Kul att ni gillar shoppingtipsen

Nu vill jag bara att den läsare (har Andres Lokko verkligen hittat hit?) som betalade 1 200 engelska pund för Wellers gamla garderob hör av sig så att jag kan meddela vilket konto jag vill ha mina tipspengar insatta på.

Kyrkan moderniserar

Vi såg på ABC ikväll att Uppsala domkyrka kommer att börja ta emot gåvor via en kollektomat . Själva apparaten, den första permanenta i världen, där gåvan kan lämnas via betalkort såg ut som en förväxt bankomat. Bra eller dåligt får andra avgöra men om inte annat kan det kanske bli en turistatraktion. Jag och Lisa var åtminstone ganska fascinerade av den här myntmaskinen för att tända ett (elektriskt) ljus som vi såg i en kyrka när vi var i Barcelona.

£1000 Wardrobe

Kanske inte lika märkligt som när Kurt Cobains barndomshem såldes på eBay men det är allt lite svårt att se vem som ska hosta upp 1000 pund för Paul Wellers gamla resegarderob på hjul. Men har ni pengar som ni inte vet hur ni ska spendera så har jag plats över på min julklappslista.

Skivkonsten (del 1)

I somras gjorde jag mitt kanske mest vitala inköp i konstväg så här långt (inte så svårt eftersom mina inköp i konstväg tidigare varit ganska begränsade).

Det var Art Vinyl som låg bakom försäljningen och det rörde sig bara om ramar men inte vilka ramar som helst. De är extremt enkla att rama om i och helt plötsligt är det möjligt att ha vernisage hemma precis så ofta som andan faller på. Det har blivit lite olika mer eller mindre tydliga teman så här långt. Idag får ni se den första hängningen



Det blev lite reflexer i tavlan längst till vänster men det hindrar er säkert inte från att se att temat var grön brittisk åttiotalspop med från vänster till höger; Housemartins - London 0 Hull 4, Dexys Midnight Runners - Searching For The Young Soul Rebels och Smiths tolva William, It Was Really Nothing.

Bajen va' namnet

Nej jag har inte blivit galen av att bo så länge i Stockholm. Det är fortfarande Sirius som gäller, trots bandytorsken med 9-0 mot SAIK i helgen, men jag fick en sån fin bok vid namn Bajen Fans 25 Bast i min hand idag av Billy att det känns motiverat med Bajen i dagens postning.



1982 var jag i precis rätt ålder för att för en stund förföras av kvällstidningarnas skriverier om sambafotboll, glada fans, vi-vinner-aldrig-men-är-bäst-trots-det-mentalitet och dunkande trummor på läktarna när Hammarby kämpade om att vinna SM-guld. Jag minns ett fantastisk 2-1 (visst var det Peter Gerhardsson?) på Ullevi framför TV-apparaten och hur Hammarby och fansen sen skulle spela och sjunga hem guldet på Söderstadion. Det gick förstås som det gick och Bajen fick vänta ett bra tag till på sitt guld.

Det där är säkert med i boken men jag har inte hunnit så långt än. Men jag har bläddrat, uppskattat bilderna och känner igen en del från hur det är att hålla på Sirius i texterna. För precis som det kan vara ibland verkar det som att det mest insnöade och personliga här också är det mest allmängiltiga. Den här boken är säkert roligast för Bajen Fans men alla som någon gång stått på en bortaarena och vetat precis hur långt det är hem efter en onödig uddamålsförlust, eller som varit med om den där oerhörda glädjen ett segermål i slutminuten kan innebära, lär nog få ut en hel del av den här boken efter vad det verkar två kapitel in.

Song of a baker

Jag är verkligen ganska sugen på att se dokumentären om Ronnie Lane. Fast inte lika sugen som jag är på de nybakta lussekatterna som fyller köket.

Uncut, badly shaved

Jag kan inte sluta fundera på hur det gick till? Jag borde verkligen sluta köpa Uncut (särskilt som jag tycker att den blivit sämre sen de gjorde om den och slopade boksidorna). Men nästan varje nummer verkar hamna hemma. I det senaste finns det en bild på Mark E Smith på sid 40. Det är den jag inte kan sluta fundera på. Hur blev den där skäggstråranden kvar under hans underläpp? Missade han den när han rakade sig (om hur är det möjligt)? Lät han den vara kvar med flit (om hur tänkte han)?

Kiss me quick in case I die

Jag har ju så här långt fått två kommentarer och eftersom den ena handlade om Moneybrothers utmärkta cover på Kirsty MacColls "They don't know about us" tar jag det som anledning nog att posta en mestadels begagnad (om det låter billigt kan ni tänka vintage istället) text med favoritlåtar med Kirsty. Ursprungligen skrevs den för maillistan Hi-Five precis efter Kirstys alldeles för tidiga död i december 2000.

Mer om kampen för upprättelse för Kirsty hittar ni här och mer om hennes musik här.

Kirsty MacColl topp tio

1. Don't come the cowboy with me Sonny Jim
Är så mycket mer än bara en fantastisk titel. Där den ligger mitt i Kirstys bästa platta Kite visar den så tydligt vad som gör henne älskvärd - i ordets allra bästa bemärkelse- och vad det är som gör att hon känns äkta i en värld som allt oftare känns som formgjuten plast. Dels är hon tuff "don't come the cowboy with me Sonny Jim/ I've known lot's of those and your not one of them" dels är hon förstående "there's a light in your eyes tells me somebodys in/and you won't come the cowboy with me Sonny Jim" och dessutom är hon precis lika sårbar som någon av oss andra "Did somebody tell you I'm lonely as hell/I didn't expect you to know me so well”. Sen sjunger hon förstås otroligt bra också.

2. Soho Square
Från underskattade plattan Titanic Days och tårarna är faktiskt inte så långt borta när Kirsty sjunger "And you'll kiss me quick in case I die before mig birthday/one day you'll be waiting there/no empty bench in Soho Square" och sen stegrar sig stråkarna precis som i Madonnas Dear Jessie och det är alldeles fantastisk popmusik om att försöka tränga undan den där så lätt stelnande vardagssorgen och släppa fram glädjen.

3. Closer to God
Från baksidan av Kirstys mest politiska singel Free World. "are you closer to God than the folks you despice/are you closer to God than the ants and the flies".

4. Free World
En lysande urladdning mot Thatcherismens sjukhusnedläggande England satt till en snabb poplåt som hänger upp luftgitarren på din höft.

5. They don't know
Första singeln på Stiff och det är klassisk girl group uppdaterad till ett sent sjuttiotal som knappt hunnit hämta sig från punken. Gigolo Aunts har gjort en utmärkt cover och nu mer alltså Moneybrother en på svenska.



6. See that girl
En till snabb poplåt och bästa spåret på debut lp:n.

7. Caroline
Caroline har förlorat sin pojkvän och vill gråta ut hos Kirstys berättarjag -som precis blivit ihop med killen i fråga. En nästan lika klassisk popsingel som debuten. Obegripligt att så få brydde sig.

8. He's on the beach
Ännu en fantastisk snabb poplåt. Den här gången är det Lemonheads som gjort en cover.

9. Walking down Madison
Kirsty experimenterar med rytmer och en manlig rappare och det funkar hur bra som helst.



10. There's a guy works down the chip shop swears he's Elvis
Också från debuten och här är det verkligen tal om en bra titel. Och texten fortsätter "just like you swore that you'ld be true/There's a guy works down the chip shop swears he's Elvis / but he's a liar and I'm not sure about you". Enkelt, snyggt, begåvat och roligt. Jag kommer att sakna henne.

Om ni saknar självklara favoriter som A new England eller Fairytale of Ney York är det för att jag listade covers och duetter för sig. För att postningen inte ska bli för lång utelämnar jag dem men de kan nog komma senare om intresse finns.

Lilla julafton

En månad till den riktiga julaftonen men frågan är om inte årets viktigaste klapp är den som släpps i dag. Hip-O-Select är framme vid den sjätte boxen i sin extremt ambitiösa serie med Motown-återutgivningar. Året är nu 1966 och som vanligt handlar det om varenda a- och b-sida på Motown med underetiketter.

Hip-O-Select skeppar fortfarande inte skivor till EU men för den som inte har en bulvan i Norge finns Soulmusic.com som en räddare i nöden.

Everything But The Girl

För några kvällar sedan lyssande jag igenom b-sidorna på de singlar jag har med Everything But The Girl. Antar att det är sånt man gör när man just fått barn (ja vid sidan av att börja blogga då). EBTG hade ofta väldigt bra b-sidor innan de upptäckte maskinerna (möjligen senare också men det vet jag för lite om). Kanske kan det ha berott på att det var de allra lugnaste låtarna, och de som inte riktigt passade in på skivorna, som hamnade där.

Jag har ett tiotal singlar med EBTG. Jag hade funderingar på att försöka bränna ned en samling på cd men sen upptäckte jag att det redan fanns en japansk (vad annars) samlings-cd med många b-sidor på och jag hittade den ganska billigt på e-bay så den är nog på väg med posten nu.



I väntan på det listar jag mina tre favorit b-sidor med dem just nu. Jag hade gärna lagt ut smakprov också om jag kunnat men jag är kass på sånt och dessutom känns juridiken kring det hela i snårigaste laget. Om ni gillar Everything But The Girl finns det ju dock en chans att ni gillar Prefab Sprout också och i så fall är det b-sidesfest här.

1. Living on honeycomb (b-sida till "Love is here where I live" från 1988)

Av någon anledning verkar texten till den här vara bortplockad på en massa textsidor på nätet. Det gör dock inte låten mindre värd att höra. Jag kan inte riktigt förklara vad det är som gör den så bra men det är väl en kombination av melodin, texten, sången och den försiktiga gitarren.

2. Draining the bar (b-sida till "Come on home" från 1986)

Det här är i min värld en fantastisk systerlåt till Kirsty MacColls "Don't come the cowboy with me Sonny Jim". Kanske räcker det med att läsa texten men jag tror att man måste höra Traceys röst också för att riktigt förstå.

3. Riverbed Dry (b-sida till "Native Land" från 1984)

Jag tror att det är den där släpande sången och känslan av att låten när som helst ska stegras på något sätt och lyfta, men istället händer just ingenting, som gör den så bra.

Mickes Skivor 10 år

Just nu firar min lokala skivaffär Mickes Serier, CD och Vinyl (för enkelhetens skull kallad Mickes eller Mickes Skivor) 10 år. Det är fest på Sjöhästen. Jag gick förbi och tog en lättöl när jag ändå skulle till Konsum och handla Bregott och mjölk. Med en tjej som är en månad gammal hemma är det att betrakta som en utekväll. De flesta verkade ha roligt. Micke själv stod på scen och spelade gitarr. För ovanlighetens skull var affären stängd fast klockan inte var tio.



Väl hemma lyssnade jag på Hederos och Hellbergs första skiva. Jag köpte den aldrig när den kom. För någon vecka sedan kostade den 30 spänn på Mickes. Den passar till årstiden.

En början mitt i

Det blir inga tjusiga programförklaringar. Den är helt enkelt bara här. Bloggen Herr Alarik är öppen. Namnet är ett gammalt gästboksdito på Västra Sidan. Det är även en passande passning till vännen Herr Bergströms sida. Vi får se hur det utvecklar sig. Håll tillgodo.