Rolling Stones är verkligen inte mitt band. Visst kan jag uppskatta det avspända svänget på Exile On Main Street och visst älskar jag den lättpsykedliska popkänslan i Ruby Tuesday, visst imponeras jag av pubrockbravadon i Respectable, säkert äger jag ett dussin plattor med dem och nog skulle jag kunna sätta ihop en riktigt skaplig dubbelsamling om ni bad mig men mitt band är det inte. Men om de nu firar 50 år sedan de först stod på scen just i dag så ska vi förstås spisa deras bästa låt. Play with fire. 1965. Återhållen aggression så hård som den kommer.
2 kommentarer:
Rolling Stones är synnerligen ett märkligt band. Vissa låtar är lite så där mysbra som musiken kan vara i sportradion. En slags ljudkuliss till bandybevakningen och en kopp varm choklad.
Många ytterst förfinade popesteter är och förblir tonårsförälskade i Rolling Stones. Ett synnerligen märkligt band.
Ja det är dubbelt. Skitbra här och där men som helhet oftast väldigt överskattat.
Skicka en kommentar