Jag gick igenom lite gamla poster som aldrig kom längre än till draftstadiet och så hittade jag texten nedan. Jag vet inte varför den blev kvar. Kanske kändes det för nära. Kanske hade jag tänkt skriva något mer. Kanske kände jag att min reaktion att identifiera mig med de anhöriga snarare än de direkt utsatta var besvärande. Kanske ville jag bara inte vara ens en minimal del av det där hemska. Jag minns hur K frågade om det. Direkt efter och långt efteråt. Hur vi försökte förklara utan att skrämma. Kanske lika mycket för oss själva som för henne. Men hur förklarar man något sådant? Hur undviker man att skrämma? Att bli skrämd?
----------
Norge. Jag hörde om det på en bilradio. Bombdådet. Fruktansvärt förstås. Lite senare läste jag om det på en dataskärm. Massmordet på Utöya. Fruktansvärt förstås. Sju döda. Nio döda. Fruktansvärt förstås. Det var i går. Eftermiddag och kväll. Men det var först i morse det träffade mig. Jag skulle hjälpa K att kolla Bolibompa på datorn. Rubriken slog emot mig. 84 döda. Det går aldrig i förväg att veta vad som ska gripa oss i mediaflödet. I nyhetsfloden. De nio från i går hade blivit 84. Varje enskilt liv är förstås lika viktigt men det var här det träffade mig. 84 döda. Barn och ungdomar. Med föräldrar, syskon, släktingar och vänner som väntar och hoppas. I går kväll trodde de på nio döda och chansen var stor att deras barn, just deras barn, hade klarat sig. I morse fick de veta att det var 84 döda. Att risken var stor att just deras barn dött. Det gjorde mig alldeles kall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar