Every little bit hurts (Soul Monday #27)

Ni får en till. Om han fortfarande varit i livet skulle Steve Marriott ha uppnått svensk pensionsålder i dag. Han må ha blivit något annat senare men under tiden i Small Faces var han den perfekta popstjärnan med stämband att döda för. Eller leva för. Pur popperfektion. Här framför han och de andra små ansiktena Brenda Holloways signaturmelodi Every Little Bit Hurts och jag påminns igen om varför jag ibland sitter ensam på golvet med ansiktet olämpligt nära TV-rutan och låter den där Small Faces dvd-samlingen snurra ytterligare en gång.

Helvete (Soul Monday #26)

Det är nästan två år sedan senaste Soul Monday-postningen så det här är sannerligen på tiden. Och vad kan vara bättre än att sparka igång nystarten med James Brown. Jag köpte plattan Hell för några veckor sedan och jag gillar den verkligen. Mycket för att den är så varierad tror jag. För att den stenhårda funken blandas upp med fantastiska ballader och sådant som aldrig hade fått plats på en enkel-LP. Klippet nedan med tittellåten. Kolla tjejen som dansar. Kolla henne.

Söndag i Hornstull

L kom hem lyckligt och väl. Det var för väl. Vi fick ett lika oväntat som glädjande besök från Lärdomsstaden. Vi drack kaffe i köket och pratade. Om barnen som blir större. Om livet. Om skatterna vi faktiskt så gärna betalar. På eftermiddagen åkte jag och K skridskor. Kompisen F också. Han och kompisen E med pappa hängde med hem. Dagens andra kaffe och bullar. Innan dess pratade jag med en mamma på den knaggliga isen vi är så tacksamma för att de har spolat. Om skolor som ska väljas. Om en förskola som funkat sådär på slutet. Om en miljonvinst som plockas ur förskolan som är sådär. Sen åkte vi varv på varv i kälkkarusellen. Barnen skrattade så de tjöt. Solen sken. Den lilla snö som är gnistrade. För några ögonblick glömde vi allt annat. För några ögonblick var livet bara nu. De här dagarna som bara är. Som bara får vara. De sköna fantastiska. De är inte bara. De får inte bara vara. Det ligger årtionden av gemensamma ansträngningar bakom dem. Årtionden av långsamt framflyttade positioner. Av rösträttskamp, folkhemsbygge, arbetsrätt och skatteinbetalningar. Det kändes bara helt plötsligt som att det var viktigt att påminna om det.

Vargarna ylar dygnet runt

...och jag såg något gammaltestamentligt resa ragg och söka strupen bakom en mask av marknadsekonomisk demokrati...

Vad håller han på med

Jag förstår att ni undrar. Tystnaden. När den ska brytas. Vad den berott på. Den bryts nu. L har varit i väg en vecka. Kommer hem i morgon. Det har varit lite mycket med jobb och barn och annat. Och som om inte det vore nog har en god vän gödslat med quiz där det gäller att räkna ut vilket skivomlag en liten bild är hämtad från. Det har påverkat min tid. Jag har suttit där och grunnat, grunnat och grunnat tills ögonen snudd på börjat blöda. Och ni kära läsare har berövats texter om samhällskroppen, Stig Vig, första världskriget, musiken och Hornstull för sådant här. Jag beklagar och hoppas bot och bättring. Jag kom förresten på vilket omlag just bilden nedan är ifrån. Vi kan kanske kalla det skivsjuka.

Listen, listen, listen

Om någon händelsevis missat tidigare postningar om AED Records och deras fina artister måste vi här på vår lilla del av det världsomspännande internetet förstås dra vårt strå till stacken och rätta till den saken. Alltså. Igen. För att det är nödvändigt.

Setlist by Analogue Enhanced Digital

Rapport från en lunchrast

Jag gick till lilla sushin. Åt en liten sushi. Men först in på Stadsmisionen. Köpte G.B.S on Music. Tio kronor. Man kan lära sig så mycket av att gå på loppis. Jag hade ingen aning om att George Bernard Shaw hade arbetat som musikkritiker. Om att han bland annat hade gjort det under pseudonymen Corno di Bassetto. Jag visste inte att han utöver nobelpriset i litteratur även hade vunnit en Oscar. Jag gick vidare sen. Till ena loppisen. Köpte sex LP för hundra kronor. Lill Lindfors Mellan dröm och verklighet var en av dem, Laraajis Brian Eno-producerade Ambient 3: Day Of Radiance en annan. Det var en bra liten lunch. Sen men bra.

Läs det här istället

Väldigt fullt upp just nu. Men vad gör det när andra skriver så bra.

Pennies for heaven

I helgen. På Mickes. Jag fyndade ditt, jag fyndade datt. En av de för tio kronor var Pennies From Heaven. En dubbel-LP från 1978. Musik från Dennis Potters TV-serie med samma namn. Som titeln på det här blogginlägget antyder var priset förstås löjligt billigt. Jag minns att jag såg den trots att skådespelarna titt som tätt brast ut i sång och dans. Trots att musikaler aldrig varit min starka sida. Men jag var ett stort Potter-fan efter Den sjungande Detektiven. Jag satte på skivan i går kväll och den spelar väldigt bra så jag satte ihop en lista på Spotify också åt er andra. Alla låtar utom två fanns faktiskt där och finns alltså här på Pennies From Heaven.

My Perfect Cousin (Låttips #147)

Det finns alltid mer. Att se och höra. Låten hade jag förstås hört innan men jag hade faktiskt aldrig sett videon. Undertones. Så ytterst älskvärda.

Välkomna till jobbveckan

Dagar och nätter. Tiden som går. Bloggen som står. Stilla. Tänkte bara lugna er med att det mås bra. Med att skivor inhandlats. Med att julgranen flyttat ut. Med att snookerns Masters börjat. Med att uppdateringar kommer. Tids nog.

Singing Rule Britannia (Låttips #146)

Jag tänkte att jag skulle försöka bjuda på någon av låtarna från skivvändandet på Pet Sounds Bar och så fick jag det här nappet direkt. The Chameleons. Singing rule Britannia (while the walls close in). Camden Palace. 1984. Det kanske bara är jag och Herr B som gillar det här men i så fall räcker det gott.

Cykelsäsongen väntar runt hörnet (Cykelomslag #43)

I februari. Tour of Qatar och Tour of Oman. Cykelsäsongens start på TV. En föraning om vad som komma skall. Så länge. Kraftwerk. Animerade. Så enkelt. Så snyggt. Så smart.

Barmark i Hornstull

Om någon nu undrar så var det inte ett dugg muntrare att snön hade smält bort i morse. Inte på något sätt.

Snö i Hornstull

Den föll i natt och för första gången den här vintern ligger den kvar. Bara centimeterdjup men det spelar ju ingen roll. Känslan kommer som ett brev på vad som var Posten. Ett som är för stort för att bäras ut. Känslan av att vilja gå i ide. Av att bara vilja ligga under en filt och spela Mark Olsons Many Colored Kite tills våren är här igen. Det går över. Jag vet det. Rätt vad det är är det roligt att åka pulka. Rätt vad det är skrattar jag med barn som gör snöänglar. Jag vet. Men just nu vill jag bara ide. Bara filt i väntan på våren. No time for blues sjunger Mark. Om det vore så enkelt. Jag borde ha köpt den här skivan långt tidigare men kanske är det perfekt på det här sättet. Att den kom med posten i dag. Det är nu den behövs. Further down the road there's a promise sjunger Mark. Filten väntar i soffan.

Självrannskan i Hornstull

Jag vet. Ni är värda så mycket mer. Ni borde få läsa om släkterier i Uppsala, om tio liter lego, om scones och kulturdebatter men vi har kvällens avsnitt av Mildred Pierce inspelat och ska se det så snart P somnat och så ska räkningar betalas och granbarr sopas och dessutom har jag varit på biblioteket så Sankta Psyko ligger här och är 1-veckaslånad och som om inte det räcker håller jag på med en fet rackare av Peter Englund som handlar om första världskriget och en tunn novellsamlande rackare av en israel vars namn just nu försvinner så ni får klara er på egen hand. Jag hinner faktiskt inte ens gå in på det här med fiberkabelinstallationen just nu. Fast jag vill gärna nämna att det är kallt i Draken.

Set list Pet Sounds Bar II

I går var det dags igen. Skivspelande på Pet Sounds Bar. Jag skulle säga att det blev mycket lyckat. Vi var nöjda efteråt. Jag och Magnus. I dag är det lite trött men det var det värt. Väldigt. Mina låtar nedan. Den här gången i stort sett i kronologisk ordning och dessutom med markeringar för när vi bytte och Magnus tog över. Med reservation för att någon låt kan ha hamnat fel eller glömts bort. Fem halvtimmar. Det här är vad som hinns med.

De av låtarna nedan som finns på Spotify hittas på Herr Alarik PSB II. Några dock i andra mixar/versioner.

The Beautiful South - Old red eyes is back
Tyrone Davis - Can I change my mind
Vic Godard & The Subway Sect - Hey now (I'm in love)
Stephen Duffy - You me and God
The Style Council - Headstart for Happiness
The Monochrome Set - Wallflower
Everything But The Girl - Living on honeycomb
Grand Funk - Bad time
----------
Mark Capanni - I believe in miracles
Linda Clifford - Don't give it up
Peoples Choice - Do it any way you wanna
Afro Cuban Band - Rhythm of life
Bettye Lavette - Doin the best I can
Odessey - Native New Yorker
Willie Hutch - All American Funkathon
The Bar-Kays - Holy Ghost
P.I.L. - Bad life
-----------
Mott The Hoople - Roll away the stone
Snatch - All I Want
Ian Dury - What a waste!
Department S - I Want
The Chameleons - Singing Rule Britannia (While the walls close in - BBC version)
The Godfathers - Birth School Work Death
T.Rex - Zip Gun Boogie
David Bowie - TVC 15
The Granite Shore - Flood of Fortune
Strawbs - Part of the Union
-----------
Tyla Gang - Styrofoam
The Contours - First I look at the purse
Elvis Costello & The Attractions - Radio Radio
Strindbergs - Kvasibarn
The Dukes of the Stratosphear - You're a good man Albert Brown
Zipper - The life of Riley
Rymdimperiet - Afrika
Rövarna - För tidig död
Madness - Baggy trousers
Laurel Aitken - Skinhead
The Clash - (White man) In Hammersmith Palais
-----------
Gorillas - Gatecrasher
The Flys - Love and a Molotov Cocktail
Sweet - Fox on the run
Velvet Crush - Worst enemy
Lemonheads - Luka
Wilmer X - Nere på knä igen
Reinholds - Stå upp Svensson!
The Beat - Stand down Margeret (Dub)
Dandy Livingstone - Right on brother
The Chairmen of the Board - Working on a buildig of love
Levi Stubbs & Chorus - Mean green mother from outer space
Otis Redding - (Your love has lifted me) Higher & higher

Saint Dominic's Preview (Låttips #145)

Jag älskar förstås låten. Jag älskar förstås Van Morrisons 70-tal. Snudd på förbehållslöst. I bägge fallen. Här älskar jag dessutom de inklippta bilderna. Av Van som åker bil genom gator där livet till synes dragit förbi, av Van som promenerar, av Van som går på restaurang. Av den korte buttre med polisongerna och rösten. Alltid rösten. Den som kan få haka upp sig på vilken rad den vill och gå in i ett patenterat upprepande efter som det alltid fungerar. Åtminstone gjorde det det på 70-talet. Och en bra bit in på 80-talet. Ibland senare också.

Gotta have pop!

På lördag är det dags igen. Pet Sounds Bar. Den 7 januari klockan 20.00-01.00. Jag och residenten SpengoMagnus (under aliaset DJ Skåne) spelar skivor. För att se vad jag lät snurra senast klicka här. Några ser ni på bilden nedan också. Siktar på närmare 100% vinylsinglar igen och få eller inga repriser. Kom dit!

Slicka mig ren (Låttips #144)

Några av mina allra bästa konsertupplevelser har varit med Kajsa Grytt. Jag har sett henne solo, jag har sett henne med bara grannen på tre trappor som medmusiker, jag har sett henne och Johan Johansson som De Missanpassade (avslutande Costello-covern I Want You på Tre Backar) och jag har sett Kajsa och Malena. Kanske att deras första spelning på Barowiak var den allra bästa gången. Men jag har aldrig sett Tant Strul. Jag har missat de fåtaliga återföreningsspelningar som redan varit för att livet kommit emellan. Men i sommar ska de turnera igen och då ska det väl äntligen kunna bli av.

2011 - en rörlig bild

Jag bläddrar i DN:s bilaga med årets bilder från 29 december. Jag ser vad som hänt detta år när nästan allt här handlade om det personliga och privata som ibland också är allmängiltigt. Jag minns förstås Bin Laden och Utøya och mycket mer från den stora världen och verkligheten därute. Men mest minns jag Japan. Tsunamin i mars. Jag minns att vi stod i polishuset på Kungsholmen. Jag minns att vi tittade på en liten TV i taket. Kanske var den inte alls liten men jag minns den så. Kanske för att händelsen var så stor. Vi var där för att ta bilder till ett pass som aldrig behövde användas. Inte den våren. Inte det här året. Annat kom emellan. Eller möjligen var vi där för att hämta ett annat pass. Det är som det är med minnen. Vissa är knivskarpa andra suddiga i konturerna. Vissa korrekta andra förvanskade. Det jag minns är en flod som svämmar över. Som drar med sig allt i sin väg. Det jag minns är bilarna som kör på vägen bredvid som om ingenting hänt. Som svänger upp på en bro ingen kan veta om den ska hålla. Eller störta samman. Det är direktsänding och kanske har de ännu inte hört vad som hänt även om de kanske borde ha känt marken skälva. Kanske har de ännu bara inte förstått vidden av det hela. Insett att faran även kan gälla dem. Det är mina rörliga bilder av 2011 och om ni vill dra ut dem och göra dem till en liknelse som gäller klimathotet, den globala marknadsekonomin och vår ständiga hunger efter mer, den hunger som hela tiden hotar att erodera grunden för den väg vi alla färdas på, så ska inte jag försöka hindra er.