats att komma ihåg att nämna Bernard Wolfe också.

I dag ska vi ha något tungt

Jag stod och kikade i bokhyllan häromveckan. På bokstaven M fastnade blicken på Milton "Mezz" Mezzrow och Bernard Wolfes Dans till svart pipa (Really the Blues i på engelska). Det är en fantastisk skröna om både Mezz liv, jazzens utveckling och en del av USAs historia. Första meningen på baksidan av den här svenska utgåvan, som jag av någon anledning minns att jag köpte, i en reatrave, för 29 kronor på Studentbokhandeln på Sysslomansgatan i Uppsala i mitten på 90-talet, lyder "Mezz" Mezzrow var en medelmåttig klarinettist men en stor opiumätare och marijuanarökare. Boken är säkert ännu bättre på engelska (om man klarar att hänga med i all slang som jag antar finns där) men jag minns det som att den svenska översättningen fångade en känsla väldigt bra. En titt på översättarnas namn ger onekligen en förklaring. Carl-Erik Lindgren, Gustaf-Adolf Mannberg och Pär Rådström har samarbetat om jobbet.



Jag har en cd där några spår av Mezz finns med. Det är mycket möjligt att han är medelmåttig men jag tycker att det låter bra om den lilla jazzgrupp han omger sig med. Musiken passar på något sätt perfekt vid läsning av någon av Pär Rådströms egna romaner. Får jag rekommendera en skulle jag säga Mordet. En sörmländsk herrgårdsroman. Om så bara för kapitlet som handlar om när huvudpersonen ska köpa en ny kostym. Jag ska bara ge er några korta rader sen får ni leta på antikvariaten.

Det finns stunder i ens liv då ordet råsiden är en förolämpning.
- Nej säger jag. - Ingenting lätt ska vi ha i dag. I dag ska vi ha något tungt. Någonting brunt. Något med väst kanske. Något vi kan gå ut i.
Ett leende slår ut i hans ansikte. Herr Mollheden böjer sig en aning framåt för att visa att han finner mitt förslag vist, och värdigt en man i min ställning.

Jag önskar nästan lika mycket att jag hade skrivit inledningen på det där kapitlet som den passage i Jolos och Margareta Sjögrens Amerikafeber som handlar om kyrkogården i Minnesota. Men det kan vi ta en annan gång.

Snön är väldigt vacker i Hornstull just nu. Samma stad som innan den föll och samtidigt inte.

Opp Amaryllis

Det finns så mycket att skriva om. Motowndistribution, Pär Rådström, barnomsorg, Taipei, Mezz, bredbandstelefonihaverier, The Line of Beauty, bandy, viktigare saker och så vidare men klockan är sju på morgonen, familjen sover och fjärde kapitlet i Adrian McKintys Dead I well may be som jag just ska börja läsa heter Across 110th street så ni får nöja er med en bild på vår praktblomma så länge. Den borde väl egentligen ha blommat redan till jul men det spelar ju ingen roll.

Måndag kväll i Hornstull

Jag lyssnar på Al Greens I'm Still In Love With You och läser senaste Uncut. Chrissie Hynde har upplevt en del. Blev förvånad över att chefredaktör Allan Jones inte hade läst Mezz Mezzrows fantastiska Really The Blues, som tydligen kommit i nyutgåva, tidigare. Nu gav han den fem stjärnor. Den svenska översättningen Dans till svart pipa svänger också. K och jag gungade i lilla parken efter förskolan och såg en skata krypa in i en papperskorg. Petacchi! Och Lövkvist på fjärde plats precis före Armstrong. Girot har inlett 100-årsfirandet bra. Pappa ringde i går och undrade vad jag önskar mig i födelsedagspresent. Mindre än två veckor kvar och ännu ingen fyrtioårskris. Jag kanske börjar bli vuxen.