Jag skriver om Lars Gustafsson. Närmare bestämt om en liten skrift som heter Världsdelar. Som rymmer resereportage. Jag har hunnit en bit. 47 sidor eller så. Vi har varit i Australien, i Tokyo, är i Berlin. Det är något slags skarv mellan 60-tal och 70-tal. Mer det senare. Muren står. Det föds upp kor på innergårdar. I tempelträdgården i Shõ-Ren-Nin har hisnande djup inåt öppnats och i Australien har vi skämts över hur urinvånarna behandlas som om vi befann oss i Sven Lindqvists långt senare skrivna Terra Nullius.
Och det är också där någonstans jag placerar boken. Intill Sven Lindqvists reseskildringar, som till exempel Terra Nullius eller Ökendyrkarna, intill Jolos Amerikafeber samt kanske i någon mån reseskildringar av Slas och Adolf Hallman. En bit därifrån hittar vi Kritans skriverier från Istanbul. Och ja, jag skäms över att jag inte har några kvinnliga författarnamn att erbjuda här.
Lars Gustafsson. Läser någon honom i dag? Mer än kollega P och de som bockar av Tennisspelarna och Yllet? Jag vet inte. Romanerna kan ibland kännas lite onödigt belastade med ord, ord, ord. Meningar, meningar, meningar. Åtminstone de få som jag läst. Det hör ju förstås tiden till och i jämförelse med Svante Foerster som lästes tidigare i höst är det ju lätt, ledigt och rensat men ändå. Det är inte bladvändarflytet i dagens svenska deckarsuccéer precis.
Världsdelar. Den är lättläst och ändå ger den massor. Där finns en rörlighet i både språket och tanken. Förmodligen står den på ett Myrorna eller Stadsmissionen nära dig. Kostar en tia eller så. Plocka upp den. Meningen som gett rubriken till den här postningen hittar ni för övrigt på sid 40.
6 kommentarer:
Ska definitivt lägga vantarna på den om jag ser den i någon bokhandel. Lite på samma resetema rekommenderar jag Bobo Karlssons Urban Safari som kom ut för bara något år sedan.
Hoppas du hittar den Filip och tack för tipset. Har du lagt ned bloggandet eller är det bara inspirationspaus?
För mig har han känts jobbig bara pga kompisskap med Ahlmark. Egentligen vet jag ju inte ens hur mycket kompisar dom var och dessutom må det vara ett av dom dummare skälen att dissa en författare.
Fast ibland måste vi ju ha skygglappar för att inte drunkna i allt som finns. Just vid den här tiden känns det dock som att Gustafsson var en ytterst vidsynt och tolerant liberal.
Jag hoppas att det bara är en inspirationspaus, även om det börjar bli en väldigt lång sådan nu... Smider dock lite planer för en comeback. Men från ord och tanke till handling, osv.
Ja det kan vara trögt det där. Några av oss hoppas dock.
Skicka en kommentar