Hip Man Svinaherde

Bengt-Arne Wallin. Om ni tvivlar på att han var en av de coolaste svenska jazzmusikerna behöver ni bara titta på hur hans skägg på den här bilden söker sig upp mot en mustasch som inte finns där. Stenhårt. Hip Man Svinaherde. Förmodligen den bästa låttiteln i den svenska delen av musikhistorien. I kväll ska jag spela både den här EP:n och plattan Old Folklore in Swedish Modern (jag tror att det var Spengo-Magnus, aka Skåne-Magnus den store,  som en gång tipsade mig om att köpa den) och kanske Varmluft också. I den sistnämnda har ni för övrigt en kandidat till bästa svenska LP-titeln också. Bengt-Arne Wallin. Nu är han borta men musiken finns kvar.

Vad skulle vi annars göra (Låttips #217)

Well if you've been to cities but you've had enough
Have you been to Paris, France?
And if you doubt that Paris was made for love
Give Paris one more chance
The home of Piaf and Chevalier
Must have done something right to get passion this way
If you don't think Paris was made for love
Give Paris one more chance

Well now I'm calling it arrogant, calling it cruel
(Give Paris one more chance)
And also trop civaliser et mon dieu, c'est trop cool
But if you don't think Paris was made for love
Maybe your heart needs a telegram from up above
If you don't think Paris was made for love
Well give Paris one more chance

Well now there's some things I don't like and some things I do
But give Paris one more chance
I can see why Paris would be ugly for you
But give Paris one more chance
The home of Piaf and Trennet too
Must have done something right
Must have something for you
If you don't think Paris was made for love
Give Paris one more chance

Now hear the boys singing Beegees songs under the skies
Give Paris one more chance
And on the steps of Montmartre they harmonise
Give Paris one more chance
Because if you don't think Paris was made for love
Maybe your heart needs a telegram from up above
If you don't think Paris was made for love
Give Paris one more chance
Let's wrap it up..

Well if you've been to cities and you've had enough
Have you been to Paris, France?
And if you doubt that Paris was made for love
Give Paris one more chance
The home of Piaf and Charles Aznavour
Must have done something right
And will do something more
If you don't think Paris was made for love
Give Paris one more chance
Alright
Give Paris one more chance

Vilka plattor spelade han egentligen?

Ordningen stämmer inte och vissa låtar spanns redan innan dörrarna öppnats för allmänheten men här nedan har ni, så långt minnet klarar, listan på vad herr Alarik spelade hos Vardagsrummet på Sjuhelvetes Gluggar i Uppsala i går kväll. 100% vinylsinglar blev det. 12/12 kör de igen. Utan mig men jag rekommenderar tveklöst ett besök ändå för den som är sugen på lite skönt häng. Vi får väl se om det kan bli en lyssningsbar låtlista av det hela också tids nog.

Womack & Womack - Uptown
Althea & Donna - Uptown Top Rankin
Nicoletta - L'Homme a la Moto
Jane Aire & The Belvederes - Breaking Down The Walls Of Heartache
Petula Clark - Fancy Dancin' Man
Kirsty MacColl - See that girl
Darling Buds - Burst
Night Trains - No more heroes
Orchids - If boys got pregnant
Patti Smith - Because the night
Fontella Bass - Rescue me
Sharon Jones - 100 Days, 100 Nights
Maxine Nightingale - Love hit me
Nancy Sinatra - How does that grab you darlin'?
Siouxie & The Banshees - The Passenger
Tant Strul - Hjärtan slå
Tammi Terrell - This old heart of mine (is weak for you)
TLC - Ain't 2 Proud 2 Beg
Honey Cone - While your out looking for sugar
Majorettes - White Levi's
Bobbie Gentry - Mississippi Delta
Love Unlimited - High Steppin', Hip Dressin' Fella
Go Go's - We got the beat
France Gall - Poupée de cire, poupée de son
Francoise Hardy - Tous les garcons et les filles
Glady's Knight & The Pips - The Nitty Gritty
Staple Singers - Slippery People
Jane Birkin - Lolita go home
Dolly Parton - Baby I'm Burnin'
Sleeper - Delicious
Siw Malmkvist - Downtown
Little Eva - What I gotta do to make you jealous
Cake - I know
The Like - He's not a boy
Rickie Lee Jones - Chuck E is in love
Honey Cone - Stick Up
Linda Ronstadt - Alison
Jean Knight - You think you're hot stuff
Eleonor Bodel - Regnet faller utanför
Towa Carson - Alla slavar (jag tänker bara på dig)
Lill Lindfors - Du är den ende
Aretha Franklin - Rock Steady
Diana Ross - The Boss
Ella Fitzgerald - These boots are made for walkin'
Madonna - Dear Jessie
Revillos - Where's the boy for me?
Veronica Maggio - Hela huset
Whitley Houston - My love is your love forever

Fluctuat nec mergitur

Paris. Jag höll på att skriva att gud ska veta att jag gnällt och förbannat min beskärda del av staden och en del av dess invånare men det känns lite svårt att få in gud just i dag. Jag hörde om terrorattackerna redan i går kväll. Satt vaken ett tag med Twitter och nyhetssidor på nätet. Orkade inte slå på TV eller radio.

Paris. Jag har mina kvarter. Mina skivaffärer, restauranger, ett par barer. Det är år sedan jag var där senast men det är ju en stad som alltid ska finnas där. Vi har pratat om att resa dit. Jag och L. Barnen. Vi kommer förstås att göra det.

Paris. Kollegorna där. I staden. Jag minns hur det var efter redaktionsattacken. Det svåra i att maila morgonen efter. På måndag. Jag hoppas innerligt att ingen av dem. Precis som jag önskar att ingen annan hade.

I kväll. Ett skivspelande. Plattvändande. I en annan stad med ett vattendrag igenom. Det kändes faktiskt först lite motigt att tänka på. Men det måste förstås göras. Livet måste gå vidare. Det är vad vi kan göra för de som inte längre får vara med. Leva. Livet. Packa någon extra fransk EP i skivlådan. I put a spell on you. Jag har ingen aning om vad den franska texten handlar om men det finns liv i Nicolettas röst. Jag hör det.

Son of a hip shakin papa

I morgon smäller det. Vardagsrummet. Tema sångerskor. Om förväntningarna inte redan är på topp ska ni nog spisa låten nedan. Svänger ett gäng som Lalla Hansson skulle ha sjungit om han översatt Dire Straits Sultans of Swing till svenska (jo han gjorde nog faktiskt det också om jag bara tänker efter aldrig så lite). Shirley Brown. Sånt som den som vågar plockar upp ur en 10-kronorsback. Ibland finns belöningen där.

Du mitt liv, du mitt kiv

Det är redan i övermorgon! Eller ja det är ju alltså fortfarande i dag. Men i övermorgon är det dags. Ni tänker förstås genast på EM-kvalet och Playoff mot Danmark och det gör ni ju för all del rätt i men innan dess. Vardagsrummet. På Sjuhelvetes Gluggar i Uppsala. Det vänds vinyl. Jag gästar. 15.00 varvar vi upp skivspelarna till 45 rpm (33 kan nog också förekomma). Jag närapå lovar att spela den här sjuan.

Bättre i morgon än i dag men bäst på lördag

Det är fullt i lådan nu. Dags att gå igenom allt en gång till och se om någon singel ska plockas bort och någon annan läggas till. Jo det finns en liten hög med sådant som eventuellt ska läggas till. Det finns dessutom sådant som det inte tittats alls på än. Som kanske kan hamna i högen. Eller i lådan. Men så är det ju det där med bortplockandet. Angenäma våndor. På lördag alltså.

Plattvändande i Lärdomsstaden om lördag

Herr Alarik ska ge sig ut på ett äventyr på hjulen av stål igen. På vad som en gång var hemmaplan. Det måste förstås uppmärksammas och promotas. Därför. Varje dag den här veckan fram till lördagens gästplattvändande hos Vardagsrummet på Sju Helvetes Gluggar i Uppsala kommer jag (om jag kommer ihåg alltså) att presentera en låt som ligger med i bruttopackningshögen med singlar inför temat Sångerskor. Om låtarna till slut kommer med i skivlådan och sen kommer att spelas på plats återstår att se. Där tar inspiration och påverkan från övrigas val vid. Eftersom jag missade att posta här i går får ni två så kallade aptitretare i dag. Själva evenemanget hittar ni här.

Det gäller alltid samma sak

Nu var det väldigt länge sedan jag räddade över någon text från Spengo hit så här kommer en. I övrigt Fars dag. Jag önskar som tidigare. Och att det ska gå bra där nere i Falkenberg. Returmöte i kvalet till Allsvenskan. Jag såg den första 2-2 matchen på Studan i torsdags. Sirius i Allsvenskan. Den tanken är svår att ta in men det vore en fin fars dag-present. Nu skivhyllan-repris.

Skivhyllan: Per Gessle (1983)

I min värld ligger det en klar brytpunkt mellan 1982 och 1983. På ett sätt kan man säga att det var här 70-talet definitivt tog slut. Åtminstone slutade ungdomarna på Hamregården att springa till matsalen i träskor då. Gympadojorna, de där de försöker lura i mig att det heter sneakers eller trainers, tog över. Det måste vara ett tecken. Viktigare var kanske att punken gick till posten. Jam splittrades, Clash fortsatte kraftlöst medan långa överrockar och midjekorta kavajer avancerade i kön. Fönen och synthen blev allt viktigare och i mittfåran tog Michael Jackson steget till världsherravälde med Thriller (som visserligen släpptes lagom till julhandeln 1982 men som dominerade året efter) medan Carola med Främling sålde osannolika 800 000 LP-skivor i Sverige efter segern i Melodifestivalen 1983 (om inte Bert Karlsson överdrev siffrorna). I min värld var det dock större att Ebba Grön splittrades 1983 (första gången jag själv köpte bägge kvällstidningarna som hade det på förstasidorna) och att Imperiet bildades ur spillrorna och släppte plattan Rasera samma år. Som förhoppningsfull högstadieelev gick jag till Rackis för att köpa biljett när de skulle spela där men föll ganska rejält för ålderstrecket. Precis som jag några år innan inte fått se Gyllene Tider i Fyrishallen efter dödsolyckan i Kristianopel och då var vi efter en ganska lång startsträcka framme vid Per Gessle. Det är ju honom det, trots allt annat som hände 1983, ska handla om i den här posten. 1982 var Gyllene Tider utan konkurrens Sveriges största band och hade så varit några år, 1983 var de till fyra femtedelar Sveriges kändaste värnpliktiga. Alla som höll på Halmstads BK ryckte in medan Halmia-supportern passade på att leva ut sina solodrömmar på den självbetitlade Per Gessle. En platta som nog var extremt otrendig just då med sina akustiska gitarrer och sin av amerikansk västkust inspirerade bakåtlutade hållning.

Plattan har ibland nämnts som en flopp och nyligen (nåja för inte så många år sedan) såg jag att varken den eller efterföljaren Scener nämndes när någon historielös nöjesjournalist listade Gessle solo men den sålde faktiskt ganska ok har jag för mig. Grejen var väl bara att den helt förklarligt inte nådde upp i Gyllene Tiders enorma volymer (har för mig att Moderna Tider sålde 360 000 ex men kan minnas fel) så med Gessles mått sågs den kanske som en flopp. Själv är jag väldigt förtjust i försvenskningen av John Sebastians Stories we could tell, en låt som även till exempel Everly Brothers tolkat på ett bra sätt på en platta från 1972 som döptes efter låten. Per Gessles andra soloplatta Scener har jag aldrig riktigt förstått mig på men den första är alltså, liksom en del av de spår som var med på demo/raritetssamlingen i Gessleboxen som kom för ganska länge sedan, värd att leta reda på.



Ett av mina sämre skivköparminnen är en back med Gessles första soloplatta (cirka 20 stycken) som stod signerade och klara på BK-records i Uppsala och reades för 19 kronor styck. Det var förstapressen med utvik (bara det faktum att det finns en andrapress måste väl innebära att plattan gick ganska bra ur skivbolagets synvinkel?) och jag borde väl åtminstone ha köpt ett ex åt mig själv även om jag helt begripligt inte kunde köpa alla (tänk vad man hade kunnat sälja dem för till rika tyskar när Roxette erövrade världen som mest.). Men det gjorde jag tyvärr inte utan nöjde mig med mitt vanliga osignade ex som jag redan hade. Som 14 eller 15 år gammal hade jag ju faktiskt fullt upp med alla de skivbackar på BK där man fick mängdrabatt om man köpte tre nice price pressade rockklassiker (tror att det kostade 114 kronor för tre LP då). BK var verkligen tillsammans med Musikörat (ny musik) och Skivboden (sånt som inte återpressats) en fantastisk grund att bygga en skivsamling på. Det var mycket RCA, CBS och Columbia i de där backarna och fullt möjligt att spendera veckans pengar på en trippel som Clash andra skiva Give 'em enough rope, Bowies coverplatta Pin Ups och en klasssik Dylan som Blonde on Blonde för att ett par veckor senare följa upp med Sex Pistols, Iggy Pop och Leonard Cohen. Desutom reade BK alla punk/new wave singlar i den här vevan vilket ledde till en så här långt stadig om än inte helt frisk fascination för vinylsjuor i allmänhet och The Jam i synnerhet.

Det där var en ganska lång utvikning. Åter till Gessles solodebut. Plattan börjar ypperligt med låten På väg som sätter tonen för hela skivan med den akustiska ljudbilden och Gessles fina Chrissie Hynde-lika munspel. En närstudie av skivomslaget visar att melodin är skriven av Niklas Strömstedt vilket i min fördomsvärld nog är att likna vid en rejält uppväckande örfil. Kvalitet kan finnas överallt. Texten är Gessles och det är inte nobelprismaterial men ganska fint luftade tankar från en 24-åring som gått från ett liv i en mindre stad på västkusten till att vara flickidol, ständigt påpassad och förmodligen en smula i behov av något som bara är hans.

Från en dag till en annan
Det gäller alltid samma sak
Att fånga känslan av att veta
Att man lever
Det gäller alltid samma sak



Stundtals är texterna naiva på ett inte helt positivt sätt men det vägs upp av den både påkostade och avskalade ljudbilden med dåtida svensk studiomusikerelit som Backa Hans Eriksson, Janne Bark med flera och ett par inspirerade coverval som den redan nämnda John Sebastian-låten och John Holms Den öde stranden. Dessutom är det fascinerande såhär nästan 25 år senare att höra att Per Gessle både lät mognare och såg mer vuxen ut (trots att det är farlig Joey Tempest solo-varning på frisyren på bilden i konvolutets uppvik) då än vad han gör nu. Omslagsdesignen är för övrigt helt i linje med vad man kunde vänta sig av EMI just då. Kjell Andersson hade slipat formen för hur ensamma män med gitarr skulle presenteras ett bra tag tillsammans med Ulf Lundell och här fick han till det riktigt bra. CD-återutgåvan är kompletterad med singelbaksidorna från Om du har lust och mitt exemplar kostade 30 kronor begagnat så det är inte så dyrt att bekanta sig med den kanske bästa perioden i Gessles karriär. Efter den här soloplattan gjorde Gyllene Tider ett, för svenska artister som vanligtvis sjunger på svenska sedvanligt misslyckat (tänk till exempel Imperiet, Wilmer X eller Kent), försök att slå i utlandet (redan året innan hade b-sidan på Flickan i en Cole Porter-sång, Del Shannons I go to pieces, tillskrivits Modern Times) med Heartland Café och åtminstone mitt intresse dalade, även om jag kan hitta positiva saker att säga om singeln Teaser Japanease (som av någon konstig anledning har en logga på baksidan där det står Roxette), för att inte återväckas förrän med singeln Småstad i Pers Garage-projektet men det är åtminstone delvis en annan historia.

He'll wear it proudly

Känsliga läsare varnas. Herr Alarik låg intet ont anande i klimatskammens varma bad. Det var i går kväll. Elvis Costellos extremt läsvärda självbiografi Unfaithful Music & Disappearing Ink i händerna. Kom så sid 136. I värsta fall hade boken följt den tappade hakan ned i plurret. Nu klarade den sig med ett nödrop. Popteoretikern Elvis Costello påstår där att Beatles släppte Penny Lane 1968. Jag kunde inte riktigt greppa det. Kan fortfarande inte. Är det ett skämt? Ett test? En av världens kändaste singlar. En som toppar listor när den bästa ska utses. För evigt förknippad med 1967 och Strawberry Fields Forever på andra sidan. Och karln skriver 1968. Och ingen korrläsare upptäcker det. Det är ju lite som om Peter Englund i Poltava hade nämnt att Karl XII skulle komma att dö 1717. Elvis Costello har ju skrivit låtar ihop med Sir Paul. Ja samme McCartney som skrivit låten i fråga. Costello har sjungit Penny Lane för honom och Obama i Vita Huset. Han berättar ju om det i samma kapitel. Kan det hänga ihop med att han där nämner att han skarvade lite i sin introduktion av låten? Allt för den bättre historien. Ville han ytterligare understryka det med att byta årtalet? Jag märker att jag famlar efter halmstrån här. Förklaringar som inte finns. Men så döpte jag också en gång en undulat till Costello. Det måste vara ett internskämt. Jag får inte ihop det på annat sätt. Men oavsett det måste boken omedelbart förses med varningstext. Jag höll ju på att få en kallsup i badet.

Passion är inget ordinärt ord

Ok jag erkänner att jag förstås är väldigt sugen på att läsa Elvis Costellos självbiografi (och till skillnad från Morrisseys, Lemmys eller Peo Thyrens lär jag inte lägga ned den efter en tredjedel). Inte minst efter att ha läst det där avsnittet någon tidning (The Guardian?) bjussade på härom dagen. Eller Rolling Stone-artikeln  någon vi en gång (och kanske fortfarande ibland) kallade Vinlusen pekade mig mot i dag. Costello. Jag uppkallade ju faktiskt ett husdjur efter honom en gång. Jag tänker inte ens vänta på pocketutgåvan. Jag kommer att lägga Peter Guralnicks Careless Love - The unmaking of Elvis Presley åt sidan the minute jag får Unfaithful Music & Disappearing Ink i min hand. Men i väntan på det kan jag inte nog, om ni nu gillar britter med glasögon som någon gång var en del av bryggan mellan pub och punk men också tog allt vidare, och det gör ni nog om ni läst såhär långt, rekommendera en liten text där Graham Parker berättar om sina favoritplattor. Det är möjligtvis något jag borde hålla för mig själv men jag fick rysningar längs hela ryggraden några gånger under läsningen av den.

Det är dags nu Mississippi (Låttips #216)

Fredag förmiddag. Höstsolen skiner. Morgonen med barnen var bra. Jobbet tuffar på. Helgen närmar sig. Och sen tänker man på omvärlden. Både den nära och den större längre bort. Den del av mänskligheten som gör allt för att vara mindre mänsklig. Dag för dag. Men så har Steve Earle släppt en ny låt. Kommer hit snart gör han också. Spelningen på Lollipop och den han gjorde på Münchenbryggeriet (med Buddy och Julie Miller i bandet) i samband med El Corazon-plattan (jag fick banne mig gåshud bara av att läsa setlisten just nu) ligger bägge högt på min personliga best of lista över konserter. Har tyvärr också sett honom när det blivit för mycket tungrumpat harvande gubbrock. Men kanske borde jag gå ändå. Fast först skulle vi ju lyssna på nya låten. Det är dags nu.
 

Kulor saknar ögon (Soul Monday #53)

Jag blev påmind om den här i en socialamediertråd för några veckor sedan men när jag skulle spela den hemma var min singel spårlöst försvunnen. Nu är det återfunnen. Eddie och Ernie hade helt enkelt smugit sig in mellan några singlar med First Choice och fastnat.

 

The Sound of Young at Heart Scotland

Bluebells. Vilket älskvärt litet band det var ändå. Och trots det ett som aldrig riktigt varit mina stora favoriter. Glädjande därför när en koll i singelskåpet och på Discogs visade att jag i stort sett har de sjuor de gjorde. Intressant också att demoplattan som kom för ett tag sedan inte hittat in i diskografin där än. Eller jo där var den visst, den låg bara under samlingar. Tänk om Discogs hade funnits när jag började intressera mig för skivor. Varför just detta just nu undrar ni kanske. Ingen särskilt anledning mer än att Exile on Twee Street snurrade i går när jag lade pussel med femåringen och kompis. Ja och för att jag ville sätta rubriken där uppe. En snabb googling antyder faktiskt att den inte använts tidigare. Åtminstone inte i digital form. Fast det verkar onekligen osannolikt. Bluebells låg ju visserligen inte på Postcard Records (som, nu rynkar de flesta läsare här på näsan och suckar vi vet, hade sloganen The Sound of Young Scotland som, nu kniper de ihop ögonen också, var en parafras på Motowns The Sound of Young America) men de var från Skottland och fick till en topp 10 hit med låten Young at Heart 1984 (och senare en listetta när den ett decennium senare användes i en TV-reklam). Ja om vi ska lita på Wikipedia alltså. Som även låter mig veta att Bananarama släppte låten först. Jag ska leta reda på deras version nu.

Ska det göras ska det göras ordentligt

Kommer ni ihåg när jag kallade Lundells 14 cd tunga skåprensning Under Vulkanen för en mastodontutgåva, ett påhopp, ett övertramp, ett vansinnesdåd? I dag läser jag att det är dags igen. Till hösten kommer, ligg ned och andas djupt i en papperspåse, en box med 68 cd. Allt karln spelat in under alla år utlovas. En rejäl fysisk bräsch mot det digitala molnet som han själv skriver. Ja jösses. Jag skrattade så jag nästan grät men jag älskar det också. Och undrar en smula hur mycket kalaset kommer att gå loss på. Tänk om de kunde pressa den på vinyl också. För pojkarna längst bak vid skivsamlarhyllan.

Hösten närmar sig city

Det är visst någon som är tillbaka. Men vi får ta allt det där andra senare. Det som hänt och inte hänt.

I morse på väg till tunnelbanan. En man som rastar sin hund. Ser ut som vem som helst som skyndat ut en snabbis innan morgonbestyren i hemmet ska fortsätta. Han pekar på en annan som sover på marken. Säger rakt ut i luften. Är det här det mångkulturella Sverige? Muttrar något och sedan kommer ett aggressivt. Men sova här går bra va? Sen vänder han sig så häftigt att vi nästan krockar. Jag väjer. Jag väjer. Jag säger. Ingenting. Men jag tittar på byltet som sover där. En människa. Utan nästan någonting. Men en människa. Med liv. Med vilja att leva trots detta nästan ingenting.

I telefonen läser jag senaste nytt. Hundratals flyktingar har drunknat. Igen. I medelhavet. Drunknat. Människor. Som du. Som jag. Ändå säger jag ingenting till den hätske mannen som gått hem till sin lägenhet. Som kanske gör sig redo för att gå till jobbet. Hundratals människor. Drunknade. Med vatten i lungorna. När de väl plockas upp är de döda. Människorna. Medierna skriver flyktingar, eller ännu värre migranter. Avhumanisering svart på vitt. Statistik av liv. Människor. Som du, som jag, som den hätske mannen eller den som sover på marken. Med släktingar, vänner, drömmar och hopp om ett bättre liv. Ett liv.

Om vi byter ut flyktingar mot människor. Medelhavet mot Östersjön. Hundratals drunknade. Och det bara fortsätter. Vi hade haft helikoptrar i skytteltrafik, båtar hade ändrat kurs, ytbärgare, räddningsflottar, haverikommission, flaggor på halv stång och minnesstenar. Människor. Som du och jag. Drunknade. I Medelhavet. Igen och igen. Gång på gång.

Vid tunnelbanan har någon satt upp en hink. Panthjälpen. Jag hinner inte läsa hela lappen om vad det är men jag hinner fotografera den. Jag undrar lite vad det säger om mig.

Ta det lugnt och må bra (Låttips #215)

Herr Alarik gör ett litet avbrott i Tour de France-tittandet för att uppmärksamma er på att Lindens andra platta är här. Helt oannonserat. Ja jag hade åtminstone missat det. Och då spelade jag ändå den förra bara härom dagen. Finfin vemodspop är det. Men det visste ni ju förstås redan. Du som vill provlyssna hela plattan klickar på länken som du just läste förbi. Nu är det strax dags för cyklisterna att ta sig an årets första riktiga berg. Bra eftermiddag det här.
 

Den ointresserade mördaren

Har inte börjat läsa än men är den bara hälften så bra som titeln och omslagsdesignen antyder så kan den här deckaren från 1948 mycket väl vara sommarens största litterära loppisfynd.

Nu händer det grejer med tjejer

Snart fotbolls-VM i Kanada (jo jag vet att det finns påbud om att det ska skrivas på annat sätt men jag är varken sändande kanal eller så pigg på förkortningen i dagarna) och helt plötsligt kommer bud om att det händer saker. Positiva. Det ska säljas samlaralbum till VM. Till hösten ska den som roas av spel i TV-apparat eller dator kunna välja att spela med spelare som inte är av det gamla vanliga könet. En mig närstående åttaåring var både lättad och glad i går kväll. Hon pratar ofta om att saker är orättvisa. Ibland kan det driva mig till vansinne men i det här specifika fallet är jag med henne till 100%. Och nu alltså en öppning i orättvisemuren. Kanske står det trots allt 2015 i kalendern. Kanske hade den här texten tillsammans med många andra trots allt någon liten effekt. Vi kollade på trailern till spelet i går kväll. Jag kan tycka att det är jobbigt med all den här köpstressen och idolfixeringen men hennes ögon lyste när hon såg rakt in i en lite mer inkluderande framtid.

Herr Alarik och havet

Det är väl kanske ett tag kvar tills jag blir den gamle men havet är förstås alltid havet. Vågor som slår, solstrålar som bryts, vinden som viner. En betongbrygga och längst där ute ser man just inget annat. Ett andningshål, en respit, ett perspektiv, eller flera, på tillvaron. En kort stund av inget annat.

En liten titt på Herr Alariks tisdagskväll

Fick precis mp3:orna med Granite Shores kommande album Once More From The Top i mailen efter att ha beställt vinylen och måste bara tipsa om ett inköp om någon gillar pop/rock som både viskar och tar i från tårna. Som varken värjer för det svåra i det enkla eller räds det storslagna. Som vågar vara vuxen. En temaskiva om en musikbransch i förändring, no less. Utgiven av entusiasterna på lilla Occultation som även släppt plattor med  marginalhjältar som Wild Swans, June Brides och Distractions (för att nämna några). Som så många småbolag går de ekonomiskt på knäna, ironiskt nog pressade av det  uppsving för vinylen som de kämpat för, ett uppsving som medför höjda priser, längre leveranstider och mer utlagda pengar för de små bolagen när de större lägger sin tyngd bakom och glider förbi i kön för att snabbt pressa svindyra limiterade RSD-utgåvor och 180 gramsreleaser av plattor som fortfarande går att hitta i skivbörsarnas 10-kronorsbackar. Jag hoppas så att de orkar fortsätta att släppa sina fantastiska skivor. Att de inte ska behöva dö sotdöden eller behöva ge avkall på sin påkostat höga standard i form av omslag och allt annat. Det vara bara det. Ja också en länk till beställningssidan där ni också hittar smakprov. Om ni gillar vad ni hör så beställ därifrån. Gör det. Så kan ni vara med och rädda ett av de mest älskvärda skivbolagen världen har just nu. Själv ska jag vrida upp volymen i lurarna lite till, bara lite till.

Onsdag är det tydligen för övrigt. 

VM-kval, VM-kval, VM-kval!

Herr Alarik bryter bloggtystnaden för att han blev så uppspelt över att World Snooker har öppnat sin YouTube-kanal för en match i kvalet till VM i snooker. Och inte vilken match som helst heller. Vi snackar Ken Doherty (Dubbelräven, Republikens hopp, 1997 års världsmästare) mot kvalets enda kvinnliga deltagare Reanne Evans. Jag är ju väldigt svag för Ken men för snookerns skull hoppas jag att Reanne tar det här. Bäst av 19 frames också redan i kvalet. Det är annat än PTC, det är världsmästerskap. VM som på riktigt startar 18 april och direktsänds på Eurosport och Eurosport 2. Men länken, ge oss länken tänker ni. Ok. 

Hon komponerar en symfoni (Låttips #214)

Bara två veckor kvar till Lilac Times kommande platta nu och en ny video. Sånt kan till och med väcka Herr Alarik ur dvalan. Syrenernas tid närmar sig. Stephen Duffy har rakat av sig skägget. Trottoarer sopas. Solen värmer ibland. Är det hopp vi hör i vinden?
 

Rapport från en lunchrast

Regnet föll. Tunt, irriterande. Solförmörkelsen var förbi. Den mellanjölkslätta. Jag beställde wallenbergare utan skirat smör. Fick med. Orkade inte. Tog min bricka. Satt, åt, läste. Flott droppade om tuggorna. Boken, en deckare bland andra. För många ord. Lite för mycket försök till lustighet. En dag kommer jag att ha glömt vilken det var jag läste. Vad den handlade om. Tiden som går och går och går. Jag läste innan också. På skärmen. Om hennes hjärnblödning. Igen. Orken som är borta. Livet som ibland känns så lustlöst. Transportsträckan. Våren som en höst och motståndet mot allt. Gick tillbaka. Sitter här vid tangentbordet. Det rycker lätt i vänster öga. Eller strax under. Knogarna på höger hand är torra. På några ställen har skinnet spruckit. Ute i regnet. På ett elskåp. Ett paket kvarglömt kanelknäcke.

Vad gjorde du på nyåret 1968?

Det är ju ett ta tag sedan men Herr Alarik var faktiskt redan påtänkt. Ja man kan rent av säga att han låg i pipelinen för lansering under vår/försommar. På plats i Paris var han dock inte. Men det går ju delvis att ta igen nu. Vilken sanslös line-up. Särskilt starten med The Who, Small Faces och Pink Floyd som avlöser varandra på scenen. Fantastiska bilder på publiken också där kameran bara verkar vandra omkring lite skönt oplanerat och avslappnat.

They said my speed was next to none

I en personlig forntid. Bröderna Cartwright på TV. Jag kunde allas förman då. Nu med tror jag. Little Joe, Hoss, Adam och pappa Ben. Den sistnämnde spelad av Lorne Greene. Han föddes på för dagen 100 år sedan. I samma forntid. Vita låga skåp. En TV och stereo ovanpå. Eventuellt en lampa med bladskärm. I ett av skåpen, skivor. Lill Lindfors förstås, Beatles, Simon & Garfunkel, Gilbert O'Sullivan. Vi kan fortsätta. En LP-box också. Nio skivor kanske. Utgiven av Det Bästa tror jag. Hits från 60-talet. Kanske även 50 och 70. Helt klart en låt med Lorne Greene. Ringo. Jag spelde den ofta. Texten var något av det mest dramatiska jag hade hört. Framförandet spännande, laddat. I dag har jag den på singel förstås. I kväll ska den snurra.
 

Tittar på TV

Herr Alarik hade en otroligt märklig TV-kväll i går. Han lyfte blicken från sporten, TV-serierna och barnprogrammen och föll rakt ned i ett svart hål. Först var det nyheter och jag både skakar på huvudet och känner sekundärskammen skölja över mig när jag tänker tillbaka på det. Senare kom ett program där svenska par gifte sig med varandra efter anonym match making. På SVT! För licenspengar får man förmoda. De träffades första gången framför altaret (hade de skrivit äktenskapsförord?). Sen var det bröllopsfester. Inbjuden familj som höll tal. Då klarade jag inte mer. Gick och lade mig medan tankarna gungade och löstes upp. Jag var bara tvungen att få det ur mig. Förlåt om jag rubbar er samtid också.

Herr Alarik lyssnar till kristallkulan

Det är alltid lite vanskligt med att spå framtid. Ändå vågar Herr Alarik sig på att föruthöra en smula. Två plattor som, utifrån de smakprov som smugits ut, kommer att höras mycket i hemmets högtalare under året lär bli de med Granite Shore och Lilac Time. Bägge släpps vad vi erfar på vinyl.

När temperaturen är låg uti kroppen

Torsk hemma mot gurkorna i går och en ekonomi i botten. Det är inte lätt att vara bandyvän med rötterna i bandystaden nu. Drygt 800 personer tog sig till Studan i går för att stödja laget. Det är förstås uselt. Lika uselt är att jag inte var en av dem. Inte har varit på hela vintern. Geografin och tiden har arbetat emot mig. Men jag ska betala inträdet i efterskott. Temperaturen måste höjas.

Söndagsrock åt far