Levi Stubbs' Tears (Låttips #200)

Herr Alarik önskar er en god fortsättning med Redskins livecover på Billy Braggs Levi Stubbs' Tears.

Passion is no ordinary word

Ett återuppståndet Graham Parker & The Rumour gör spelningar i Storbritannien (och Paris) i vår. Det är väl ytterst tveksamt om jag kommer att kunna vara där. Men jag ska försöka se filmen där de medverkar. De där raderna var mest en nutidsförankrad ursäkt för att komma fram till klippet nedan. En timme live med bandet 1978. Både håll i och lyft på hatten.

   

Västerbromorgon

I morse. Jag gick över Västerbron. Från Hornstullshållet. Innan hade jag lämnat mina barn på förskola och skola. Hört dem sjunga om mössen som ska fira jul. Sett de uppskattande blickarna och leendena från andra morgonpromenerande. Jag stannade längst upp. Sisådär 30 meter över vattnet. Läste på skylten. Sveriges längsta bågbro i stål. Uppförd på 30-talet. Namnen på konstruktörerna. Inga på arbetarna. Jag tänkte igen att jag ska läsa Josef Kjellgrens Människor kring en bro. Jag såg mig omkring. I mitten lyktorna och mitträcket. Sen bilarna och bussarna. De kollektivt resande och de som sitter själva vid en ratt. Utanför dem. Andra räcken och så cykelbanan. De som ska söderut på den västra och de som ska norrut på den östra. Aldrig har jag sett någon cykla på fel bana. Jag stod där på gränsen mellan Uppland och Södermanland. På gångbanan. De gående längst ut. Jag såg låsen på räcket. De sitter på den västra sidan också numer. Fast flest på den östra. Hänglåsen som symbol för förhållanden som ska hålla. Som om kärleken kunde låsas fast eller in. Kanske ligger nycklarna där nere under den mörka, svarta, krusade vattenyttan. Rostar så långsamt som rostfritt rostar. Jag såg de nya räckena också. De ovanpå de gamla. De som ska stoppa impulsen att hoppa. Göra det ogörbara, som ändå görs, lite mer ogörbart. Jag fortsatte över. Hann precis med fyrans buss vid Västerbroplan.

But do we always have to be sorry?

Kirsty MacColls dödsdag. Vi uppmärksammar ibland den eller hennes födelsedag här hos Herr Alarik. Låt vara lite oregelbundet. Men i år. 13 år sedan. Kampanjen Justice for Kirsty är nedlagt sedan 2009 men låtarna kommer att leva så länge det finns människor som älskar popmusik. Nedan Kirsty på Later with Jools Holland 1992. Jag hade faktiskt inte sett klippet förrän alldeles nyligen. Soho Square och Angel.

Alla dar som den vanliga vardan

I morse. Jag följde min äldsta dotter till skolan. Eller om hon följde mig. Trötta sjuåringsben. Jag fick en kram och sen ett gå nu pappa. Jag gick. Över Västerbron. Tittade ut över räcket på krönet. Det blåste, vattnet där nere var mörkt och kallt. Såg åtminstone så ut. Jag tänkte på min farmor och farfar. Att jag borde ta tåget norrut och tända ett ljus på deras grav. Jag hade jackan uppknäppt men stängde den. Duffeln om vi ska vara exakta. Den nedersta knappen är borta men det är ok. Än så länge. Tolfte december och fler än fem plusgrader. Jag klev på en buss på andra sidan och bytte till tunnelbana. Läste sidor i Nick Hornbys The Polysyllabic Spree. En bok om böcker och läsning. En bra. Jag hade lite ont i ryggen. Höger sida. Lite obestämt nedanför skulderbladet. Om revbenen suttit på baksidan istället för framsidan hade det varit där. När en plats längst ut på bänken blev ledig flyttade jag mig sidledes. Lutade höger armbåge mot armstödet. Det lättade lite. Tre minuter till tåget mot Hjulsta. Det var inget särskilt alls med den stunden. Jag är tacksam för den.

En studie i skräck (igår)

Hissen ned från Q63. P har vaknat. Legat på BIVA och är nu på vårdavdelning. För någon timme sedan låg hon i en magnetröntgen. Om något sådant här kunde bli rutinartat vore det rutin. Men vi är föräldrar. Hon är vårt barn. Hissen ned. Promenad bort till fiket. Pyttipanna och fetaostsallad. Vändstekt ägg och dressing. Hon sitter där uppe med falukorv och potatismos. Tack och lov.

Kön, maten, fötterna jag flyttar. Så vardagligt att den bara blir värre. Studien i skräck. Jag såg dem redan på väg till kassan där jag beställer och betalar. Jag ser dem på vägen tillbaka. Föräldrarna. Till barnen. De sitter på bänkerna utmed gången där jag går. Först utan och sen med min plastpåse. De sitter där som vi gjorde då. Ögonen. Håliga. Tårade. Oförstående. Vädjande. Oseende. Spegelbilder av något som håller på att gå sönder.

Akutintaget några meter bort. Deras barn. Det ofattbara. Det som inte ska kunna få hända. Oron, ängslan, ångesten. Jag vet förstås inte vad som finns där. Mer än tårarna. Jag ser hur hon torkar tårarna medan han försiktigt stryker hennes rygg. Jag vet förstås inte och jag hoppas att det inte är så illa som det jag ser. För jag ser rädslan, fasan, skräcken. Jag önskar att jag kunde göra något för dem. Säga något lugnande. Men jag vet inget om var de är. Fast jag nog har varit någonstans väldigt nära vet jag inget om var de är. Jag passerar platsen där L mötte mig när jag kom med taxin. Då. När det var vi. Våra ögon.

Jag fortsätter mot hissen. Handen som håller påshandtaget hårt knuten. Om några timmar får vi åka hem. För den här gången.

Poliser och tjuvar (Låttips #199)

Kollega C berättade det precis. Junior Murvin är död. En av mina första försiktiga omfamningar av reggae var hans förtjänst. The Clash spelade in en version av hans Police and Thieves på sin debutplatta och det ledde tids nog vidare. Hans platta med samma namn som låten är väldigt värd att leta reda på om ni inte redan gjort det. Tack för vägen in i baktakten Murvin.

 

Läs och lyssna med Herr Alarik

Herr Alarik läser George Pelecanos igen. What it was från härom året. Den hittades för 20 spänn på Stadsmissionen. Jag hade helt missat att den getts ut. Den är bra. Riktigt. Tuffa meningar. Spänning. Hårdkokt men medkännande. Som vi vill ha det när vi läser Pelecanos. Och sen är det musikreferenserna. De duggar tätt. I boken är det tidigt 70-tal och det hörs. Jag är på sida 185 och har satt ihop en spotifylista så långt som jag läst. Med reservation för att jag kan ha missat någon låt. Och för att jag inte hittade Kool & The Gangs Soul Vibrations eller Ollie & The Nightingales Just a little overcome på Spotify. Lyssna och läs. Pelecanos What it was

Nothing Rhymed (Låttips #198)

Gilbert O'Sullivan. Det är väl den där smetiga, harmlösa, på gränsen till menlösa, killen i äppelknyckarbyxor? Han vars skivor alltid står i loppisbackarna och kostar 10 kronor.Och jo det är det ju nog och förstås. Så länge man inte lyssnar. Eller inte gör det med öppna öron och i rätt sinnesstämning. Då är nämligen debutplattan Himself en riktigt fin vän. Och sist min kompis Fredrik spelade låtar från Back to front lät den också så pass bra att den ska plockas upp nästa gång jag ser den.

Jag är förstås lite indoktrinerad när det gäller Gilbert och särskilt Himself. Jag minns den som en av fyra musikaliska hörnpelare under min barndom. Tillsammans med Beatles Oldies but Goldies-samling, Simon & Garfunkels Greatest Hits och Lill Lindfors Du är den ende. Ett av mina bästa 10-kronorsfynd senaste året var därför när jag plockade upp singeln Nothing Rhymed med bildomslag ur en begagnatlåda.

Och i dag var jag efter lite försvarande av Gilbert på Twitter tvungen att leta reda på låten på YouTube också. Och där sitter han ju vid flygeln. En äppelkindspigg svärmorsdröm i ålderdomliga och lite för stora kläder. Men en med känsla för melodi och text. Lyssna bara.

Thin Line Between Love & Hate (Soul Monday #47)

Persuaders. Thin Line Between Love and Hate. Med rörlig bild. Det är ju definitivt skäl nog att försöka sparka igång Soul Monday igen.

 

Herr Alariks favoritaffär och födelsedagar i Hornstull

Jamen det är klart att min favoritaffär nog ändå är Mickes Skivor i Hornstull. Det är nog åtminstone den affär jag besöker oftast. Låt vara att konkurensen från den lokala mataffären är stor. Det finns dock andra favoritaffärer också. En är en skiva. Style Councils Our Favourite Shop firar snart 30-årsjubileum (hej jag minns när Sgt Pepper fyllde 20) och är fortsatt en av mina favoritplattor. En konstnär jag aldrig tidigare har hört talas om, Pete KcKee, har nu gjort en fin pingvintolkning av omslaget och gör man slikt får man gratis uppmärksamhet här. Mickes Skivor firar för övrigt födelsedag just i dag och lockar med 17% rabatt på alla plattor. Kanske att jag hinner in en snabbis på väg hem. Den födelsedagen innebär dessutom att det firas en här med just i dag. Sju år. Jösses skulle man kunna säga. Tack för att ni fortfarande tittar in ibland.

Roots Foundation (Låttips #197)

Reggae utgör tyvärr en allt för liten del av Herr Alariks samlade vinyler och det gäller såväl singlar som LP. Det här är dock en mina favoriter bland de singlar jag har. Big Youth. Roots Foundation. Jag försökte kolla på Discogs när singeln släpptes mem den är inte ens listad där. Kanske står det på vinylen hemma. I väntan på svar är det bara att låta sig sugas in och gunga med.

Van the man försvann

Jag lät bli att köpa en lite väl repig Van Morrison-bootleg i fredags. 200 spänn kändes i mesta laget med tanke på skicket. Till lördag eftermiddag hade jag hunnit ångra mig, men då var den redan borta. Jag får leta uopp ett finare exemplar. För jag behöver insjungningen nedan, där han gör Dylans Just like a woman, på vinyl.

 

Herr Alarik byter 10-kronorsvinyl mot podcast

Lugn. Sitt ned. Andas. Herr Alarik slutar förstås inte att köpa 10-kronorsvinyl. Men han lyssnar på en podcast. Den verkar vara tämligen ny och den heter DJ 50 Spänn. En person får 50 spänn för att köpa fem 10-kronorsvinyler för och sen blir det ungefär en timmes samtal om det och annat. Det låter onekligen som något för mig och det är det. Först ut med att rota i skivbackarna är Ika Johanesson.

Herr Alarik förenar nytta med nöje

Det känns lite galet. Att skriva nöje i samband med katastrofen som drabbat Filipinerna. Det är ord som skär sig så hårt att ett ett vasst ljud uppstår. Nöje och katastrof. Men det är det ni kan göra. För en ynka femtilapp. Förena nytta med nöje. Nöjet är att höra en fin liten liveinspelning med Wild Swans. Den har inte gått att skaffa lagligt på ett bra tag men nu är den tillgänglig igen för en begränsad tid. Nyttan består i att intäkterna från försäljningen oavkortat går till Röda Korsets insamling för katastrofens offer. In och handla For One Stormy Night Only med er nu. Själv sitter jag här och lyssnar så länge.

Att landsklampa i klaveret

Herr Alarik såg förstås inte Fotbollsgalan. Han är inte så galagalen. Milt uttryckt. Men han har förstått att Anders Svensson fått en bil. Herr Alarik gillar Anders Svensson. Det rabaldras just nu en del om att Therese Sjögran inte fått någon bil. Om att Anders Svensson bara är Sveriges näst mest landskampande fotbollspelare. Om att han gjort 146 landskamper men hon 182. Det är ett rimligt rabalder. Så länge vi korrigerar lite. Anders är inte näst bäst. Han är delad femma. Ni har fem i topp nedan. Vroom, vroom.

Therese Sjögran 182
Victoria Sandell (fd Svensson) 166
Kristin Bengtson 157
Malin Andersson 151
Pia Sundhage och Anders Svensson 146

Den som vill kolla om Herr Alarik kollat rätt hittar damlandskampsspelarna här och herrlandskampsspelarna här.

Mjölk och alkohol (Låttips #197)

Mitt Dr. Feelgood har ju alltid varit det som innehöll Wilko Johnson men om nu hans ersättare Gypie Mayo gått och dött tycker jag nog att det kan vara på sin plats med en första postning på länge här och en liten video. Milk and alcohol skrev Mayo tillsamans med Nick Lowe och låten blev faktiskt Dr. Feelgoods största singelframgång med en nionde plats på listan 1979.

    

En liten post it-lapp

Donationsveckan är här. Om ni vill kan ni läsa min gamla text här. Fast mycket viktigare är att ni registrerar er.

Hästen [skivor till kaffet] (Soul Monday #46)

Mitt favoritfik hade öppet i bageriet i går. Den som ville kunde ta med sig en back skivor att sälja eller byta. Jag gick ditt tomhänt men hem med tio vinylsinglar. 100 spänn. Drack en dubbel espresso och åt en croissant till. Snackade med en bekant. En halvtimme som gjorde luften enklare att andas. Ni har en av sjuorna nedan. Cliff Nobles The Horse från 1968. Dexys Midnight Runners lade sin coverversion som b-sida på singeln There, There My Dear. Jag kan knappt tro att jag var tvungen att googla det för att vara säker. Ett yngre jag hade föraktat den kunskapsbristen. Ett jämnårigt gläds åt att äntligen ha originalet på singel. Eller originalet och originalet, det var en tysklandspress. Men mer kan man knappast begära för en tia.

Jag kan inte hjälpa mig själv (Soul Monday #45)

Four Tops. I Can't Help Myself (Sugar Pie, Honey Bunch). 1965. Rörlig bild. Jag saknar fullständigt ord för det här.

Kärleken ska visa vägen (Låttips #196)

Wyatt Funderburk. Du kan knappast gå fel med ett sådant namn. Vinylsingeln lär ska vara på gång hem till singelskåpet.

Måste få dig tillbaka (Låttips #195)

Undertones. 1983. Isley Brothers-cover. Gökboetinspirerad video. Klart ni måste kolla på den.

Rapport från en lunchrast

Vi gick oss till Marabouparken. Åt lammburgare. Jag snabbkikade på Malick Sidibé-utställningen. Varenda foto där skulle kunna bli ett perfekt skivomslag. På en videoinspelning sa han att fotografi för honom alltid handlar om ungdom. Det var uppklädda till tänderna. Ungdomarna. Poserade med kassettbandspelare och skivomslag. Dansade med pipa i munnen. Såg så coola ut att det trotsar beskrivning. Om ni har chansen. Ta er till Marabouparken. Se utställningen. Jag ska gå tillbaka och kolla den ordentligt någon dag när tiden tillåter.

The Magic Piper of Love (Låttips #194)

Snubblade just över informationen om att det är Edwyn Collins födelsedag i dag. Vi firar det men en video.

Intervjuteknik

Det här klippet kanske inte är något för den genomsnittlige bloggsurfaren men eftersom Herr Alarik vet att personer med specialintresse ibland hittar hit får ni här Paul Weller intervjuad av Jools Holland. I badet.

Klubbdrottningen (Soul Monday #44)

KC & The Sunshine Band. Queen of Clubs. 1974. Svänger ett gäng som vi brukar säga.

Att ta det lite längre

Det finns dagar när jag önskar att jag hade mer tid att ägna åt skivorna. Sortera in dem. Organisera. Rensa ur. Ta tag helt enkelt. Och någon dag ska det väl ske också. I väntan på det är jag glad att jag har mer spärrar än vissa.

La Maison où J'ai Grandi (Låttips #193)

Herr Alarik bryter sommarstiltjen för ett alldeles oemotståndligt klipp med Françoise Hardy. Han vill dessutom slå ett slag för grillad makrill.

Herr Alarik förordar inköp

Kajsa Grytt från Tant Strul, Kajsa och Malena samt den pågående solotiden har ett nytt projekt på gång. Ett som delfinansieras av lyssnarna. Och det fattas en slant. Det är där du kommer in. In och shoppa lite nu så att den där signerade plattan blir verklighet. På köpet hjälper du till att fylla ett redan förberett hål här hemma i skivhyllan.

Vad läser du då?

Jag har några sidor kvar i Slas-boken men de ligger och mognar medan jag plöjer sidorna i Torbjörn Flygts Ousider så gott det går när det ska förenas med att vara en någorlunda god tvåbarnsfar.

Jag mindes faktiskt ingenting av Underdog när jag satte igång, mer än att jag tyckte den var väldigt bra, men nu kommer allt mer tillbaka.

Just nu är jag rätt tagen av ett parti som börjar på sid 124 och sträcker sig några sidor framåt. Ett parti om klasskrampen. Om att gå över gränsen och sedan bara kunna se sig om. Aldrig mer höra hemma där man kommer ifrån. Om inte meningarna var så länga skulle jag bjuda på citat. Nu får ni leta reda på den istället. Mitt inbundna exemplar kostade 20 spänn på Myrorna.

Vad lyssnar du på nu för tiden?

Blow Monkeys: This is you life (Ten City short mix)
Ludwig Bell: Jag måste räknat fel
Steve Forbert: Say goodbye to little Jo
Southside Johnny and the Asbury Jukes: I'm so anxious
Bäddat för Trubbel: Spelar Alf Robertson
Alf Robertson: Lasse och Mari
O'Jays: This time baby
Dave Edmunds: A1 on the jukebox
Womack and Womack: Uptown
Jean Knight: You think you're hot stuff
Adam Kanyama: På riktigt
The Riot Squad: The Toy Soldier EP
J.D. Souther: Home by Dawn
Jimmy Witherspoon: Hey mrs. Jones
Francoise Hardy: Francoise

På riktigt (Låttips #192)

Det vore onekligen en grav överdrift att påstå att Herr Alarik varit nere med svensk hip hop sedan dag ett. En ännu större att påstå att han har koll på vad som händer i dag. Men gubben känner fortfarande igen en bra låt när han hör den. På riktigt.

En apa gör ingen föreställning (Soul Monday #43)

Honey Cone. Så otroligt coola de var. Klart de ska ha med en video här igen.

Veckans svenska musiksläpp

Det finns veckor när Herr Alarik lämnar tiokronorsbackarna och köper nysläppt musik på nätet som vanliga människor. Eller nja vanliga människor kanske mest bara fultankar eller lyssnar streamat. Och Herr Alarik har förstås inte helt kunnat slita sig från tiokronorsbackarna. Men ny musik har alltså inhandlats. Även om det i ena fallet handlar om gammal musik som släppts först nu och i det andra om covers på gamla låtar. Kul känns det i vilket fall. Ni hittar mer om Bäddat för trubbels kassettsläpp och vinylsingeln med Docent Död via länkarna. Provlyssna går det att göra också.

11 x 147 = snookermagi

Min pappa skickade länken som en midsommarhälsning. Samtliga maximumbreak Ronnie O'Sullivan gjort på tävling, förträffligt samlade till dryga en och en halv timme av pur snookermagi. Midsommaren tillbringades för övrigt i Torsång. Magi det med.

Rapport från en lunchrast

I dag på lunchen. Jag lämnade Slas på skrivbordet. Tog en promenad genom Sumpan i värmen och skjortärmarna. In på Stadsmissionen. Bläddrade bland skivorna. Det går att köpa så mycket bra musik på cd så otroligt billigt nu. Allt ska bort tycks det. En dubbel med Townes van Zandt, 33 låtar, kostar inte mer än 20 spänn, Aerospaces fina sexspårsplatta In a Place of Silver Eaves blott en femma.

Som jag stod där och tittade föll blicken på en klisterlapp. Ett sådant där litet ägarbevis som vissa sätter på skivor och som på böcker i tjusigare form kalla Ex Libris. Den här klisterlappen satt längst ned på baksidan av ett cd-fodral och det stod ett förnamn och ett till med ett &-tecken emellan och sedan ett efternamn. Ett gemensamt efternamn. Det var bara det att det andra förnamnet var hårt, hårt överstruket med kulspetspenna.

Jag såg dem framför mig. Hur de flyttat ihop. Hur de beslutat att slå samman skivsamlingarna. Hur de köpt nya plattor tillsammans. Hur de beställt det där små klisterlapparna. Klistrat dem på skivorna. Lyssnat på dem. Ställt in dem i hyllorna. Tagit fram dem ibland. Kommer du ihåg när vi köpte den här? Oj vad vi spelade den.

Uppbrottet sedan. Skivorna som delades eller blev kvar. En klisterlapp som fick sitta men ett namn som ströks över. Hårt, hårt med kulspets. Och nu. I dag. Samma skiva som det en gång var så viktigt att äga tillsammans i ett ställ på Stadsmissionen. Bortslumpad för tjugo kronor. Med klisterlapp och allt. Jag gick vidare, köpte en libanesisk tallrik.

Vän av skivsamlarordning vill förmodligen veta att mitt exemplar av plattan ovan inte, likt det på bilden, är utgivet på Labrador utan på Majestic och bär skivnumret 5059. UPPDATERING. Källarförrådet låter meddela att jag även har Labrador-utgåvan. Tokstolle.

Ett band jag gärna skulle vilja se

The Rockingbirds. Någon får gärna ta dem till Stockholm. Så länge får vi hålla till godo med den här lilla konsertupptagningen.

 

Frukostfika

Vid frukostbordet i morse. Jag som äter yoghurt med müsli ur tallrik, K sex år som äter yoghurt med flingor ur ett glas, P tre år som mumsar på en banan. Morgontidningen är uppslagen.
- Vad står det där, säger K och pekar på en rubrik.
- Här finns landets bästa fika, läser jag högt.
- E de Dellon eller?, säger P blixtsnabbt.
- Det måste vara Dellon, säger K.
Älskade ungar.

Sanningen och ingenting annat än

Hon sa: Och jag bor ju inte heller i den här förorten jag bara befinner mig här. I pausen mellan att slavarna piskas och upproret. Är ni en proletär, herr Blodström.
Jag tänkte.
Om ni med proletär menar en egendomslös man som säljer sin arbetskraft så är jag proletär, sa jag. Men jag har ett hjärta av guld.
Ni vill inte ha en smörgås, sa hon.
Nej, sa jag. Det räcker så bra så här.

Gör den funkiga kycklingen (Soul Monday #42)

Wattstax. Rufus Thomas. Publiken. Planstormningen. Dansen. Glädjen.

Baksidan med baksidor på baksidan

Är att de inte kommer med. Men den här bilden kan mycket väl vara det roligaste jag sett på hela dagen. Om det stämmer att Deep Purple ratade det här baksidesbildförslaget kan det vara den största missen i rockhistorien. Om någon mot förmodan inte sett framsidan.

Harmour Love (Soul Monday #41)

Jag är ju som jag är så alldeles nyss trillade det fram en franskpressad Simot et Garfunkel-singel bakom gardinen på jobbet. Jag är ju som jag är så när jag senast slank in på Mickes Skivor slank det ned några singlar i väskan. En av dem var skriven av Stevie Wonder och sjöngs av Syretta. Året var 1975 och den passade perfekt till en första riktig sommarhelg.

Söndag i Hornstull

Det har varit sexårskalas, parkhäng, sol och regn. Den där hett efterlängtade basketbollen har äntligen inköpts till K och P har börjat bemästra gåcykeln. Sirius vann igen och nästa vecka börjar en ny snookersäsong.. Några tiokronorssinglar har fyndats (ni får med största sannolikhet ett smakprov i morgon) och en ny bok ska börjas läsas. Barnen har badat i fontänen och ätit glass. Korsord har lösts och kaffe druckits. Men viktigast av allt, vi har grillat i hörnet mellan husen. Med grannarna som också är vänner och ytterligare några. Den där avspända tillvaron vi drömmer om nio månader om året. Den är här nu.

Och vad är en klyftig titel här då? (Låttips #191)

Herr Alarik vore väl knappast Herr Alarik om han inte tog sig tid att slänga upp en ny video med Lloyd Cole när det nu finns en.

Det blir ju inte så mycket med

Konsertbesöken numer. De är faktiskt försvinannde få. Då är det bra att YouTube finns som ett litet substitut. Van Morrison. Kolla åtminstone slutet. Gör det.

The Unguarded Moment (Låttips #190)

Helgen som var och lite annat

Hornsgatan i morse. Solen som ingen annanstans skiner så mot regnvåt asfalt. Fyrans blåa buss som kryper över krönet. Halv sju ungefär och en ny vecka har börjat.

Jag stod i rabatten i lördags. En grep i handen och maskrosor som lämnade oss. Betongförorten som blivit innerstadsoas. Alle man ut och vi fixar bostadsrättsgården. Några timmar och kilometer bort brann bilarna igen.

Jag läser fortfrande Clas Engströms Is. Den handlar om en postrodd från Öland till Gotland en vinter för knappt 200 år sedan. En vansklig transport i båt genom och över isar som varken bär eller brister som det står i baksidestexten. Just nu ser de land några hundra meter bort men kan inte ta sig dit eftersom isen inte håller för att gå på men är för kraftig för att få fram båtarna genom. Och vinden och strömmen är emot dem medan de alla försöker att tänka bort vem som kommer att gå under först. Jag kan inte låta bli att läsa in en hel del dagsaktuell politisk symbolik medan jag låter ögonen jaga texten.

Storloppisen på söndagen. När vi gick för att lyssna på K som sjöng i kör sken solen på alla som lade fram sina varor men vid picknicken efteråt föll dropparna och ven vinden så vi fick retirera inåt. Åt våra pannkakor på en filt på golvet. På väg hem genom duggregnet sedan såg vi säljarna packa ihop sin pinaler och köparna fly mot tunnelbanans nedgångar.

P hade för första gången en helt egen kompis över. Bara de två och ett par föräldrar som dragit sig undan i köket med tekoppar. Leken, farten, samspelet, skratten. Saker fram och saker tillbaka. Så till synes enkelt. Det sociala samspelet.

Jag fyller 44 år i morgon. Även om vi tror på Statisktiska Centralbyråns prognos för ökad medellivslängd för både män och kvinnor bör mitten alltså vara passerad nu. Det känns både självklart och en smula märkligt.

Hur hon slängde bort allting (Låttips #189)

Fredag eftermiddag och jag kom just att tänka på att jag någon dag måste köpa den här gamla Style Council-låten på vinylsingel. För övrigt skulle jag vilja tipsa om Clas Engströms bok Is från 1961. Jag kan förstås ha fel men jag tror mig kunna lova att en postbåtsfärd från Öland till Gotland aldrig skildrats mer spännande. Dessutom kan det här vara rätta tiden och platsen för att tipsa om den här fina texten.

Bilen brinner (Låttips #188)

Husby. Jag har aldrig varit där. Min blåa linje har alltid gått till Sundbyberg. Någon enstaka gång till Solna eller Näckrosen. Jag har aldrig varit någonstans där bilarna brinner. Åtminstone har de aldrig brunnit när jag varit där. Jag kan för lite, jag vet för lite. Men någonstans hittar jag fortfarande bäring i den här texten. Ni får bara byta ut tonårspojkarna och pappan mot dagens kontext.


...men jag vet också att det inte är så himla svårt att se att det vi sår också i någon mån är det vi skördar.

Hold back The Night (Soul Monday #40)

Soul Monday-serien firar 40 postningar med det bästa klipp jag sett på länge och det i särklass bästa jag hittade förra veckan. The Trammps. Hold Back The Night. Melodin. Sången. Kläderna. Koreografin. Graham Parker gjorde en väldigt bra cover på låten också på en bit rosa vinyl som är väl värd att plocka upp ur reabackarna om ni råkar hitta den.

Det här klippet lämnar mig ingen ro

Var kommer det ifrån?

Men vad håller ni på med?

Ibland är det bättre för blodtrycket att inte läsa morgontidningarna men vissa saker måste ändå läsas. Det sorgligaste är ju förstås att det inte på något sätt förvånar. Det och att det som reats bort blir så oerhört svårt att få tillbaka. Oavsett om det gäller materiella värden eller någon form av anständighet.

Powerpoponsdag

Om det är något rockhistorien lär oss är det att det alltid finns mer. Obskyr powerpop från Texas till exempel. Snart också hemma hos Herr Alarik.

Best of my love (Soul Monday #39)

Plötsligt händer det. Jag kommer ihåg att lägga ut en Soul Monday-postning igen när det är måndag. Tror det får bli en trisslott på lunchen. Så länge spelar vi The Emotions. Singeln Best of My Love är från 1977 och låten toppade Billboardlistan i fem veckor.

 

Lite si och så

Den som händelsevis tycker att det är lite si och så med uppdaterande här kan trösta sig med att snooker-VM tar slut på måndag och då minskar också mitt artikelskrivande på eurosport.se till mer normala nivåer vilket borde vara fördelaktigt för den här bloggen. Till dess tycker jag att ni ska passa på att spana in O'Sullivan och Trump i deras semifinal och vill ni kan ni ju alltid läsa lite om snooker också.

Öppna ögonen (Låttips #187)

Hittade den här singeln för en tia på Myrorna och lunchen. Bolagspåsen och etiketterna såg fina ut så pulshöjningen var rejäl. Tills jag drog ut den ur fodralet och den var både tokrepig och spräckt. Jaja det ledde åtminstone till att jag fick se videon.

Drömtid

En morgon i tunnelbanan

I morse. T-banan. Fridhemsplan. En man satte sig bredvid mig. Sa med en lite sjungande satsmelodi. "Fem i sju. Om tre timmar öppnar bolaget. Systembolaget". Till ingen annan än sig själv. Möjligen mig. Jag läste vidare. Blicken hårt i boken. Ett tåg rullade in. Inte mitt. Han knäppte upp en ölburk. Grön. Reste sig, gick till tåget. Skosnörena oknutna. Jag satt kvar på bänken. Väntade. En ny vecka.

Herr Alarik har en liten förfrågan eller två

Nej det uppdateras inte mycket här. Det är snooker-VM och ett kök fixas. Dessutom barnen och livet. Hämtning och lämning. Allt däremellan och runt omkring. Och när tiden trots allt räcker till har vi sist av alla börjat se på Mad Men. Som tar sig. Till och från jobbet läser jag, efter att jag halvvägs in lade ned Stig Larssons senaste när lånetiden förföll, James Lee Burkes Crusader's Cross. Det är här frågan kommer in. Min förfrågan. Finns det någon (eller några) bra filmatisering av Burkes deckare med Dave Robicheaux som huvudkaraktär? Jag skulle nämligen vilja se en sådan. Det om det. Den andra frågan? Om någon i läsekretsen har en 20" cykel med låg ram att göra sig av med så föreligger intresse. Bara hojta till. Jag köpte för övrigt en dubbelvinyl med en del av Van Morrisons gamal demoinspelningar från 1968-1971 härom dagen. Jag ser fram emot att någon gång hinna lyssna på den. I går grillade vi första gången den här våren i Drakenbergsparken.

Fast mitt i strömfåran (Låttips #186)

Den alltid lika älskvärde Vic Godard har två nya låtar ute på nätet och snart kan de köpas på vinylsingel också. Det är ju bara det här med att det är en Record Store Day-utgåva. Jag håller tummarna för att ett exemplar ska hitta hem till min hallmatta på något sätt.

Nu är Pålle i farten igen

En ny singel av Paul Weller på gång. Det är sådant som tillfälligt kan få tystnaden här att brytas. Jag gillar för övrigt att den är "vändbar" via FLIP-knappen i övre högra hörnet. Jag gillar dessutom efter en lyssning på vardera sidan b-sidan bäst. Vad jag ogillar är att det är en Record Store Day-release och att jag alltså gissninsgvis kommer att få köpa den dyrt i efterhand på eBay.

Upp- och neddatering

Det är lite mycket just nu. Minst sagt. Tids nog.

Snookrad av livet

Tänk om jag hade vetat när jag sökte mitt jobb att jag på kuppen skulle bli så inne på snooker att jag sitter och följer VM-kvalet på nätet hos World Snooker (det är gratis för en testperiod men ändå). Just nu möts Bassiri och Gill i första omgången och det där som marknadsfolk brukar kalla inramning är det lite si och så med. Fyra vita väggar och en kameraplacering som ger känlan av övervakat upphållsrum på det lokala fängelset. Men jag sitter här ändå och kollar. Och ibland zappar jag över till matchen mellan Wykes och Hull också. För det här är trots allt uppladdningen inför VM som startar på Eurosport den 20 april och då gör Ronnie O'Sullivan comeback. Och den ende jag kan komma på som kan mäta sig med honom, om orden bollgeni och bord ska rymmas i samma mening, är Jan-Ove Waldner. Om ni inte redan sett ITV:s special om The Rocket rekommenderas den här länken. Själv ska jag zappa tillbaka till Bassiri mot Gill. Det står 0-1 i frames nu.

Tiden som går

I morse. Jag lämnade henne sovande på rygg. Snart tre och ett halvt år gammal. Utsträckt och avslappnad på samma gång. Hon har blivit så lång. För två år sedan. Då vaknade hon med ett skrik. Jag tänker inte på det hela tiden men jag är så tacksam för varje dag sedan dess. För att hon lever. P. I går. Hon och K. På mattan i vardagsrummet. Spelandes Lotto. Skrattet de skrattar tillsammans.

My name is (Låttips #186)

Via så kallade sociala medeier nåddes jag av, inte precis nyheten, men väl, beskedet om att Michael Caine fyller åttio år just i dag. I går höll jag en DVD-kopia av The Ipcress File i handen men tänkte att man inte kan se om allt. Åtminstone inte hur många gånger som helst. I dag ångrar jag mig en smula. Kanske slår jag till om den finns kvar. Och om inte finns det alltid musikalisk tröst.

En film om ett hus, en tid, en stad

Jag har egentligen rätt mycket att skriva om den här tiden och platsen men i väntan på det kan ni lämpligen titta på den här filmen.

 

Skam, skuld, sorg, saknad - Sverige

I dag läser vi det här och det här. Sen försöker vi hämta kraft att fortsätta.

Knacka mig på skallen (Låttips #185)

Stornoway har visst en ny platta ute eller på gång och en liten popvideo för att marknadsföra den har de snott ihop också. Då tar vi och tittar på den.

It was 30 years ago today (Mod Monday #18)

Det finns dagar när jag anser att The Style Council är det bästa popband som någonsin funnits. Från singeldebuten Speak like a child för på dagen 30 år sedan fram till Have you ever had it blue satte de knappt ned en lilltå fel och även efter att de gått över till styrfart fortsatte de att leverera fantastiska popögonblick hela vägen fram till sista singeln Promised Land (en Joe Smooth-cover). Men just i dag koncentrerar vi oss på det där första fina lilla vinylsläppet.

 

Statistik och liv

Den har dykt upp här och där i sociala medier senaste dygnet. Länken till SCB:s artikel om snittåldern för föderskor. Många verkar fascineras av att kvinnor i snitt födde barn upp i högre ålder för 150 år sedan. Av att snittet för en föderska 1860 var 32 år och nu är 30,8 år. De där länktipsen fick mig att tänka på Marie-Louise igen. Mamma får väl än en gång rätta mig om jag har fel men jag tror att hon var hennes farfars farmor. Själv född 1815 födde hon 17 barn mellan 1833 och 1860. Tolv överlevde till vuxen ålder. Hennes snittålder som föderska hamnar alltså väldigt nära de där 30,8 och 32 åren. Men i hennes fall säger ju snittåldern nästan ingenting om helheten. Om spannet. Om tiden. Om livet.

Spamelispamelispam

Fler och fler spamkommentarer hittar igenom bloggers nät. Och ofta är det på riktigt gamla postningar de dyker upp. Någon som vet om det finns någon enkel liten inställning som jag kan och bör ändra?

Kämpa für Alle (Låttips #184)

Jag har inte skrivit om REVA än men jag har tänkt. Jag har skämts. Över att det är här vi befinner oss. Över att det är hit vi har kommit. Över att vi kontrollerar folk i tunnelbanan utifrån inget annat än någon relativ utseendevikelse. Över att vi gått så långt framåt för att komma tillbaka hit. Över de mentala ryckningarna i högerarmarna som skymtar i bakgrunden. Andres Lokko skriver bra om det där i SvD i dag. Andra gör det på annat håll. Leta. Läs.

Och framför allt. Agera. Om ni ser en sådan där poliskontroll. En sådan där jakt på papperslösa. Gå fram till första bästa företrädare för lag och ordning. Säg att du saknar papper på vem du är (de får näppeligen visitera dig där för att kolla att det är så, och om så kan du ju bara ha råkat glömma att du faktiskt hade körkortet i plånboken, passet i jackfickan, ID-handlingen i toppluvan). Fråga dem hur ni ska lösa den här situationen. Säg att du gärna följer med ned till polisstationen för vidare utredning (fast det är bra om ni gör det snabbt eftersom du har en förskolehämtning att tänka på också). Om du har möjlighet ha gärna ett TV-team från valfritt nyhetsprogram med alldeles intill. 

Idioti gränsande till ondska bemöts bäst på det sättet. Genom att man klär av den alldeles naken och visar upp den till beskådande. Om vi är fem, tio, tjugofem, femtio, hundra vettiga människor som vid varje sådant här polisingripande ställer oss i kö och meddelar vår papperslöshet kommer vi snart att i lugn och ro kunna lyssna på Lokkos låttips istället.

Colour me Pop (Mod Monday #17)

26 minuter tv-framträdande med Small Faces från 1968. Då väcker vi liv i Mod Monday-serien även om de väl var ganska rejält på väg att växa ur den snäva kostymen vid det här laget.

Tills något bättre händer (Låttips #183)

I väntan på annat, jo det ska visst bli bakslag på våren snart, kan ni provlyssna hela nya Rockingbirds-plattan hos No Depression. De låter ljuvligt oförändrade.

Som en raket

I den mån vi orkar i sjukstugan gläds vi åt dagens besked om att Ronnie "The Rocket" O'Sullivan gör comeback inom tävlingssnookern lagom till VM.

Vanans makt och vanmakten

Jag läser fortfarande Oktober i Fattigsverige. Orden i den går som en sorg genom kroppen. Jag önskar att det fanns mer ilska i min reaktion men det gör det inte. Det är en del av problemet. Jag är en del av problemet.

På jobbet bakom mig ligger senaste numret av Journalisten. Journalistförbundets tidning. I toppen på förstasidan en mening. "Betydelsen av journalistik är enorm, vårt ansvar är stort."

I hissen upp tittar jag på DN:s framsida. Den stora nyhetrubriken är "Hon slipper kämpa för sin sjukersättning". Lite längre ned står det "Ändå är det i dag mindre än var tredje, som nekas ersättning, enligt statistik som tagits fram åt DN." Och det är klart att det är bra att det inte som vid det värsta datumet är fler än hälften men ändå. Men ändå. I min värld. Det är mer än var fjärde som nekas. 

En annan text. På samma sida. "Inkomstklyftan ökar kraftigt" säger rubriken. Jag hade nog dragit på den istället som huvudnyhet. Istället för att dämpa den lite med glädjen hos en mamma som (fullt rimligt) kan ligga i sin specialanpassade soffa med barnen. Och jag hade (hoppas jag) aldrig släppt igenom den där sista meningen i puffen. "En bidragande orsak är jobbeskatteavdraget som lett till att det lönar sig allt bättre att jobba jämfört med att vara arbetslös eller sjukskriven." Som att det någonsin lönat sig att vara arbetslös eller sjukskriven. Lönat sig. Som att utförsäkringarna inte fanns. Inte finns. Inte var en del i allt det här. Som om det inte finns männsikor som vill att klyftorna ska öka.

Innan Alakoski läste jag Ingenbarnsland. Om att växa upp i svensk förort. Med fel bakgrund och fel förutsättningar. Jag tänker på reportageböcker jag läst från Thatchers Storbritannien. På nedmontering parad med språkglidning. På vad den gör med våra tankar och de mindre lyckligt lottades liv. 

Jag tänker på kvinnan i trappen. Hon som satt där varje morgon förra vintern. Hon som inte synts till den här. Jag undrar var hon är. Om hon är. Jag undrar om hon någonsin vågade äta den där smörgåsen. Om hon var rädd att den var förgiftad.

Ingenstans att ta vägen (Låttips #182)

Om någon mot förmodan missat att Ron Sexsmith har en ny platta ute. Låter bra gör den också.

Dagens boktips i Hornstull

Susanna Alakoski. Oktober i Fattigsverige.

Get up and boogie (Soul Monday #38)

De där skivorna vi plockar upp ibland utan att veta något om. En fyraspårsmaxi med Freddie James från 1979 till exempel. En tia betalas. En promenad hem. Och sen glädjen när nålen träffar vinylen. Här nedan en kortare singelversion.

 

Efterskalv i Hornstull

Lördag förmiddag. Lugnet har lagt sig. Åter lagt sig. Det ses på Pippi, det pärlas, det bäddas rent. Snart ska tänder borstas och en dag fortsätta. För en timme sedan bråkade jag och sexåringen. Vi är sams nu men det där sitter alltid kvar så mycket längre hos mig. Jag hoppas åtminstone att det mest är hos mig det sitter kvar.

Jag läste tidningen sen. Drack mitt te. Varvade ned. Kulturen, sporten och sen nyhetsdelen. Jag hinner inte alltid dit. Jag läste på debattsidan i Stockholmsdelen. Läkare hade skrivit. Sådana som går specialistutbildning vid Astrid Lindgrens Barnsjukhus.

De hade skrivit om bristerna, om oron, om farorna. Om hur sjukhuset inte tillåts att hänga med samhällsutvecklingen (kanske kan vi kalla just den delen för samhällsavvecklingen). De skrev om att det är nu det är värst. Just nu på vintern. Hur de årligen återkommande infektionsepidemierna gör att platserna inte räcker och att det inte går att bedriva säker vård.

Jag läste och det slog mig att vi hade tur på ett sätt jag aldrig insåg då. När P fick sin hjärnblödning. Vi hade tur för att vi var i Stockholm, för att vi så snabbt kunde komma till ett sjukhus med specialistkompetens. Vi hade tur för att hon var i en ålder när chansen att återhämta sig från en hjärnblödning är som allra bäst. Det där visste vi. Men vi hade alltså också tur med datumet. Tur med att det var den andra april som hon vaknade med ett skrik. Tur därför att den värsta perioden för sjukhuset var över. Tur för att det var vår och inte vinter. För att överbeläggningarna inte var som nu. 

Och nu. Om hon eller någon annan får en. Blotta tanken får mig att skaka inombords. Ilskan och sorgen jag känner inför att det är så här, att vissa tillåter det att vara så här, är av en sort som aldrig kommer att gå över. Vissa saker kan knappt förlåtas. Men de kan kanske göras något mindre oförlåtliga genom att missförhållanden rättas till. Gör det. Nu.

I just det här fallet handlar det om lyckotårar

Dra mig mycket långsamt baklänges på en liten vagn. High Numbers (The Who) gör en cover på The Miracles. Med rörlig bild. Det finns ett längre klipp också här. Frågan är om något band, någonsin, har sett coolare ut. Och jo jag skriver den meningen trots att jag i går kväll gång på gång tappade hakan i takt med att jag bläddrade bland bilderna i Paulo Hewitts Small Faces-bok. I gotta dance to keep from crying.



Den här postningen borde ju förtsås ha hamnat i Mod Monday-kategorin men vissa godsaker går inte att spara på.

Ingen vet något längre (Låttips #181)

Billy Bragg har en ny fin låt ute. En som lovar gott inför den kommande plattan Tooth & Nail. Vill ni ladda ned en annan av de nya låtarna gratis och lagligt går ni hit.

En blick i backspegeln

Rapport från en lunchrast

Jag gick till Myrorna och Stadsmissionen. Fast i omvänd ordning. Siktade första exemplaret av 50 nyanser av grådaskigt. Fast på engelska. Om ett år står de där i drivor. Som Hamilton-böckerna, Sprängaren och Millenium-trolgin före dem. Jag köpte annat. Axel Hambraeus Vandringspräst, Vilhelm Mobergs Förädarland och en bok om hat Niklas nyligen tipsade om. Samt Rysk Pop av Japop. Det troligaste är att jag redan har den men man kan aldrig vara helt säker. Vem vet vad jag sålt i ögonblick av styrka eller svaghet. Maten då? Jag köpte en libanesisk tallrik på vägen tillbaka.

Eftertankens blanka klarhet i Hornstull

Har ni tid? Bra. Då sätter vi oss alla ned en stund och funderar på vad makten, penningen och den där känslan av att komma undan med det gör med vår medmänsklighet. Minst en kvart. Inget fuskande.

Grannpop i Hornstull

Fyra trappor under mig sitter en tvåbarnsfar och knåpar ihop pop på svenska. Lyssna här. Det skulle kunna bli en fin liten vinyl-EP av de där låtarna.

Helt kort (något slags uppsamlingsheat)

Jag ser på snooker. Jag läser Paulo Hewitts Small Faces-biografi. Jag närmar mig slutet på Korparna. Jag har sett Palme på datorn och En pilgrins död på TV. Jag hostar och hackar lite men stretar på. Jobb, hämtningar, lämningar. Någonstans får visst Downton Abbey plats också. Vi är i början på tredje säsongen. Dessutom var jag i Uppsala i helgen. Köpte vinylsinglar för en femhundring och fikade med JS. Medan P var hos farmor. Eventuellt kommer en bild på de där inköpen. Jag blev hur som mycket nöjd med att hitta några av de de rara små sjutummarna. Ja just ja, Oskar har skrivit bra om cykel också. Läs.

Mot framtiden (via lite gammalt)

Det är tomt här. Dagarna fylls med annat. Kvällarna med. Bland annat läser jag till slut Paulo Hewitts Weller-biografi The Changing Man. Se om Into Tomorrow ska jag göra också. Tids nog. Så länge kan ni kolla den nedan.

Allt är som vanligt

Vissa saker måste bara uppmärksammas här hos Herr Alarik. En ny video med Dexys till exempel.

Herr Alarik eftersmurfar

Just nu i skrivande stund står tennissmurf här på en digitalmottagare på mitt skrivbord eftersom Australian Open är igång. Tennissmurfen är ett minne från min barndom som räddades ur källarförrådet vid senaste besöket hos barnen farmor men jag överväger verkligen att nyinvestera i en gynnare som han nedan också inför cykelsäsongen. Fast kanske ännu viktigare. Finns det någon snookersmurf? Och om, var finner jag den filuren?

Herr Alarik slår sig lös

Vi gick på konsert i går. Jag och L. Åt på Medelhavsmuséet innan. Sen Aimee Mann på Nalen. Det var väldigt bra. Och trevligt. Vi borde göra sådant oftare. Kanske han det bli ett sent nyårslöfte.

Världen står i lågor (Soul Monday #37)

Det må vara att det kanske är som i rubriken ovan (fast ibland känns det mest som att någon rör om i askan i jakt på lite glöd) men ett litet paket med soulsinglar är på väg från Daptone så vi söker tröst i det.

 

Tronpretendenter (Låttips #180)

De där fraserna från låtar som ibland poppar upp i skallen. Några är frekventa, andra kommer någon gång ibland, någon kanske bara gör ett endaste snabbt gästspel. "Your town is dragging me down"-mantrat ligger någonstans mellan den första och andra kategorin. The Beautiful South. Ett tag var de nästan allt vi hade att luta oss mot.

 

God Bless The 45

I dag glädjs vi åt att en ny vinylsingel med Barracudas via ombud ska vara på väg hem till singelskåpet.

Kraftpopköparna

I dag lyssnar vi på Finders och Rockers och gläds åt entusiasterna som gör det möjligt att köpa sådana här gamla pärlor.

Herr Alariks lilla konsert- och bandyguide

Vi gläds förstås åt att Sirius vann i går. Och så går vi på konsert. I kväll. På Akkurat. På Hornsgatan. Geraint Watkins. Alldeles gratis. Du konstiga sköna nya värld. På söndag styr vi kosan från Draken till Zinkendamms IP. Hammarby - Sirius. Bandy. Livet är lidande också.

"Hör nu, väste han."

Herr Alarik önskar er lite senkommet ett gott nytt år. Därtill en god fortsättning. Sedan återvänder han in i den relativa tystnaden. Till jobbet och boksidorna i Korparna. Tomas Bannerhed fick August-priset för den 2011. 105 sidor in har jag inga som helt invändningar mot det. "Hör nu då för helvete när korparna kommer!"