Skymning i Hornstull och bloggosfären

Nej vet ni vad. Om nu aktiviteten i den bloggande delen av världen redan är så låg tänker Herr Alarik inte vara sämre. Eller så är det just det han tänker. Hur som haver har det banne mig blivit dags för de där två veckorna utan Internetet. Cold Turkey. Ta hand om Facebook, Twitter and you name it bäst ni vill. Här lånas det ut boende till långväga vänner och utlokaliseras till motsvarigheten till den där stubben i skogen vi drömmer om under stressigare dagar.

ORB (Popskyltarna #58)

The Orb. Jag kan tänka mig att till exempel Billy skulle kunna ha mer att säga om dem.

För ett år sedan

Jag gick igenom lite gamla poster som aldrig kom längre än till draftstadiet och så hittade jag texten nedan. Jag vet inte varför den blev kvar. Kanske kändes det för nära. Kanske hade jag tänkt skriva något mer. Kanske kände jag att min reaktion att identifiera mig med de anhöriga snarare än de direkt utsatta var besvärande. Kanske ville jag bara inte vara ens en minimal del av det där hemska. Jag minns hur K frågade om det. Direkt efter och långt efteråt. Hur vi försökte förklara utan att skrämma. Kanske lika mycket för oss själva som för henne. Men hur förklarar man något sådant? Hur undviker man att skrämma? Att bli skrämd?

 ----------

Norge. Jag hörde om det på en bilradio. Bombdådet. Fruktansvärt förstås. Lite senare läste jag om det på en dataskärm. Massmordet på Utöya. Fruktansvärt förstås. Sju döda. Nio döda. Fruktansvärt förstås. Det var i går. Eftermiddag och kväll. Men det var först i morse det träffade mig. Jag skulle hjälpa K att kolla Bolibompa på datorn. Rubriken slog emot mig. 84 döda. Det går aldrig i förväg att veta vad som ska gripa oss i mediaflödet. I nyhetsfloden. De nio från i går hade blivit 84. Varje enskilt liv är förstås lika viktigt men det var här det träffade mig. 84 döda. Barn och ungdomar. Med föräldrar, syskon, släktingar och vänner som väntar och hoppas. I går kväll trodde de på nio döda och chansen var stor att deras barn, just deras barn, hade klarat sig. I morse fick de veta att det var 84 döda. Att risken var stor att just deras barn dött. Det gjorde mig alldeles kall.

Ta en kopp från Savoy

Det råder lite stiltje här men jag tänkte att ni kanske i alla fall vill veta vad som hände med Savoy efter min text om nedläggningshotet. För det beger ni er lämpligen till Kerstin.

BMW (Popskyltarna #57)

Sommartid är popskyltstid så vi tar väl och väcker lite lagom liv i den här serien i stiltjen. Vem vet jag kanske rent av orkar få ur mig ett par tre stycken. Sommartid är ju också för vissa reggaetid (varför man nu skulle vilja begränsa det lyssnandet till en specifik årstid) så vi kör igång med BMW. Bob Marley & The Wailers. Ett av de bästa rockband den här planeten skådat och hört.

Hey Jack Kerouac (Låttips #165)

Det pratades om Utøya på radion i morse. Snart ett år sedan. Jag läste recensionen av Jack Kerouac-filmen och tänkte att jag skulle tipsa er om låten nedan och sen kom nyheten på Twitter. 14 döda, 50 skadade. Någon galning som öppnat eld på en biovisning i USA. Skjutit människor som satt sig ned för att se på nya Batman-filmen. En av få jag hade tänkt se i sommar. Utanför fönstret skiner solen som om allt var sommarlugn. Precis som för ett år sedan. I datorn sjunger Nathalie Merchant så vackert men jag tänker på Stackars Jack. På drömmen som sprack. Alla drömmar som spricker. När det onödiga händer. Alla liv som försvann och alla som måste leva vidare. På drift. Det och solen  som skiner därute. Som om ingenting hänt. Som om ingenting någonsin händer. Eller förändras.

Vad får man för en hundrig?

Det här om man rotar tillräckligt ofta i 10-kronorsbackarna, har lite tur, lite kunskap och får en smula mängdrabatt. Mer inne än så är det inte med vinyl.

En stad kallad Paris (Låttips #164)

Tycker det här var lite rart. Vem blir först med att sätta Kessiakoff-text på någon gammal svensk hit? Tour de France-ledaren Bradley Wiggins är för övrigt ett stort fan av Paul Weller som skrev The Jams låt A Town Called Malice (från plattan The Gift som förra postningen handlade om) som var listetta i Storbritannien för 30 år sedan. Det här blev ju faktiskt den andra låttipsposten på kort tid som är ett slags Jam-cover.

Det kommer alltid mer

Dags för ett tredje de luxe-släpp ur The Jam-katalogen, efter All Mod Cons och Sound Affects, och det är det saftigaste hittills när nu sista studioplattan The Gift lyxpaketeras. Framåt slutet av november är det sagt att monstret nedan ska kunna dimpa ned i våra brevlådor. Priset verkar inte precis bli någon gåva till de trogna fansen.

Glesbygd'n i Hälsingland

Ibland önskar jag att tiden räckte till lite bättre. Till lite mer. Det kom ett mail. Mankku har nya låtar ute. Spelningar i Hälsingland på gång. Det låter bra. Jag skulle gärna höra dem live. Men. Tid'n lid. Som ett av banden han ska dela scen med säger. Glesbygd'n spelar också i Hälsingland. Ett av de svenska band jag allra helst skulle se på en scen. Jag missar dem minst tre gånger i sommar. Med allt från bara någon timme till ett par dagar. Mankku sjunger förresten om glesbygd i en av de där nya låtarna.

Ett berg högt nog

Vilodag i Tour de France. Då peppar jag lite inför morgondagens etapp. 11.00 börjar TV-sändningen på Eurosport och jag kommer att ha med mig matlåda eftersom jag inte vill lämna skärmen för att äta lunch. Låt oss hoppas att Fredrik Kessiakoff fortfarande cyklar i prickigt efter morgondagen.

Inget berg högt nog (Soul Monday #30)

Oj vad bra det här är. Jag köpte deras samlade duetter snorbilligt på Amazon och kan inte sluta lyssna. Många hade jag förstås hört många gånger innan men det som är slående är att nästan varenda låt från andra plattan hade kunnat släppas på singel och bli en hit. Marvin och Tammi. Om ni någon gång ljudmässigt behöver illustrera musikaliskt samspel och rösternas förening är det hit ni vänder er.

Leka med elden (Låttips #163)

Rolling Stones är verkligen inte mitt band. Visst kan jag uppskatta det avspända svänget på Exile On Main Street och visst älskar jag den lättpsykedliska popkänslan i Ruby Tuesday, visst imponeras jag av pubrockbravadon i Respectable, säkert äger jag ett dussin plattor med dem och nog skulle jag kunna sätta ihop en riktigt skaplig dubbelsamling om ni bad mig men mitt band är det inte. Men om de nu firar 50 år sedan de först stod på scen just i dag så ska vi förstås spisa deras bästa låt. Play with fire. 1965. Återhållen aggression så hård som den kommer.

Struliga tanter

Jag kanske hittar tiden för att skriva något lite längre senare men så länge kan ni som har Sporify lyssna på de låtar Tant Strul spelade på Gröna Lund i går kväll via den smått kongenialt betitalade spellistan - Tant Strul Gröna Lund. Jag hade förresten väntat ungefär 25 år på att få se dem och måste säga att det var värt väntan. Det hade varit det bara för vad som hände med mina nackhår i Romeo och diskerskan. Senare i sommar spelar bland andra Iggy Pop på Gröna Lund. Jag såg honom där för 25 år sedan. En fantastisk konsert det med. Men hur kan det ha gått så många år sedan dess?

I vattnet kan ingen höra barnet skrika

Jag såg ett barn som var på väg att drunkna i lördags. Nere vid den lugna trygga strandremsan i Tanto. Alldeles innan hade det sprungit förbi vår filt. Lugnat mamman med att det lekte på stenen. Minuter senare rusade hon upp. I riktning mot stenen. Jag såg armarna som viftade där ute. Viftade när de kom upp över ytan. Inget skrik. Barn som är på väg att drunkna ropar inte på hjälp. Gjorde de det skulle de dra in vatten och sjunka som stenar. Armarna viftade, mamman sprang. Det gick så fort. Jag hann inte ens få P ur mitt knä. En man stod med ryggen mot de viftande armarna, såg ingenting. Inte förrän han såg mamman. Hennes ansikte antar jag, sättet hon sprang på. Han vände sig om. Fick upp det sprattlande barnet. Räckte det till mamman. De gick förbi vår filt sen. Barnet tryckt som en koalaunge mot henne. De satte sig. Tysta. Nära. Ansikte mot ansikte. Det gick bra. Den här gången gick det bra. K är anmäld till simskola nu.

Ta en kopp på Savoy

Jag pratade just med min mor i telefon. Några korta fraser det var allt. Precis när jag skulle lägga på hörde jag hennes röst och förde luren tillbaka till örat. Hon hade glömt att nämna en sak hon läst i den lokala tidningen. En bank ska ta över Konditori Savoys lokaler. Kanske fortsätter de på annan plats, kanske inte. Marken, eller snarare golvet, under mina fötter och min skrivbordsstol skakade väl inte riktigt men lite riste den.

År 2000 när jag bodde hemma igen i det Uppsala vi ibland kallar Lärdomsstaden och ibland Uptown var lördagsförmiddagarna vikta åt Savoy. Vi var ett gäng som träffades där. Alla var inte med varje lördag men det fanns alltid någon jag kände där. Någon eller några att prata med under ett par timmar medan smörgåsar åts och kaffekoppar dracks ur och fylldes på.

Savoy fanns i mitt liv långt innan de där förmiddagarna. Som barn låg det ett tag precis mitt emellan mitt hem och den förskola som då hette dagis. Dagar när jag följt med min mamma till hennes jobb på Tiundaskolan hände det att vi gick dit och köpte fikabröd. Sluter jag ögonen kan jag precis se hur det ser ut inne i Tiundaskolans administrativa lokaler. Stämplarna, pennorna, skrivmaskinerna, kassavalvet, fikarummet, tegelväggarna. Drar jag inte in andan kan jag känna luften i lokalerna i mitt inre. Lyssnar jag riktigt noga kan jag höra ljudet av mina steg som går från skolan till konditoriet. Någonstans kan jag känna papperspåsen med fikabrödet i min lilla hand.

Det där umgänget på lördagsmorgnarna var anledning nog att stiga upp dagar som annars kanske till stor del hade sovits bort. Fikandet på Savoy som vi kallade Gubb pågick åren före och efter också men då kunde jag av geografiska skäl inte vara med så ofta. Även om det är ett bra tag sen senast nu kommer jag att sakna inte bara fikat som sådant utan även en smula sörja den förlorade möjligheten. Vetskapen om att det inte längre kommer att gå att fika på Savoy är en vetskap jag inte vill bära.

Det bästa med Savoy var förstås den anspråksfulla anspråkslösheten. Damerna som bredde mackor,  jag tog oftast skinka på rågsikt, i rummet bredvid disken och pratade så som man bara gör om man är uppväxt och bor på landet några mil utanför Uppsala. Borden, som lämpade sig för att öppna en dagstidning över, och stolarna som liksom stället i stort helt saknade krusiduller. Gubbarna under det varma korrugerade platstaket på uteserveringen. Platsen för barn och barnvagnar. Att bryggkaffe på värmeplatta inte kändes fel. Allt som bakades på plats. Att alla var lika välkomna. Det där svåra som kallas det enkla.

Fina sommarförmiddagar vandrade vi kanske in mot stan när vi brurit upp. Tittade in på Myrorna, någon skivbörs, fortsatte bort till loppmaknaden på Vaksala torg. Så här nu när jag skriver det känns det som ett enklare liv som gått förlorat även om jag vet att det är just en förenkling spetsad med nostaligi. Jag skulle trots allt inte vilja byta de dagar jag har mot de jag hade men jag skulle vilja att Savoy för alltid fick ligga kvar där. Att gänget skulle kunna samlas där någon gång igen.

Kom igen nu då - donera mera

Det borde ju vara så enkelt. Vill du ha? Ge. Men tydligen funkar det inte så. I år väntas någonstans i storleksordningen 90 000 svenskar dö om vi ska lita på SCB:s prognos. 90 000. Precis som det gamla larmnumret. En annan siffra ligger dock tyvärr närmare det nya larmnumret 112. Det är verkligen alarmerande för alla oss som vill ha ett organ om det skulle behövas. Till oss själva, våra barn, våra kära, våra syskon, våra föräldrar, våra släktingar, vänner, arbetskamrater och bekanta. Ja och till alla andra som kan behöva ett organ när det egna slutar fungera.

Hittills i år har 59 personer som dött donerat sina organ. 59. Femtionio. Av omkring 45 000. På årsbasis blir det 118. Av 90 000. Som om det inte var illa nog som det är så är det en minskning med 19% jämfört med förra året. Om den trenden håller i sig befinner vi oss snart under hundra personer som donerar organ på ett år. Hur många tror du det är som väntar? Hur många av de uppskattningsvis 90 000 som ska dö i år tror du gör det på grund av bristen på organ?

Registrera dig om du kan tänka dig att donera, det går utmärkt att tala om om det är något specifikt organ du vill ha undantaget. Din familj, dina släktingar slipper ta ställning i en svår situation. Du räddar liv. Och vill du inte så fine. Du kan få några av mina ändå när den dagen kommer. Låt bara inte bli för att du inte har tid just nu eller inte orkar eller för att det verkar krångligt. Tiden som inte finns är den som snabbt rinnner iväg när någon med livshotande behov inte får ett organ, orken som inte finns är den hos de som älskar den personen, krånglet är ingenting jämfört med de papper som någon ska fylla i när någon älskad som inte borde ha behövt dö gjort just det.

Du kan rädda liv. Som död. Skänka fortsatt liv. Efter att ditt tagit slut.

Förra året donerades 744 organ i Sverige (och då kom 188, mest njurar, från levande personer). Just nu medan du läser det här, eller åtminstone medan jag skriver det, eller åtminstone när donationsregistret senast uppdaterade sin sida med statistik den 1 april, väntar 775 personer i Sverige på organ. Drygt 1,5 miljoner svenskar har anmält sig till Donationsregistret. Min gissning är att många fler vill ha om de någon gång skulle behöva. Ja min gissning är att många fler vill ge. Att många fler skulle registrera sig. Om de bara inte sköt upp att göra det. Klicka här.

Medan ni väntar

Det blev lite tyst här. Vardag och helg. Det kanske fortsätter ett tag till. Livet pågår ibland långt bortom blogginlägg. Lyssna på  Moondance så länge. Och om ni hittar vinylutgåvan med utvikbart konvolut kan ni alltid försjunka i den där bilden på Van Morrison och Janet Planet vid något slags litet stenbord/altare i skogen.