Det är stängt (för två veckor sedan)

P sitter i knät och läser. Sitter hos L. Jag sitter i matrummet. Har just ätit frukost. P sov hela natten. Mest i sin säng och sen lite i min på morgonen. Själv var jag vaken. Det var stökigt på rummet och spring i dörren. Oro i kroppen. Känner mig ändå förvånansvärt utvilad och lugn. Om en timme är det dags. Jag hade trott att jag skulle vara närmare något slags upplösningstillstånd men det är som att det är oundvikligt nu. Som att det bara är att följa med strömmen, simma så länge det går och sen sjunka eller nå land.

Hon var så ledsen när vi duschade henne och när de satte infarten i armvecket men hon lugnade sig snabbt. Hon lugnar sig alltid så snabbt. Men hon ville inte för en sekund släppa mig. Inte ens när L kom tillbaka efter natten hemma. Hon sa pappa och klamrade sig fast vid mig. Jag är ju inte troende, knappt ens tvivlande, men Gud, Gud, Gud vad jag hoppas att hon ska klara det här. Att allt ska gå bra.

Jag låg och tänkte på vad som är värst i går. Det är sjukt, galet, perverst, vad ni vill men jag gjorde det. Jag tänkte på vad som är värst. Att hon dör eller att hon får en allvarlig hjärnskada. Det var en av de saker som höll mig vaken. Det och skriken från grannsängen, stegen i korridoren, dörrar som öppnades och stängdes. Det och hennes andetag som jag lyssnade till så noga jag kunde. Som jag ville etsa in i mitt minne. Som hennes leende. Som hennes doft. Det finns inget svar på den där frågan. Men det är mänskligt att tänka den.

Det är 55 minuter kvar. Teet kallnar i koppen. Jag ska gå tillbaka in till dem nu. Låt det gå bra. Snälla, snälla, snälla. Låt det gå bra.

Jag höll henne i famnen när de sövde henne. Vi hade gått hela den långa vägen i kulvertarna. Jag bar henne och hon var så liten i min famn. När hon somnade in och jag lyfte över henne till britsen. Innan hon fick syrgasmasken över munnen och vi fick gå ut. Hon såg så stor ut, så lugn, så fridfull.

Vi satt i biblioteket. Morfar kom förbi. Jag hade duschat. Läste tidningen. Vi pratade väl om nyheter och inredningsmagasin. Vi gick ner till kafeterian när kön bedarrat. Vi köpte varsin sallad och tvingade i oss. Vi gick upp till biblioteket igen. Två och en halv timme hade gått och jag undrade om de inte borde ha ringt nu. Jag satt på toaletten och mitt i lugnet fick jag en känsla av att hon inte klarat sig. Att P inte klarat sig. L klappade min rygg i biblioteket. En halvtimme senare undrade även hon om de inte borde ha hört av sig. Jag hörde inte riktigt vad morfar, läkaren, svarade. Var inte helt mottaglig.

Sen surrade telefonen. Det ringde ljudlöst hos L. P var förd till uppvaket. Hon var på uppvaket. Inte BIVA. Inte något värre. Uppvaket. Hon ligger därnere nu. Jag gick nyss därifrån. Vi har pratat med läkarna. Narkosläkaren beskrev det som att de var mycket nöjda. Att de sköt handskarna i sophinken och var mycket nöjda.

Sen kom de. Den bra svensken och fransmannen med om inte världens så Europas bästa händer. De var mycket nöjda. Det hade funnits några svårigheter på vägen men det hade gått bättre än de trott. Det de ville stänga är stängt. Det är stängt. Eventuellt kommer det att vilja stänga mer efter kontroll om ett år men det de ville stänga är stängt. Det är stängt. P ligger därnere på uppvaket. L sitter bredvid henne. Jag kan sitta här vid ett matbord, dricka jordgubbsyoghurt och skriva det här. Det är stängt. Kärlet som blödde. Det är stängt.

Till nästa PAL