Söndag i Hornstull

L kom hem lyckligt och väl. Det var för väl. Vi fick ett lika oväntat som glädjande besök från Lärdomsstaden. Vi drack kaffe i köket och pratade. Om barnen som blir större. Om livet. Om skatterna vi faktiskt så gärna betalar. På eftermiddagen åkte jag och K skridskor. Kompisen F också. Han och kompisen E med pappa hängde med hem. Dagens andra kaffe och bullar. Innan dess pratade jag med en mamma på den knaggliga isen vi är så tacksamma för att de har spolat. Om skolor som ska väljas. Om en förskola som funkat sådär på slutet. Om en miljonvinst som plockas ur förskolan som är sådär. Sen åkte vi varv på varv i kälkkarusellen. Barnen skrattade så de tjöt. Solen sken. Den lilla snö som är gnistrade. För några ögonblick glömde vi allt annat. För några ögonblick var livet bara nu. De här dagarna som bara är. Som bara får vara. De sköna fantastiska. De är inte bara. De får inte bara vara. Det ligger årtionden av gemensamma ansträngningar bakom dem. Årtionden av långsamt framflyttade positioner. Av rösträttskamp, folkhemsbygge, arbetsrätt och skatteinbetalningar. Det kändes bara helt plötsligt som att det var viktigt att påminna om det.