För trettio år sedan

Jag minns ju inget av när Paul Weller meddelade att han skulle splittra The Jam men så här gick det till. 30 år.   Så sent som i går kväll lyssnade jag på en vinylbootleg med dem från 1979. Den hade just angjort ett mig tämligen närbeläget paketutlämningsställe. Tiden.

Brand New Beat

Om någon mot förmodan missat att nya Kurt Baker-plattan Brand New Beat hittat till Spotify tipsas det här och nu om det. Själv väntar jag på att vinylen ska hitta över Atlanten också. Snooker på TV är det med. Bra eftermiddag.

Ingen vet människans verkliga mått

Så beläst, så bevandrad. Så hårt sammanhållet och så, till synes, lätt sammanfogat att det nästan gör ont i en: jag höll på att skriva modern människa när jag för första gången slås av att det kanske är postmodern jag är. Att det är därför jag känner sådan avundsjuka. Inför text baserad på iaktagelser som bottnar i ett famnande (istället för ett famlande) av den då samlade idéhistorien. I ett kulturarv som är tydligt och självklart. I en förståelse för hur världen och värden fungerar och har fungerat. Kanske borde det lilla ordet, synbar, ha varit med där någonstans.

Jag skriver om Lars Gustafsson. Närmare bestämt om en liten skrift som heter Världsdelar. Som rymmer resereportage. Jag har hunnit en bit. 47 sidor eller så. Vi har varit i Australien, i Tokyo, är i Berlin. Det är något slags skarv mellan 60-tal och 70-tal. Mer det senare. Muren står. Det föds upp kor på innergårdar. I tempelträdgården i Shõ-Ren-Nin har hisnande djup inåt öppnats och i Australien har vi skämts över hur urinvånarna behandlas som om vi befann oss i Sven Lindqvists långt senare skrivna Terra Nullius.

Och det är också där någonstans jag placerar boken. Intill Sven Lindqvists reseskildringar, som till exempel Terra Nullius eller Ökendyrkarna, intill Jolos Amerikafeber samt kanske i någon mån reseskildringar av Slas och Adolf Hallman. En bit därifrån hittar vi Kritans skriverier från Istanbul. Och ja, jag skäms över att jag inte har några kvinnliga författarnamn att erbjuda här.

Lars Gustafsson. Läser någon honom i dag? Mer än kollega P och de som bockar av Tennisspelarna och Yllet? Jag vet inte. Romanerna kan ibland kännas lite onödigt belastade med ord, ord, ord. Meningar, meningar, meningar. Åtminstone de få som jag läst. Det hör ju förstås tiden till och i jämförelse med Svante Foerster som lästes tidigare i höst är det ju lätt, ledigt och rensat men ändå. Det är inte bladvändarflytet i dagens svenska deckarsuccéer precis.

Världsdelar. Den är lättläst och ändå ger den massor. Där finns en rörlighet i både språket och tanken. Förmodligen står den på ett Myrorna eller Stadsmissionen nära dig. Kostar en tia eller så. Plocka upp den. Meningen som gett rubriken till den här postningen hittar ni för övrigt på sid 40.

Lean on me (Soul Monday #35)

Terry Callier är död och här väljer jag Bill Withers för Soul Monday-posten. Ja jag valde ju redan innan egentligen men ändå. Jag kunde ju ha ändrat mig. Jag såg honom på Lollipop. Terry. Låg i gräset. Somnade nästan. Som jag minns det. Det var inte dåligt på något sätt men jag har aldrig helt kunnat förstå varför en del går ned i spagat när det gäller honom. My loss antar jag och vill ni lyssna så gå hit. Bill Withers. Lean on me. Om tröst bara var en endaste låt.

 

Söndag i Hornstull

Kalas i går. Sexåringar på parad och några andra. Jag bakade en draktårta och vi överlevde både anspänning och anstormning. K var nöjd. Gästerna också tyckes det. I dag ett annat. De avlöser varandra. Sexårskalasen. Nu var jag bara observatör. Det är skönt som omväxling. För en stund sedan for hon. K. Till farmor. I Lärdomsstaden. På höstlov. Hon börjar bli så stor. Min lilla tjej.

Sirius ledde med två poäng inför dagens avslut i Norrettan. Över två lag. Mötte det ena. Förlorade. Hemma. På Studenternas. 0-1. Det andra laget som kunde gå om vann också. Vi hade ett skott i stolpen på tilläggstid. Vi spelar i Norrettan nästa år också.

I veckan föll snö och jag köpte äntligen Torssons Att vilja men inte kunna på vinyl. Inte äntligen som i å vad jag har letat utan mer bara som i att det var på tiden.

Jag har snart läst ut min deckare Flesh and blood men även börjat på en samling reseskildringar av Lars Gustafsson. Världsdelar heter boken och den är redan 30 sidor in väl värd sina 10 kronor.

Att snart tio procent av det här landets befolkning. Tio procent.

Vi har sett de två första delarna av filmatiseringen av Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar. Vi ser i efterhand. Långsamma som vi är. Jag tycker den är bra.

With No Constitution But My Own (Låttips #175)

Jag brukar ju mest bara lägga upp låttips här om det finns rörliga bilder till men just i dag känns det som läge för ett undantag. The Faith Brothers. With No Constitution But My Own. Trevlig helg.

Tre fingrar i luften (för en dryg månad sedan)

P stod framför mig i går kväll och höll upp tre fingrar så som bara hon gör. Tummen, pekfingret och långfingret. Så fyller jag. Det var vad hon sa. Ja tre år fyller du. Sa jag. Det är en liten ritual. Vi har hållit på med den i månader. Men den här gången öppnade sig ett schakt i mitt inre, och fast jag svarade som jag ska, och fast jag log som jag ska, så föll jag också rakt ned i det.

Vi har fått tiden nu. För tre dagar sedan. Tiden. Den som rör sig och den som står stilla. Det är dags igen. Angiografi. Den är knappt en månad bort. Angiografin. Den kommer en vecka före hennes födelsedag. En vecka innan hon ska fylla de där tre åren. Då ska de gå in i hennes ljumske. Igen. Följa blodådern upp genom kroppen. Förhoppningsvis nå hjärnan och kärlen de vill. Förhoppningsvis kunna klistra igen vad de tror sig vilja klistra igen. Förhoppningsvis kunna dra sig ur igen hela vägen tillbaka utan att något som inte ska inträffa inträffar.

Det måste ju göras. Precis som det måst göras förr. Det andra är värre. Jag vet, jag vet, jag vet, jag vet, jag vet. Men det förtar inte rädslan. Schakt öppnar sig. Jag faller. Födelsedagen. Ska vi bjuda in till den? Ska vi låta bli? K fyller två dagar innan. Hon fick inget kalas när hon fyllde tre eftersom P skulle födas. Och nu. Nu ska P överleva. Det är det hon måste göra. Måste. Måste. Måste.

En ny dag

Billy Braggs A New England som Kirsty MacColl gjorde til en hit tolkad av Karine Polwart Trio. Vissa dagar kan det i kombination med att ett par borttappade gymadojor i storlek 29 kunde upphämtas klockan 06.30 i reception till gymmet där K går på dans räcka för att livet ska kännas lite lättare.

Allt gick så bra (för 3 månader sedan)

Fast man vet är det lite som en smäll. Fast jag visste är det lite som att ett tomrum öppnar sig. De ringde nyss. Jag låg på soffan. Läste. Roslund och Hellströms senaste. Det ringde. Jag hann inte svara. Sen hos L. Vi hann inte svara då heller. Sen på min igen. Det var från sjukhuset. Astrid Lindgren.

Det var som det är. Provresultatet. Som det är. Som det ser ut. De vill stänga mer. Utifrån magnetröntgen. Utifrån bilderna. Det de ser. Det som är.

Precis två veckor sedan vi var där. Jag och P. Kollade att hon var frisk nog för att sövas, Allt gick så bra. Så mycket bättre. Inga sammanbrott. Ingen gråt. Hon lät sig mätas. Hon steg själv upp på vågen. Lät sig lyssnas på och kännas på. Var så nöjd sedan. Med att hon varit hos doktorn.

Fredagen sen. En och en halv vecka sedan. Nu när jag skriver. Inte när ni läser. Det gick också så bra. Fastan. Infarten som sattes. Utan tårar och napp. Utan svettiga föräldrar. Det tog två timmar. MR. Magnetröntgen. De hade sagt drygt en. Sista halvtimmen. Den. Tankarna som hinner fara genom hjärnan. Innan de ringde. Sa att det gått bra. Att hon var på uppvaket. Sista halvtimmen. Den. Är inget mot vad som väntar. Fast det inte gick att föreställa sig då vet jag att det är så. Nu. 

I oktober. Eller november. En ny kärlröntgen. Kanske embolisering. Det där vi kallar limning. Inne i blodkärlen. I hennes hjärna. P. Hon som fick en röd bil i morse. Hon som glädjestrålande kom in med nyplockade smultron. Hon som vek sig över mig där jag låg i soffan och sa pappa.

Fast jag visste. Fast jag vet. En smäll. Ett tomrum som öppnar sig.

Svarta händer, vit bomull (Låttips #174)

Som jag har älskat den här singeln. Jag visste ingenting om dem eller låten när jag köpte den. Bara att det var en bra titel. Och sen att den svängde ett gäng. För någon månad sedan skrev jag in deras namn i en sökmotor vi kan kalla YouTube och balabam. Helt plötsligt bara fanns de där. I fyrfärg och rörandes på sig. Fantastiskt. Caboose. Black hands, white cotton.

Lilla livet

K härom veckan. När hon kom hem. Med sin nya jacka. Den fina blåa med alla fickorna. Den som hon gick omkring med hemma. Eftersom hon inte kunde förmå sig att ta av den.

Söndag i Hornstull

Jag sitter i soffan. Väntar på snooker. Försöker finna något slags lugn.

I veckan som snart varit. Vi var tillbaka. På Astrid Lindgrens Barnsjukhus. En angio som kanske skulle leda till embolisering. Onsdag till fredag. Vi är tillbaka. Hemma. Hon ligger och sover middag inne på sin säng. Lilla P. Kanske kommer det mer om det. Om tankarna före. Jag vet inte. Inte riktigt varför jag skriver de där texterna. Publicerar de jag gör. Inte längre. Inte nu.

Sirius har allt i egna händer inför avslutningen i Norrettan. Åtminstone till i morgon. Då väntar ESK borta. Sen största konkurrenten Östersund hemma. Allt att vinna, allt att förlora. Jag har för första gången på många år inte ens sett en match. Kommer förmodligen inte att göra heller. Livet krockar. Men jag hoppas. Som jag hoppas.

Jag hittade en deckare av John Harvey. 20 spänn på Myrorna. Möjligen Stadsmissionen. Flesh and blood. Den är bra utan att vara sensationell. Jag tror att jag ska försöka hitta någonstans och sätta mig ned med den en stund.

Ta mig jag är din

Tiden är lika knapp som vanligt men om ni har av varan tycker jag att ni ska passa på att se en timslång dokumentär om Squeeze medan den finns tillgänglig. Vilka bra låtar de gjorde. Vilket underskattat band de är i dag. Vilket osannolikt fantastiskt skägg som sportas. Vilka bilder från tidigt i karriären.

Jag finns där (Soul Monday #34)

Four Tops. (Reach Out) I'll be there. Det blir förstås inte mycket bättre än så här.

  

Kärleksinkapabel (Låttips #174)

So much för det nedan annonserade upphållet. Men det är Kevin. Dexys. Så. Åter till föresatsen.

Investeringstider

Det går lite trögt här. Visst, det kommer poster till och från men de är korta och kanske, kanske, lite pliktskyldiga. Jag tar en liten paus. Investerar i det egna jaget snarare än mitt varumärke. Jo jag är en smula ironisk ibland, och raka motsatsen ibland. Mitt förslag är att ni shoppar loss på lådan nedan, där Sam Dees fantastiska The Show Must Go On för första gången finns på cd (om ni bara visste hur några av oss slet för att få tag på den på LP och nu kan ni hur lätt som helst lyssna på Spotify), så kan vi väl höras igen när alla lyssnat klart. Om en vecka eller så kanske. Vill ni ha läsning till lyssnandet rekommenderas arkivet eller länkarna ute i högermarginalen. Hörs.

Pojkar (Låttips #173)

Jag vet inte. Kanske kräver det att man var där. Till exempel på Drabanten i Uppsala. Mitt i åttiotalet. Kanske kräver det att man var precis i skarven mellan högstadium och gymnasium. Kanske kräver det att man aldrig tidigare hade sett en gitarrist gå av scenen med en gitarr som ligger kvar och tjuter rundgång. Hur som. Röda Armén. Pojkar. Demon stämmer inte riktigt med mitt minne av konsertupplevelsen men vem kan begära det. Bara att det överhuvudtaget går att få höra det här.

Bli någon annans (Låttips #172)

Det är väl inte så troligt att någon som läser den här bloggen och tar till sig av låttipsen inte redan ska ha hört Jens Lekmans Become Someone Else's och sett videon men det är lika fullt dumt att chansa. Därför. Nedan.

De viskade orden

Det värsta med den här stan är att så många fullständiga idioter tror sig ha moralen på sin sida när de i själva verket bara är i majoritet. Han viskade orden tyst för sig själv samtidigt som han såg sin pennspets sjunka in i sätesgrannens högra öga. Det blåa färgades rött.

Ett kort uppsamlingheat

Det har varit hektiska dagar. Besökare har besökt, möbler har getts vidare, singlar har fyndats och så har jag på lediga stunder varit ganska fast i Daniel Åbergs andra roman Vi har redan sagt hej då. Sådär är det. Livet. Ja Sirius vann ju också. I går. 4-1. Fortsatt serieledning, samma oro.