Ingen vet människans verkliga mått

Så beläst, så bevandrad. Så hårt sammanhållet och så, till synes, lätt sammanfogat att det nästan gör ont i en: jag höll på att skriva modern människa när jag för första gången slås av att det kanske är postmodern jag är. Att det är därför jag känner sådan avundsjuka. Inför text baserad på iaktagelser som bottnar i ett famnande (istället för ett famlande) av den då samlade idéhistorien. I ett kulturarv som är tydligt och självklart. I en förståelse för hur världen och värden fungerar och har fungerat. Kanske borde det lilla ordet, synbar, ha varit med där någonstans.

Jag skriver om Lars Gustafsson. Närmare bestämt om en liten skrift som heter Världsdelar. Som rymmer resereportage. Jag har hunnit en bit. 47 sidor eller så. Vi har varit i Australien, i Tokyo, är i Berlin. Det är något slags skarv mellan 60-tal och 70-tal. Mer det senare. Muren står. Det föds upp kor på innergårdar. I tempelträdgården i Shõ-Ren-Nin har hisnande djup inåt öppnats och i Australien har vi skämts över hur urinvånarna behandlas som om vi befann oss i Sven Lindqvists långt senare skrivna Terra Nullius.

Och det är också där någonstans jag placerar boken. Intill Sven Lindqvists reseskildringar, som till exempel Terra Nullius eller Ökendyrkarna, intill Jolos Amerikafeber samt kanske i någon mån reseskildringar av Slas och Adolf Hallman. En bit därifrån hittar vi Kritans skriverier från Istanbul. Och ja, jag skäms över att jag inte har några kvinnliga författarnamn att erbjuda här.

Lars Gustafsson. Läser någon honom i dag? Mer än kollega P och de som bockar av Tennisspelarna och Yllet? Jag vet inte. Romanerna kan ibland kännas lite onödigt belastade med ord, ord, ord. Meningar, meningar, meningar. Åtminstone de få som jag läst. Det hör ju förstås tiden till och i jämförelse med Svante Foerster som lästes tidigare i höst är det ju lätt, ledigt och rensat men ändå. Det är inte bladvändarflytet i dagens svenska deckarsuccéer precis.

Världsdelar. Den är lättläst och ändå ger den massor. Där finns en rörlighet i både språket och tanken. Förmodligen står den på ett Myrorna eller Stadsmissionen nära dig. Kostar en tia eller så. Plocka upp den. Meningen som gett rubriken till den här postningen hittar ni för övrigt på sid 40.

Ett galet ökenäventyr

Idag börjar 2007 års upplaga av Dakarrallyt. Starten går i Portugal och trots att två sträckor strukits väntar en enorm utmaning för deltagarna, som bara kommer att se ut som små bil- och motorcykelprickar i öknen, på vägen till Dakar. Jag hade tänkt skriva en hel del här om sådana som varit med tidigare, om några nordiska deltagare i år, bansträckningen och så vidare men läget är inte det bästa för längre texter just nu så ni får följa länkarna och klicka er vidare om ni vill veta mer om hur ni kan se det och så vidare. Billy skrev en bra text för ett tag sedan om förberedelserna inför årets tävling och att fascineras av något man aldrig ens sett på TV.



När det ändå handlar om öknar måste jag komma med ett boktips också. Sven Lindqvists Terra Nullius kom för två år sedan. Sven reser i Australien och tänker, grubblar, upplever samt vrider och vänder på den kollektiva skuld vi i västvärlden bär med oss. Bär med oss inte för att våra förfäder tillskaffade sig fördelar på diskutabelt vis (välj själva bland krig, slaveri, erövring, undfallenhetspolitik och så vidare). Det har redan hänt och det kan vi inte göra ogjort. Vi bär skulden för att vi fortfarande njuter frukterna av deras val och gärningar, för att vi är med och delar bytet mellan oss själva utan att, i bästa fall, släppa mer än smulor till de som drabbades. Sven står intill en av sina älskade öknar och konstaterar att med samma logik som engelsmännen en gång tog Australien, det var ju i princip tomt, skulle grannarna i de överbefolkade asiatiska länderna bara kunna rulla in ta över och slå ihjäl i morgon. Istället internerar Australien många (klart att det finns rika och ekonomiskt fördelaktiga undantag) asiater som hoppas på att kunna hitta ett bättre liv här. Sven Lindqvist har inte många svar att erbjuda men han ställer frågor som räcker länge och han ställer dem med en elegans och humanism som väcker lika delar beundran och avundsjuka. Minst en av böckerna Nu dog du – bombernas århundrade, Utrota varenda jävel och den här borde vara obligatorisk läsning för alla oss som slentriangnäller över tillvaron

Rapport från en lunchrast

Vi gick till stället med det tveksamma namnet Fashion Café och åt en tveksam kycklinggryta med curry. Mitt i ringde telefonen. K babblade på om allt från att hon skulle till bibblan (hon sa även förtydligande biblioteket för att jag säkert skulle förstå), till Herr Nilsson, skruvad isglass och vilka som kommit bort på fjället och hur det kommit tillrätta igen efter ropande av ho-ho. Hon har fått en så ljus telefonröst och plötsligt kändes det i hela kroppen att hon varit borta i två veckor. Två veckor. Jag har aldrig varit ifrån henne eller P så länge förut och fast jag försökte kunde jag inte helt hålla tillbaka tankarna på beslutsfattarnas cyniska politik, på barnen i skyddsrummen, på det nyfödda barnet under pappans rock medan bomberna faller. Jag läste inget i Nu dog du på lunchen men jag gjorde det i går kväll och i morse och jag säger bara att ni bör läsa den. Den är bitvis fruktansvärt jobbig när människor fastnar i smältande asfalt till följd av bombernas eldstorm och bitvis småtråkig när författaren Sven Lindqvist fastnar i beskrivningen av ett par gamla framtidsskildringar för många men mest är den bara väldigt, väldigt, bra, läsvärd, perspektivförskjutande och tankeväckande. Om det hjälper er på traven kan jag skriva att den är spännande som en thriller också. Den borde vara obligatorisk läsning i alla skolor. Det borde Utrota varenda djävel och Terra Nullius också vara.