Ta en kopp på Savoy

Jag pratade just med min mor i telefon. Några korta fraser det var allt. Precis när jag skulle lägga på hörde jag hennes röst och förde luren tillbaka till örat. Hon hade glömt att nämna en sak hon läst i den lokala tidningen. En bank ska ta över Konditori Savoys lokaler. Kanske fortsätter de på annan plats, kanske inte. Marken, eller snarare golvet, under mina fötter och min skrivbordsstol skakade väl inte riktigt men lite riste den.

År 2000 när jag bodde hemma igen i det Uppsala vi ibland kallar Lärdomsstaden och ibland Uptown var lördagsförmiddagarna vikta åt Savoy. Vi var ett gäng som träffades där. Alla var inte med varje lördag men det fanns alltid någon jag kände där. Någon eller några att prata med under ett par timmar medan smörgåsar åts och kaffekoppar dracks ur och fylldes på.

Savoy fanns i mitt liv långt innan de där förmiddagarna. Som barn låg det ett tag precis mitt emellan mitt hem och den förskola som då hette dagis. Dagar när jag följt med min mamma till hennes jobb på Tiundaskolan hände det att vi gick dit och köpte fikabröd. Sluter jag ögonen kan jag precis se hur det ser ut inne i Tiundaskolans administrativa lokaler. Stämplarna, pennorna, skrivmaskinerna, kassavalvet, fikarummet, tegelväggarna. Drar jag inte in andan kan jag känna luften i lokalerna i mitt inre. Lyssnar jag riktigt noga kan jag höra ljudet av mina steg som går från skolan till konditoriet. Någonstans kan jag känna papperspåsen med fikabrödet i min lilla hand.

Det där umgänget på lördagsmorgnarna var anledning nog att stiga upp dagar som annars kanske till stor del hade sovits bort. Fikandet på Savoy som vi kallade Gubb pågick åren före och efter också men då kunde jag av geografiska skäl inte vara med så ofta. Även om det är ett bra tag sen senast nu kommer jag att sakna inte bara fikat som sådant utan även en smula sörja den förlorade möjligheten. Vetskapen om att det inte längre kommer att gå att fika på Savoy är en vetskap jag inte vill bära.

Det bästa med Savoy var förstås den anspråksfulla anspråkslösheten. Damerna som bredde mackor,  jag tog oftast skinka på rågsikt, i rummet bredvid disken och pratade så som man bara gör om man är uppväxt och bor på landet några mil utanför Uppsala. Borden, som lämpade sig för att öppna en dagstidning över, och stolarna som liksom stället i stort helt saknade krusiduller. Gubbarna under det varma korrugerade platstaket på uteserveringen. Platsen för barn och barnvagnar. Att bryggkaffe på värmeplatta inte kändes fel. Allt som bakades på plats. Att alla var lika välkomna. Det där svåra som kallas det enkla.

Fina sommarförmiddagar vandrade vi kanske in mot stan när vi brurit upp. Tittade in på Myrorna, någon skivbörs, fortsatte bort till loppmaknaden på Vaksala torg. Så här nu när jag skriver det känns det som ett enklare liv som gått förlorat även om jag vet att det är just en förenkling spetsad med nostaligi. Jag skulle trots allt inte vilja byta de dagar jag har mot de jag hade men jag skulle vilja att Savoy för alltid fick ligga kvar där. Att gänget skulle kunna samlas där någon gång igen.