tisdag 3 april 2012

Natten till tisdag i Hornstull

Det var vid tvåtiden. I natt. P vaknade i sin säng och skrek. Jag lyfte henne. L på jobbresa och K låg redan mitt i storsängen. Jag lade försiktigt ned P bredvid henne. Lade mig längst ut på kanten. Höll en hand på henne. Hörde andhämtningen gå ned. Plötsligt vände hon sig om och slog de där små armarna om min hals. Somnade om så. Jag lirkade mig loss och försökte hitta en bekvämare ställning för att sova.

Det gick inte. Jag kom på vilken dag som just tagit slut utan att jag tänkt på det. Ettårsdagen. Jag tänkte på den i veckan som var men inte en gång under själva dagen. I veckan stod jag framför datorn. Läste texterna. Tårarna rann nedför kinderna. Fast jag läst dem så många gånger rann tårarna. Fast jag skrivit dem själv rann tårarna.

Ett år sedan hjärnblödningen och det är både så långt borta och så otroligt nära. Tacksamhet och oro. Jag tänkte så mycket bra där i natt som jag hade tänkt skriva ned i den här texten men det är borta nu. Kanske är det lika bra. Det viktigaste är ändå att hon låg där alldeles intill mig. Att min inledande irritation över att inte få sova blev till glädje över just det. Över att ha den där lilla varma, buffande, snarkande kroppen så alldeles nära. Så nära.

Till nästa PAL

4 kommentarer:

Patrik sa...

Kram!

Martin sa...

Tack Patrik!

JoHo sa...

Huuuu... nu har jag klickat och läst. Och grinat. vilken resa, hemsk sådan :( Men GLÄDS åt att hon ville kramas inatt :D

Martin sa...

Tack JoHo. Skönt att ni fått komma hem.