Discoinferno (Soul Monday #52)

Den här låten behöver jag förstås inte tipsa om egentligen. Risken för att ni inte ska känna till den bör vara minimal. Jag gör det ändå. Som en påminnelse. Det här är vad de är emot. Det är förstås alldeles orimligt.

  

Med allt att förlora (Låttips #213)

Det är tidens melodi som någon helt annan sjöng i en tid som kanske inte var så helt annorlunda. Budgetomröstningen och vad som sedan väntar. De borgerliga partiledarna leenden när de kom ut och förklarade att de inte tänker förhandla. Den tunga kropp som är statsministerns partis. Den sjukskrivne som kanske bara väntar på rätt ögonblick för att komma tillbaka med sina sanningar. Okontaminerad av den här hösten och tidiga vinterns så kallade käbbel. Kylan som biter genom kläderna och blickarna som inte möts. Som att åter tvingas höra ungdomsförbundsföreträdarnas gymnasiehetsiga röster på skolans röktrapp. Det som kanske väntar.

P:s stora kväll (för två dagar sedan)

Senast vi var på ALB. Det kanske kommer en text om det tids nog. Kanske rent av en om gången innan. Så länge. I söndags kväll. Vi tog pendeln. Till Friends Arena och Sweden International Horse Show. Hela familjen. Det var P som var bjuden och vi andra fick följa med. Vi möttes av en fantastisk volontär. Från Min Stora Dag. Det var de som bjöd.

Jag har ju sett namnet ibland men inte tänkt just mer på det. Min Stora Dag. De låter sjuka barn uppleva något de drömt om. Ibland något de inte visste om att de drömt om. På sjukhuset senast frågade en sköterska om P gillar hästar. Jag sa ja eftersom hon gör det så länge hon inte behöver komma nära. Så kom erbjudandet. En kväll med hästar.

Hon var trött när vi kom dit men efter korv, festis och lite popcorn satt hon på helspänn. Blicken koncentrerat fokuserad på det som hände på arenan. Hästen med vingar, kändishoppningen med programledarna hon sett på Bolibompa, ponnyhoppningen och allt det andra. Hon höll ut till efter ordinarie sovtid. I taxin hem somnade hon men var sedan så uppfylld av allt att hon var vaken en timme till hemma. Som om hon inte ville att hennes stora kväll skulle ta slut.

För den som läst det här och vill att andra barn, som hänger lite mer än man skulle vilja på sjukhus, ska få chansen till något liknande finns kontouppgifterna till Min Stora Dag via länken. Vi tackar för att vi fick vara med om en.

De där tiggarna

Promenad tillbaka i duggregnet. Efter indiskt och Myrorna. Levi Stubbs maxi med Mean Green Mother From Outer Space i påsen. Den som likt väntat till slut sjunkit till 10 kronor från de ursprungliga 40. Ett halvår tog det. Ibland vet jag. En serveringsskål blev det också. Runt om människor på språng. En bit framför mig ser jag tiggaren som varje dag sitter utanför skoaffären fara upp så att hans filt riskerar att hamna ute i regnet. En kvinna försöker få en barnvagn uppför en trapp. Han hugger tag i den. Alla andra som bara går förbi. Huvudena sänkta mot mobiltelefonerna för att slippa se honom och därmed missade de också henne. Eller så tänkte de bara att någon annan skulle rycka in. Kanske läser jag in något som inte fanns? Förbi gick de. Snabba steg. Vart bär de?

Herr Alariks lilla kortfilmsguide

Vi lämnade barnen med farmor och gick på stadens gator som vanliga människor. Korsade rent av Stureplan. På Zita drack vi ett glas vin och gick på premiär. Åsa Sandzéns Still Born. Väldigt vacker, mycket gripande. Om ni har möjlighet så se den. Vi åt varsin förrätt på Babs sen innan vi vände hemåt i tid för nattning. Det var en kort stunds avbrott i vardagen men den sitter kvar precis som bilderna och orden från filmen.

Farväl låter så ensamt (Låttips #212)

Jimmy Ruffin är död. Det är egentligen inget märkvärdigt med det. Han blev 78 år och nu mer är det ju mer regel än undantag att de gamla soulhjältarna lämnar oss. Ändå blev jag ganska ledsen när jag läste nyheten på Twitter i går kväll. Jimmy Ruffin var inte Motowns främste manlige artist. Han var inte ens familjen Ruffins främste manlige artist. Alltid stod han i skuggan av sina mer kända skivbolagskamrater och sin bror David. Faktiskt är nog hans största hit What becomes of the broken hearted betydligt kändare än vad han själv är. Att vissa av oss sedan via Dexys Midnight Runners föll så handlöst för I'll say forever my love och via tiokronorsbackarna lärde oss älska hans discohit Hold on to your love hjälper liksom inte. Och nu är han borta. Jag orkade inte kolla i går men gissar att jag har ett knappt tiotal plattor med Jimmy Ruffin, inklusive den han gjorde med sin bror, och då saknar jag ändå den mest självklara i form av Sings the top ten. Förmodligen är det fler än vad jag har med någon annan manlig Motownsångare (möjligen Stevie Wonder undantagen). Det är förstås ganska orimligt men det kändes alltid som att Jimmy lite grann var min.

 

Himlens klarast lysande stjärna.

Ibland känns det extra bra att hålla på Sirius.
 

Bytt är bytt kommer aldrig mer igen

Det var kalas i går. Vi hämtade barnen på skolan och stojades nästan ned på knä i en samlingslokal. Det var jobbigt men kul också. De går i tvåan. Åttaåringar mest och några som har kvar att fylla. Det är som att det går en skärningspunkt där. De är ibland små vuxna som tänker och konverserar men också barn som sockerstint skriker rakt ut och kastar sig i en hög på golvet.

Vår åttaåring grät en stund bakom ett draperi. Lät sig tröstas men kunde inte förstå varför vissa ville stampa sönder balongerna på golvet. Det var ju så mycket finare när de låg där som dekoration. Hon kom dock igång igen till dansen och på kvällen var hon nöjd med sitt och kompisarnas kalas.

De var tre som gått samman. Två tjejer och en kille. På ett bord låg deras presenthögar. De var glada förstås över sakerna de fått. Så som åttaåringar är. Nyfikna på vad de andra fått också och kanske en smula avundsjuka. Könslinjen i presenterna var väl inte knivskarp men den gick där. Hårspännen,  och annat bland det som alla fick.

På kvällen i sin säng var hon ledsen igen. Killkompisen hade på slutet, när de flesta gått hem, suttit på golvet och sorterat in sina fotbollskort i samlarpärmen. Hon ville ju också. Ha en pärm, ha samlarkort, sortera in. Hon undrade om det fanns samlarkort på damspelare. Jag sa att vi ska kolla. Jag hoppades men tvivlade. Hon sa att om inte ville hon ha på herrspelare. Jag sa att hon nog kan köpa för pengarna hon har. Hon blev väl lite gladare men samtidigt konstaterade hon att hon hade velat ha det i present. Nu kommer jag aldrig att få det på mitt kalas, sade hon.

Det ligger nog tyvärr något i det. Kanske mycket. Linjen är nog dragen nu. Åtta år. Så liten, så stor. Så klok och med så många besvikelser framför sig.

Jag försökte just på nätet. Hitta samlarbilder på damspelare. Det gick så där. På herrar finns det hur många som helst. Från anno dazumal till senaste stjärnan. Damerna? Jag hittade inga. Marknaden anses väl för liten förstås. Men tänk ändå om någon kunde se potentialen till framtidslyft som finns här. Stjärnor i en pärm. Det kanske inte är den viktigaste frågan i kampen för ökad jämstäldhet mellan könen men symboliken är samtidigt så tydlig. Tänk vad det skulle innebära för små tjejer om de kunde få sortera in kort på Lotta Schelin, Caroline Seger, Therese Sjögran och så vidare i samlarpärmar. Tänk vad det skulle innebära för små killar att kunna göra samma sak.

Vad gör det med självbilden när ens förebilder inte anses värda att vara med på bild? 

Vad gör det med självbilden när bara förebilder av ens eget kön anses vara värda att samla? Om vi ändå kunde ta och byta upp oss.

---------------

Uppdatering. Tipsas om att det gjordes samlaralbum till VM 2011 som dessutom sålde slut (gick dock bara att köpa på plats i Tyskland). Låt oss hoppas att någon förstår att bygga vidare på den succén.

Herr Alarik goes vintage keramik

Jag brukar ju verkligen inte sitta och ropa hem porslin från Tradera. Jag är mer typen som köper några udda tallrikar billigt på loppis. Men så i går. En tekanna. Bara sådär. Eller bara och bara. För det första var det ju en Uppsala Ekeby. För det andra gillade jag formen. Men förmodligen viktigast av allt, modellen heter Sirius. Bandylaget med samma namn spelade för övrigt 3-3 mot Ljusdal ungefär samtidigt som jag vann budgivningen. Det kanske låter som ett resultat man inte är helt nöjd över men med tanke på att Ljusdal ledde med 3-0 så känns det allt rätt ok ändå. Till nästa match hoppas jag ha en kopp nybryggt te att stärka mig med. Om någon vill avyttra koppar i samma serie som tekannan för en billig penning är det bara att hojta.

Pistol shots ring out in the bar room night

Läser Larry Slomans "On the road with Bob Dylan" på tunnelbanan. Det är 1975 och Dylan är tillbaka i New York. Han hänger där han hängde när han först kom dit. Det gamla gardet är på plats men också ett nyare med Patti Smith som en företrädare. I boken kämpar de just nu med omtagningarna av Hurricane efter att någon uppmärksammat ett textfel i den första magiska inspelningen. Det är vekligen som att vara där i New York-natten. "OK, let's do just one more. I might just fade away. I mean we can do it seventy-five times but I just want to get it out on the streets." Det är som att läsa en film. Precis som låten är som en film. Vilket nogsamt påpekas i boken. Öppningsraden som blivit rubrik här ovan. Alla bilderna som sen rullas ut. Så pass att den faktiskt är en film upptäckte jag nu när jag letade ljudillustration åt er på nätet. Boken kostade för övrigt 20 spänn på Myrorna. Väl investerade pengar om jag så skulle avbryta läsningen här på sid 37. Det lär knappast ske.

 

100 dagar, 100 nätter (Soul Monday #51)

Soul Monday är tillbaka. 100 dagar, 100 nätter. Det känns som att jag skulle behöva vila så länge. Hösten, kalasen, vardagen. Det finns så mycket bra där men tröttheten har på något sätt bitit sig fast. Sharon Jones & The Dap Kings. De är bra. Mycket bra. Helst ska låten förstås höras på vinylsingel men varianten nedan funkar bra den med. Om jag inte missminner mig (och facit säger att jag inte gör det) var den med på listan över 00-talets 100 bästa låtar.

 

Måste ha pop! (Låttips #211)

Herr Alarik är tillbaka med vad ni nog får lov att kalla en riktig popdänga. Av den typen man om så önskas kan sätta power framför. Bob Segarini blir väl aldrig mer än en fotnot i musikhistorien men här träffade han så rätt som man kan begära. Året är 1978 och min LP är i multicoulored pink vinyl. Nog har jag singeln också? Visst måste jag väl ha singeln? Får kolla hemma. Så länge värmer vi upp luftgitarrsarmarna och tränar på att sätta körerna perfekt.

   

Ingenstans är hemma för mig (Låttips #210)

Vad glad jag är att det inte är som i rubriken där ovan. Utan att det tvärtom finns ett hem och jag är hemma där, här. På måndag släpps nya Dexys. Trippelvinylen. CD-boxen med tillhörande dokumentär. Vi tar helg i vetskap om det tycker jag. Släpper alla tankar på den stora världen där ute och den lilla, lilla. Ett glas rött, musiken och om ni har svårt med att vänta kan ni alltid läsa det här så kanske tiden fram till det smäller till i brevlådan går lite fortare. Eller åtminstone omärkligare.

 

13 kvinnor (Låttips #209)

Höstsolen skiner därute och en kålpudding väntar på att värmas men Herr Alarik tar sig ändå tiden att plocka fram garagerocken ur garderoben och bjussa på en liten musikbit. The Renagades. Jag vet inget om dem som ni inte enkelt själva kan googla er fram till. Jag bara råkade snubbla över dem vid lite planlös surfning och gillade vad jag hörde och såg. Följaktligen delar jag med mig. Trevlig helg.

 

Vill ha dig om hösten (Låttips #208)

Det var i en musikdiskussionsgrupp på Facebook. Temat var hösten och någon postade Inspiral Carpets She comes in the Fall med motiveringen att: "Antingen kommer hon till hösten. Eller så kommer hon när hon faller...". Jag spelade den där låten ganska mycket, då när plattan var ny. Men än mer spelade jag deras version av Ian Durys I Want You (jag har spelat den mycket med Ian också men det var faktiskt först senare). Den där de samrbetade med Mark E. Smith från, jovistt, The Fall. Hösten igen. Jag youtubade (alla dessa mer eller mindre nya verb) och visst fanns den där. Jag hade aldrig sett videon innan. Om jag minns rätt gick låten ett tag hem ganska bra på dansgolvet på Kalmar Nation i Uppsala. Det var indieår och min hedonism var inget mot den jag just nu läser om I Alex James bok Bit of a Blur. Hans är helt fascinerande, min var mer småskalig. Blur var för övrigt också med på en samlingsplatta där brittiska artister gjorde covers på andra brittiska artisters låtar. Den som I Want You kunde höras på (om man inte som jag mest spelade den från en tvåspårs cd-singel). Om minnet inte sviker mig gav sig Blur på Elvis Costellos Olivers Army. Costello som på lördag spelar på Konsert och Kongress i det Uppsala jag aldrig helt kommer att lämna. Kanske knyter det ihop en säck eller sluter en cirkel men jag tvivlar. Snarare rör det sig väl om ringar på vattnet som sprider sig tills de möter andra och nya mönster uppstår. Säkert är att löven inom kort faller från träden.
 

Spelen folk spelar (Låttips #207)

Joe South. The Games People Play.

  

I kamerans sökare (för sex dagar sedan)

Vi ska åka magnetkamera i eftermiddag. Eller vi och vi. P. Jag ska sitta bredvid. Det kostar oss inte en krona. Inte en endaste krona kostar den oss den här högteknologiska vården. Inte annat än så som den kostar oss alla. Via skatterna.

För första gången ska hon ligga i magnetkameran utan att vara sövd. Det är ett test. Hon fyller fem år senare i höst. Vi får se om hon kan ligga så stilla som krävs. Annars måste hon sövas igen när det är dags på riktigt. Nästa gång.

Det är alltid en risk. Sövandet. Jag hoppas förstås att hon ska klara att ligga still. Men om inte är det ju lätt att förstå.

Senare. Det gick bra. Det gick så väldigt bra. Vi fick se en liten film först. Elefanten som svalt fiskar med drickvattnet och behövde röntgas. Olly hette han. Dessutom en elefantdocka som åkte in i en liten magnetkamera. Sen det stora rummet, den stora kameran.

P lät sig läggas på britsen. Lät lurarna placeras på sitt huvud. Tittade på elefanterna som projicerades på väggen. Lyssnade så uppmärksamt på sköterskan. Högg tag lite i tyget hon låg på när båren hissades upp. Igen när den började åka in i kameran. Hon är så tuff. Hon är så van. Så hjärtskärande van vid vården. Hon zoomar ut och härdar ut.

Det gick bra. Hon låg så still som hon kunde. Nästa gång är det skarpt läge. Då dundrar maskinen också men vi ska ta med musik hon gillar att spela i lurarna. Förhoppningsvis funkar det. Förhoppningsvis behöver hon inte sövas vid framtida magnetröntgen. Vi gick ut igen från sjukhuset. Tog bussarna hem. Delade på en kaka. Gungade. Hon skrattade sitt skratt.

Man fick inte foto inne vid kameran så jag lånade den här bilden från nätet. Om den är din och du vill ha bort den så säg bara till genom att lämna en kommentar.

Himlen hjälpe oss alla II (Soul Monday #50)

Inte ofta det tipsas om en låt två gånger i samma serie här. Och att det görs back-to-back har nog aldrig hänt tidigare men det känns väldigt rimligt i dag. Stevie igen alltså. Heaven help us all. Den här gången med ett långt talat intro.

 

Liv i norr (Låttips #206)

I morgon kväll spelar Docenterna på Nalen i Stockholm. Jag tvivlar på att jag kommer att vara där den här gången. Men vi kan väl åtminstone titta på deras nya video tillsammans? Liv i norr. Det känns avlägset men också lite lockande ibland när huvudstaden skenar som allra mest.

 

Karma Kameleont (Låttips #205)

Tiden när Herr Alarik senast uppdaterade fyra dagar i rad är ungefär lika avlägsen som när han senast lade upp en video med ny svensk hip-hop. Eller var. För nu ligger den ju här. Fjärde postningen på lika många dagar och videon till Roshs Karma. Det är som att jag blivit någon annan. Eller mig själv. Åtminstone som bloggare.

 

En annan tid, ett annat uppsving för vinylen.

Tower Records på Sunset Boulevard i Los Angeles 1971.

Dyrt att vara fattig (Låttips #204)

Ibland vill man ju ha sin pop lite svajigt plakatpolitisk och med en fin video. Då är det bra att snubbla över sådant som Popterror. Låten kommer snart på en splitsingel och om ni är i Umeå om en vecka kan ni se dem live också.
 

Hjärtat har ingen nödutgång

Det är ju som i rubriken. Hjärtat gör vad det gör. Så bra det kan. I överförd bemärkelse känner det vad det känner. Så länge det slår. Om det slutar. Då är det bråttom. Hjärtlungräddning kan fungera ett tag. I väntan på att ambulansen ska komma. Men bara 5% av alla de 10 000 som får ett hjärtstopp varje år överlever. 500 av 10 000. Fler skulle ha chansen om hjärtstartare fanns. Nära. Om de som beöver använda en hjärtstartare visste var den närmaste finns. Ta en titt på Hjärtstartarregistrets karta. Dels för att se var närmaste finns om du skulle behöva den. Dels för att se om du kan lägga till någon som inte finns där. Någon som du känner till. Som finns på jobbet, i bostadsrättföreningen, skolan, samlingslokalen, idrottshallen eller var det nu kan vara. Den kan rädda fler liv om fler kan hitta till den.

Klicka för Dexys och Herr Alarik

Som besökare här vill ni ju gissningsvis se den senaste Dexysvideon. Och genom att göra det genom att klicka på den här länken bit.ly/1vH216z ger ni dessutom mig chansen att vinna ett exemplar av deras senaste skiva. Svårare än så är det inte.

Vad läser du nu för tiden?

Sirius (Cykelomslag #45)

Stan är nästan lika ödelagd som den här bloggen är skriande befriad från nya postningar. I morse när jag gick över den redan varma Hornsgatan för att ta bussen mot tunnelbanan och jobbet. Jag kunde ha behövt en vattenflaska. Vilket påminde mig om en bild. En vattenflaska. Med Sirius på. Sirius som till helgen inleder andra hälften av Superettan hemma mot serieledarna. Cykelflaskan som förstås passat perfekt såhär i Tour de France-tider. Norsk etappseger i går efter mäktigt spurt från Kristoff. När får vi se en svensk spurtkanon? Gaza, det nedskjutna flygplanet. Jag förstår allt mindre av omvärlden. Snart lunch. Jag ska lämna tillbaka en lampa på Myrorna och läsa lite i Gun-Britt Sundströms För Lydia.

Spindeln i nätet

I helgen. Jag rensade bort över 100 gamla övergivna getingbon och ett bebott. De allra flesta otillgängligt placerade på en krypvind. Det bebodda satt dock tack och lov över en dörr i en bod. Annars hade jag slagit huvudet i ett tak. Ett engetingshushåll var det dessutom. Tack för det med. På ett annat ställe på tomten kryllade det. Jag har aldrig riktigt funderat på hur nya spindlar ankommer denna värld men uppenbarligen gör de det en masse. Sirius vann för övrigt i går. 2-1 mot Bajen. Jag var inte där men jag njöt när jag läste resultatet på en seg dator efter vad vi skulle kunna kalla en maratonnattning. Vill ni ha ett lästips? Jag snubblade över den här bloggen i går efter ett krokben på Twitter. Blev sittande en stund. Om ni vill höra The Beautiful South men inte orkar vänta på att han sätter ihop en låtlista hittar ni min gamla här.

I kväll, i kväll

(Tack till Jerka för ännu en fin Sirius-flyer).

Punk Britannia

De flesta som följer Herr Alarik kanske redan har koll på dokumentärserien Punk Britannia men om inte så hittar ni den första delen, med tydligt avstamp i pubrocken, nedan. Sen är det bara att klicka sig vidare till del 2 och 3. Det är en sevärd resa genom det sena 70-talets och tidiga 80-talets alternativa brittiska musikliv.

  

Himlen hjälpe oss alla (Soul Monday #49)

Kom precis på att det är måndag och dessutom väldigt länge sedan vi hade Soul Monday här. Vi kör igen. Stevie Wonder. Heaven Help Us All. Housemartins gjorde en cover på baksidan av en maxi (Caravan of Love?). Här är det Stevie själv på besök hos Johnny Cash. Dig in.

Ung i hjärtat (Låttips #203)

Ung i sinnet är ju förstås en korrektare översättning av Young at Heart men här skjuter vi från höften och uppskattar direktöversättningar. Dessutom känns hjärtat ibland lite viktigare än sinnet. Det händer allt oftare att jag tänker att jag borde starta en klubb med det namnet. Det engelska då, inte direktöversättningen. En där det spinns popsinglar från dagar som passerat. Vi får väl se hur det blir med den saken. Bluebells var för övrigt för det mesta (åtminstone utifrån det jag hört) ett ytterst älskvärt litet band.

   

Lilla Maria McKee Extravaganzan

Aktiviteten är som den är här. För stunden. Men när jag nu snubblat runt lite på YouTube kan jag förstås inte undanhålla er de här fantastiska klippen med Maria McKee. Vill ni ha ett par konserttips på kuppen? Ok!I morgon kväll spelar Mark Olson (från Jayhawks) i en källare i Hornstull och i en källare vid Zinken gör Dan Stuart (från Green on Red) sammalunda.

Vad vände han egentligen för plattor?

Förra veckan. Jag och en trevlig ny bekantskap med fin smak vände vax. Efter lite initialt teknikstrul flöt det på bra. En kort stund hade vi rent av ett litet dansgolv fast det inte var en sådan kväll. Banden spelade förstås också. Jag gillade verkligen Standard Unit. Skivorna då säger ni. Nedan svarar jag. Samtliga vinylsinglar utom The Finders Talk to me som jag bara har på LP. Tror att ordningen (eventuellt på något undantag när) ska stämma bra.

Bureauchrats - Feel the pain
Bluebells - Young at heart
Vic Godard & The Subway Sect - Stop that girl
Squeeze - Up the junction
David Quinton - Make up your mind
The Finders - Talk to me
Kirsty MacColl - Caroline
Kinks - Better Days
Kurt Baker - Want you around
Chris Stamey - Summer Sun
Wild Swans - Liquid Mercury
Thee Stash - We're selling jeans for the USA
Connections - Crawling from the wreckage of a Saturday night
Clarence Carter - Take it off him and put it in me
Specials - Rat Race
Chicanes - Cry a little
Marvin Gaye - This love starved heart of mine (it's killing me)
Jean Knight - Mr. Big Stuff
Chairmen of the Board - Working on a building of love
The Jam - Saturday's kids
Infidels - Evil change of season
Beatles - Bad Boy
Paul Weller - From the floorboards up
Nighttrains - No more heroes
Sharon Jones & The Dap Kings - 100 days, 100 nights
Ernie Graham - Romeo and the lonely girl
Little Ann - What should I do
Eddie & Ernie - Bullets don't have eyes

Mix it up good now!

Herr Alarik on the Wheels of Steel II

Nej ni kan inte förvänta er några taktmixar. Däremot en del finfin pop från skarven mellan 70- och 80-talet och en näve soul eller två. På ett ungefär. De gamla PSB-listorna ger väl en aning om var vi hamnar. I morgon onsdag hur som helst. I källaren på Southside Cavern vid Zinkens T-baneuppgång. Banden Standard Unit och Gullmarsplan uppträder och jag är en av dem som vänder vax, spelar skivor, dj:ar om ni vill ta i. Vädret var för övrigt vidrigt i dag här i Hornstull när jag följde en liten tjej till tandläkaren och en annan hem från skolan. Ni kan förvänta er låten nedan.

 

Det ska vara en rockumentär i år

De kommer tätt nu. Förhansrapporterna och smakproven från rockdokumentärerna Herr Alarik vill se. Det är bara att hoppas att de kommer till Sverige. Eller åtminstone släpps på DVD. Jag väntar fortfarande på att få se Memory & Desire om Stephen Duffy & The Lilac Time. Till senaste tidens trailers med Kevin Rowland och Dexys samt Edwyn Collins lägger vi nu den om Jesse Hector och The Gorillas.

Vad läser du nu för tiden?

Just precis nu ingenting eftersom jag ser på och skriver om snooker. Men i går kväll. En stund i badet. I morse på tunnelbanan. Eyvind Johnsons Vägar över Metaponto. Det är inget märvärdigt med den. En liten reseskildring bara. Tankar och ögonblicksbilder från södra Italien och slutet av ett 50-tal som känns så avlägset. Från en tid när världen och bildningen, ur nutidsperspektivet, tycktes greppbarare. En tunn bok som är något annat än samhället därutanför. Det där jag får allt svårare att förklara nyheterna på Lilla Aktuellt för sjuåringen. Det där jag själv får allt svårare att förstå.

Herr Alariks lilla konsertvecka

Parker Lewis. På Debaser Medis i kväll. Och det är gratis om ni kommer dit innan nio. Det är annat än Dixie Chicks i måndags. 840 spänn för en biljett. Stockholm Waterfront var platsen. Ett tag trodde jag inte att det skulle bli någon gåshud under Not ready to make nice. Det var så många klappande händer och viftande armar omkring mig. Sen small det ändå.

The Ronnie O'Sullivan Show

På tisdag är det dags för första avsnittet av The Ronnie O'Sullivan Show på Eurosport. Ni kan räkna med att jag kommer att sitta bänkad framför apparaten.
 

Möjligheterna är oändliga

En film om Edwyn Collins. Om vägen tillbaka från hjärnblödningen. Jag ser fram emot den.

Vad ska du göra?

Jag smet in en snabbis. På Mickes. På väg till hämtning. Plockade på mig en 10-kronorsplatta. Helt baserat på omslaget. Ja och årtalet 1971. Och skivbolaget ABC Dunhill. Och en cover på Beatles Two of Us. Och att en låtskrivarparentes rymde en J.Phillips och jag då tänkte på The Wolfking of L.A. Det var närmare än jag visste. Denny Doherty som gjort skivan nedan var nämligen den andre papan i The Mamas & The Papas. Det borde jag kanske haft koll på. Omslaget i sig var ju nog för ett inköp men det var en bra skiva också. Den låter som den ser ut. Stämsångsfolk som tagit ett organiskt sjuttiotalssteg mot countryn.

Rapport från en lunchrast

Jag gick min vanliga runda. På Stadsmissioen höll jag i den senaste utgåvan av Gun-Britt Sundströms Maken men beslöt att ett exemplar räcker. Det låga priset och Steve Sem-Sambergs förord till trots. Jag fortsatte till den bortre indiern. Åt för mig själv. Läste i Knausgårds andra Min Kamp. Den har vilat några dagar men nu är den med igen.

Ner på Myrorna. Hittade först Slas Den extra milen som jag tog eftersom jag blev osäker på om jag har den. Läst den har jag inte. Sen såg jag Gun-Britt Sundström igen. För Lydia den här gången. Jag kände inte till den. Det är en Bengt Ohlsson fast långt tidigare. Hon skriver om historien hos Hjalmar Söderberg ur en annan karaktärs perspektiv. Den här gången är det Lydia i Den allvarsamma leken istället för Gregorios i Doktor Glas. Handlingen är också förflyttad till vår tid som det står i basidestexten. Tidigt 70-tal i Stockholm får vi alltså antaga.

It's never enough

En film om Dexys. Om Kevin. Som ska heta Nowhere is home. Gjord av Heavenly. Jag fick förstås gåshud av den korta trailern. Rysningen gick nedför armarna, benen, upp i nacken. Hårstrån reste sig. Jag tittar på den just nu. Två minuter lång är den. Jag ser den för fjärde gången på en kvart. Jag längtar efter den fulla versionen. Men så länge räcker det här. Bara att se och höra honom i den där korridoren, i det där omklädningsrummet, eller vad det nu är.
   

...får man ligga

Såg på framsidan till något inredningsmagasin att obäddat är senaste trenden men alla med verklig koll vet ju att det gäller är att bädda för trubbel. I morgon spelar Bäddat för Trubbel i Stockholm. Tror tyvärr inte att jag kommer att vara där men nya singeln är åtminstone beställd.

Cruel You (Låttips #202)

Vi tittar lite i Power Pop-backspegeln i dag och då får vi syn på den här rasande granna lilla biten. Länge var det standard att man såg The Shoes fina platta Present Tense så fort man bläddrade lite i en 10-kronorsback men nu var det faktiskt ett tag sedan senast så kanske har de sent om sider börjat uppskattas efter förtjänst.

 

Herr Alariks lilla konsertguide

I kväll. På Landet. Ismael och Fun Control.

Vad har det blivit av oss?

Bra fråga och 12 maj får vi svaret när Paul Heaton och Jaqui Abbott, som bägge en gång i tiden var med i Beautiful South, släpper ett gemensamt album. Några av oss ser fram emot det.

Ryska posten (Låttips #201)

Om man nu ska ha nationalsånger och bildsätta dem på ett sätt som högst medvetet spelar på känslor tycker jag nog att det här är en ganska bra variant.
   

Thick as Thieves

Herr Alariks läsare vill alltså se en liten film där folk, några av dem ser misstänkt ut som gamla svällande skivsamlare, talar om sitt förhållande till ett gammalt band som heter The Jam? Ja men då så. Knock yourself out.

Kärlek gör ont utan dig (Soul Monday #48)

Jag köpte en sexspårssjutummare med Billy Ocean förra veckan och spelade den i helgen. Vinylen var pressad 1983 men låtarna hade några fler år på nacken. Som en ytterst liten samlingsplatta. Låt två på skivan hade ett tydligt Motown-influerat beat av ett slag jag fortfarande har svårt att värja mig mot. Om jag nu skulle vilja. Ni har den nedan. Med sångaren i en scenklädsel av det intressantare slaget. Någon kanske skulle skrivit tveksammare. Med ett totalpris på tio kronor bled det för övrigt drygt en och femtio låten. Vi skulle kunna kalla det fynd.

  

En fin liten konsert med Guy Clark

I'm waiting for the man

Herr Alarik vet ju inte säkert men frågan är nog om ni någonsin kommer att hitta den här fina lilla vinylsingellådan med Velvet Underground billigare. Vi kan kalla det ett shoppingtips.

Vad läser du nu för tiden?

Det har gått trögt med läsandet på sista tiden men nu är åtminstone Ian Rankins The Saints of the Shadow Bible utläst. Den var ok men inte någon av hans bästa. Dessutom har vi nu sett klart otäcka men bra The Fall och avslutat ett TV-abonnemang så nu blir det mer tid. I går kväll tog sig också Bob Stanleys Yeah, Yeah, Yeah för mig. Inledningen var lite trög men nu när vi nått fram till rock 'n' roll är jag med. På väg till och från jobbet läses nu Alan Sillitoes The Loneliness of the Long Distance Runner.

Dagens läsning var dock det här.

Står i ett gungfly och fattar ingenting

Helgen. Vi återhämtade oss efter en sjuka som brukar inledas med vinter. Pulka åktes, julgransplundring bevistades. Jag läste i både Ian Rankins Saints of the Shadow Bible och Bob Stanleys Yeah Yeah Yeah - The Story of Modern Pop. Jag såg snö falla och fäste legoklossar vid varandra. Spelade lite gamla plattor och såg de sista avsnittet av House of Cards på Netflix. Jag kan inte fatta att den kan vara så dåligt översatt som den är. Som om en datamaskin med problem gjort jobbet. Var blir vart. De blir dem. När någon tar livet av sig, alternativt begår självmord, står det tog självmord på textremsan. Och det där är bara exempel. 

Det var dock inte det som gav gungflykänslan från rubriken. Känslan av att inte fatta någonting. Det var en text i morgontidningen på söndag morgon. Jag var tvungen att läsa om flera stycken flera gånger. Inte för att de var otydliga eller dåligt skrivna. Tvärtom. Men för att det som stod där var så fullständigt obegripligt, ofattbart, på ett djupare plan. Läs gärna texten här. Och för all del en tidigare om samma ämne här. En gång städade jag på det där sjukhuset. Det var en annan tid. Kanske rent av ett annat land.

Om något liknande hänt när P låg på BIVA? Om någon godkännt att ett TV-team skulle stå där inne utan att vi i familjen fått ge vårt medgivande? Jag vågar knappt tänka på hur jag skulle ha reagerat. 

Nytt år samma gamla postningar

Vi tar väl och inleder året här på Herr Alarik med en liten akustisk konsert med Paul Weller. Nyårslöften? Årsbästalistor? Skulle inte tro det. Så här vill man ju för övrigt ha Paul Weller numer istället för framför några yxigt köttrockande unga hungriga.