Kommer tids nog (För sju veckor sedan)

Klumpen i magen. Den klumpen. Det har regnat och varit solsken under dagen i Hornstull. Vi lämnade K på förskolan klockan åtta i morse. Tog bussarna till Astrid Lindgren. Jag, L och P. Lilla P. Vi satt på ett litet läkarrum klockan nio och den svenske experten ritade på ett helt vanligt randat kollegieblockspapper. Han ritade artärerna, kapilärerna och venerna så som det ska se ut och så som det ser ut på ett ställe i huvudet på P. Han visade oss röntgenbilderna på hennes blodkärl, pekade och förklarade och visade de senaste magnetkamerabilderna. Han sa det som andra sagt om att limma, stråla eller använda öppen kirurgi. Han visade vad de vill göra, vad de vill stänga. Hur de åtminstone vill minska flödet som hela tiden hotar att spränga hennes blodkärl från insidan. Han berättade om riskerna som finns men som är värda att ta eftersom det är en ännu större risk att inte göra något. Han berättade om fransmannen. Han sa att världens bästa händer kommer att utföra det och tårarna steg i mina ögon.

Det känns bra, det känns fruktansvärt. Enda anledningen till att jag inte grät är att jag bet ihop så hårt att inga tårar kom. Lilla, lilla, P. De där tårarna kommer tids nog. Det är en och en halv månad kvar. Jag tror att riskerna känns så mycket hemskare för att hon mår så bra just nu men om de hade kunnat göra det det vill göra nu just då och där när hon låg på BIVA efter hjärnblödningen hade det ju känts fantastiskt och det är för att undvika att vi hamnar där igen de ska göra det här.

Det är bra, det är bra, det är bra. Det är så vidrigt och hemskt att det stramar i hela kroppen. Hon tog tre steg i går, gjorde om det i dag. Hon trivs så fantastiskt denna sin andra förskolevecka och har lärt sig rörelserna till Imse, Vimse, Spindel. Hon blir så uppspelt att hon gör dem för fort. Hon är så stor och så liten och om en och en halv månad ska de gå in med instrument via hennes ljumske, söka sig upp genom blodkärlen och förhoppningsvis nå fram så de kan stänga ett litet bråck och ett kärl. Stänga helt eller delvis. Det är bra, det är bra, det är bra.

Det är bra men det enda jag hör är hans röst och orden om riskerna med ingreppet. Blödning. Propp. Blödning. Propp. Blödning. Propp. Blödning. Propp. Jag kan inte skriva det så många gånger att ni helt förstår om ni inte varit precis just här. Jag hör dem och jag ser P framför mig. Hennes tre steg, hennes händer som gör Imse-rörelserna, hennes skratt när hon busar med K. Hennes blodkärl är en tickande bomb med okänd detonationstid och det är klart att de måste försöka desarmera den men jag är så alldeles förskräckligt, vanvettigt, förlamande rädd för att det ska säga pang när de gör det. Blödning. Propp.

Vi säger till varandra att det blir bra. Att det måste göras. Att allt blir bra. Måste tro. Måste hoppas. Men om det inte blir det då? Blödning. Propp. Dripp, dropp. Tårarna som blivit till en klump i magen.

Till nästa PAL