måndag 9 juli 2012

I vattnet kan ingen höra barnet skrika

Jag såg ett barn som var på väg att drunkna i lördags. Nere vid den lugna trygga strandremsan i Tanto. Alldeles innan hade det sprungit förbi vår filt. Lugnat mamman med att det lekte på stenen. Minuter senare rusade hon upp. I riktning mot stenen. Jag såg armarna som viftade där ute. Viftade när de kom upp över ytan. Inget skrik. Barn som är på väg att drunkna ropar inte på hjälp. Gjorde de det skulle de dra in vatten och sjunka som stenar. Armarna viftade, mamman sprang. Det gick så fort. Jag hann inte ens få P ur mitt knä. En man stod med ryggen mot de viftande armarna, såg ingenting. Inte förrän han såg mamman. Hennes ansikte antar jag, sättet hon sprang på. Han vände sig om. Fick upp det sprattlande barnet. Räckte det till mamman. De gick förbi vår filt sen. Barnet tryckt som en koalaunge mot henne. De satte sig. Tysta. Nära. Ansikte mot ansikte. Det gick bra. Den här gången gick det bra. K är anmäld till simskola nu.

3 kommentarer:

Grahnarna sa...

Huuu. B trillade i älven i våras. Känner igen scenariot. Det gick bra, vi hade också tur. Men jag minns hennes första blick från vattnet.

Anonym sa...

Men fy :( jag börjar nästan böla av att läsa.
Det är så skört... Livet, lyckan... Hur man än tror att man har koll så sker det. Så känner man sig hönsig ibland... Ska sluta med det.

Anna

Martin sa...

Kan fortfarande se de där små armarna som kommer upp, viftar, försvinner och kommer upp igen, framför mig.