Ronnie, Ronnie!

Jag vet inte om ni läste Socker-Conny men skriket ovan är som jag minns det vad han utstötte efter att ha kraschat en rullstol när han jobbade på sjukhus. Det var kollega B som uppmärksammade mig på att det idag är 30 år sedan Ronnie Petersson kraschade på Monza.

Jag minns det inte som igår men jag minns det tydligt. Den L-formade gillestugan hemma hos JK på Kronparksvägen i Uppsala. Den böjda soffan. Heltäckningsmattan där vi en dag hittade JK:s förrymda ödla död bredvid TV:n. Alldeles uttorkad.

Den här dagen stod TV:n på. Formel 1. Monza. Ronnies svarta bil med John Player Special-reklam. Starten. Första kurvan. Kraschen. Repriserna. Jag hade nog aldrig innan sett mer än dubbla repriser. Här var det som att bilderna vevades om och om igen i oändlighet. För en nioåring som brukade genomföra hela Formel 1-serien på labyrintspel var det som hände enormt. Kraschen, eldhavet, James Hunt som sprang fram och drog ut Ronnie ur den brinnande Lotusen. Förvirringen, osäkerheten, ovissheten. Vem hade kört på vem först och varför? Vem var skyldig? Vad gjorde läkarna? Gjorde tävlingsledaren fel som släppte bilarna? Hur kunde det hända?

Jag samlade tidningsklipp ur Expressen, Aftonbladet och UNT efteråt. Klippboken blev stor som en kvällstidning. Det var väl ett sätt att bearbeta. Jag gjorde om det två år senare när John Lennon mördats. Jag förstår ju att det är annorlunda för andra men för mig tog mycket slut med Ronnie. Idag är jag ganska ointresserad av Formel 1 men hjärtat slog klart mycket fortare när jag gick in på YouTube och tittade på klippet nedan.