Måndag i Hornstull

Det blev tyst. Jag tog en liten paus. Vi har hållits i Hornstull. Utom på nyårsafton då 11 vuxna och 9 barn trängde in sig hos FMVE. Hummer och skumpa. Vänskap och stoj. Vi hann precis hem till tolvslaget och det färgsprakande tungmetallsregnet över Årstaviken. Vi lovade inget men drömmer fortfarande om en rättvisare värld.

Pulka har åkts, tåg till släktkalas. Skärfältens snöfyllda och dimhöljda åkrar som en Bullerbydröm från förr. Drakens betong, kråkornas spår i snön på hustaken, den spolade grusplanen och K har för första gången stått på ett par skridskor. Vilken balans hon hade. Har. Vårt språk och hur vi använder det.

Vänner, släkt, mat, dryck, vardaglig helg, kyla ute, dragit på golven och värmande filtar i soffan. Dennis Lehanes The given day och Per Anders Fogelströms Vita bergens barn. Jag glömde Richard Yates Disturbing the peace på jobbet. Sirius har förlorat två raka matcher och på onsdag väntar Edsbyn på Studan.

Vi återser Brideshead Revisited. Vi lyssnar på Kirsty MacColl och gamla bootlegs med Dexys Midnight Runners. Och den där singelbaksidan med Dan Hylander & Raj Montana Band. Black hands, white cotton med The Caboose och Me and you and a dog named Bo med Lobo. Vi är tämligen frikopplade från populärkulturens här och nu.

Någon dag när jag orkar och har formuleringsförmågan, och inte bara -företrädet, ska jag skriva något både tacksamt och rödglödgat om föräldraförsäkringen och jämnställdhetsbonusen.