Vilka plattor spelade han egentligen?

Ordningen stämmer inte och vissa låtar spanns redan innan dörrarna öppnats för allmänheten men här nedan har ni, så långt minnet klarar, listan på vad herr Alarik spelade hos Vardagsrummet på Sjuhelvetes Gluggar i Uppsala i går kväll. 100% vinylsinglar blev det. 12/12 kör de igen. Utan mig men jag rekommenderar tveklöst ett besök ändå för den som är sugen på lite skönt häng. Vi får väl se om det kan bli en lyssningsbar låtlista av det hela också tids nog.

Womack & Womack - Uptown
Althea & Donna - Uptown Top Rankin
Nicoletta - L'Homme a la Moto
Jane Aire & The Belvederes - Breaking Down The Walls Of Heartache
Petula Clark - Fancy Dancin' Man
Kirsty MacColl - See that girl
Darling Buds - Burst
Night Trains - No more heroes
Orchids - If boys got pregnant
Patti Smith - Because the night
Fontella Bass - Rescue me
Sharon Jones - 100 Days, 100 Nights
Maxine Nightingale - Love hit me
Nancy Sinatra - How does that grab you darlin'?
Siouxie & The Banshees - The Passenger
Tant Strul - Hjärtan slå
Tammi Terrell - This old heart of mine (is weak for you)
TLC - Ain't 2 Proud 2 Beg
Honey Cone - While your out looking for sugar
Majorettes - White Levi's
Bobbie Gentry - Mississippi Delta
Love Unlimited - High Steppin', Hip Dressin' Fella
Go Go's - We got the beat
France Gall - Poupée de cire, poupée de son
Francoise Hardy - Tous les garcons et les filles
Glady's Knight & The Pips - The Nitty Gritty
Staple Singers - Slippery People
Jane Birkin - Lolita go home
Dolly Parton - Baby I'm Burnin'
Sleeper - Delicious
Siw Malmkvist - Downtown
Little Eva - What I gotta do to make you jealous
Cake - I know
The Like - He's not a boy
Rickie Lee Jones - Chuck E is in love
Honey Cone - Stick Up
Linda Ronstadt - Alison
Jean Knight - You think you're hot stuff
Eleonor Bodel - Regnet faller utanför
Towa Carson - Alla slavar (jag tänker bara på dig)
Lill Lindfors - Du är den ende
Aretha Franklin - Rock Steady
Diana Ross - The Boss
Ella Fitzgerald - These boots are made for walkin'
Madonna - Dear Jessie
Revillos - Where's the boy for me?
Veronica Maggio - Hela huset
Whitley Houston - My love is your love forever

Vad vände han egentligen för plattor?

Förra veckan. Jag och en trevlig ny bekantskap med fin smak vände vax. Efter lite initialt teknikstrul flöt det på bra. En kort stund hade vi rent av ett litet dansgolv fast det inte var en sådan kväll. Banden spelade förstås också. Jag gillade verkligen Standard Unit. Skivorna då säger ni. Nedan svarar jag. Samtliga vinylsinglar utom The Finders Talk to me som jag bara har på LP. Tror att ordningen (eventuellt på något undantag när) ska stämma bra.

Bureauchrats - Feel the pain
Bluebells - Young at heart
Vic Godard & The Subway Sect - Stop that girl
Squeeze - Up the junction
David Quinton - Make up your mind
The Finders - Talk to me
Kirsty MacColl - Caroline
Kinks - Better Days
Kurt Baker - Want you around
Chris Stamey - Summer Sun
Wild Swans - Liquid Mercury
Thee Stash - We're selling jeans for the USA
Connections - Crawling from the wreckage of a Saturday night
Clarence Carter - Take it off him and put it in me
Specials - Rat Race
Chicanes - Cry a little
Marvin Gaye - This love starved heart of mine (it's killing me)
Jean Knight - Mr. Big Stuff
Chairmen of the Board - Working on a building of love
The Jam - Saturday's kids
Infidels - Evil change of season
Beatles - Bad Boy
Paul Weller - From the floorboards up
Nighttrains - No more heroes
Sharon Jones & The Dap Kings - 100 days, 100 nights
Ernie Graham - Romeo and the lonely girl
Little Ann - What should I do
Eddie & Ernie - Bullets don't have eyes

En ny dag

Billy Braggs A New England som Kirsty MacColl gjorde til en hit tolkad av Karine Polwart Trio. Vissa dagar kan det i kombination med att ett par borttappade gymadojor i storlek 29 kunde upphämtas klockan 06.30 i reception till gymmet där K går på dans räcka för att livet ska kännas lite lättare.

Set list Pet Sounds Bar

Den är verkligen inte i ordning spellistan nedan men det är så långt mitt minne räcker de låtar jag hann spela under mina 2,5 timmar på Pet Sounds Bar i lördags. Skoj var det men oj så mycket det var som inte fick plats ser jag nu när jag sorterar tillbaka singlarna. En del av låtarna hittar ni här: Herr Alarik PSB 1.

Johnny Thunders & Patti Palladin - She Want's to Mambo
Sylvain Sylvain - Without you
Jonathan Richman - This kind of music
The Brouges - I ain't no miarcle worker
Mink DeVille - Mixed up, shooked up girl
Guy Lombardo - Enjoy yourself (it's later than you think)
Monica Zetterlund - Du mitt liv
The Moquettes - Right string baby, but the wrong mojo
George Harrison - What is life
Laura Lee - Rip Off
The Trammps - Hold back the night
Clarence Reid - Baptize me in your love
Reflections - Romeo & Juliet
Maxine Nightingale - Love hit me
Dave and Ansel Collins - Double Barrel
Prince Buster and All Stars - Train to girls town
Tenoshi - 25 miles
Big Youth - Roots Foundation
Althea & Donna - Uptown top ranking
Aztec Camera - Somewhere in my heart
Barracudas - (I wish it could be) 1965 again
Beatles - Bad boys
Stiv Bators - Circumstanstial Evidence
Elvis Costello - Welcome to the working week
Tennesse Earnie Ford - 16 tons
Go-Betweens - Right here
Hindu Love Gods - Raspberry Beret
The Jam - When you're young
Joboxers - Boxerbeat
Greg Kihn - For You
Ronnie Lane - Kuschty Rye
Lord Large feat. Dean Parrish - Left right & centre
Kirsty MacColl - Free World
Mandrake Paddle Steamer - Strange walking man
Monochrome Set - Ten don'ts for honeymooners
Dave Phillips & the Hot Rod Gang - Tainted love
Rockpile - Teacher teacher
Paul Simon - Kodachrome
Small Faces - My minds eye
The Squares - This is Airbeat
Squeeze - Is that love
Joe Strummer & The Latino Rockabilly War - Trash City
Talking Heads - Road to nowhere
The V.I.P.'s - The Quarter Moon
Jane Wieldin - Rush hour
Docenterna - Fattigsverige
Sator - World
Bottle Ups - Boppalina goes West
Blossoms - A.P.B.
Jimmy Brisco & The Little Beavers - Why do fools fall in love
The Caboose - Black hands white cotton
Drifters - Kissin' in the back row of the Movies
Herbie Mann - Hijack
Harlem River Drive - Need you
Honey Cone - While you're out looking for sugar
Sjusovarna: John Blund

Sounds like 1994 again

Jag fortsätter att arkivera mina Spengo-texter här på Herr Alarik också. Idag kan ni därför läsa om ett av Sveriges mest underskattade band genom tiderna. Blue från Örebro. Texten publicerades ursprungligen 30 november 2007.

Blue - Sitting on the Sofa (1994)

Först kände jag mig lite matt när jag såg att Chrille hade valt 1994 som år för sin näst näst senaste skivhyllanpost och därmed också för den här. 1994 vad gjorde jag då, vad lyssnade jag på? Det var väl the third summer of indie eller? Någonstans långt efter Smiths och Stone Roses men ändå ganska nära. Shed Seven var ett namn som blixtrade förbi i hjärnan trots att jag nog inte gav deras debutsingel så många varv och det nog var senare ändå. Kanske berodde det på att jag i någon musiktidning såg att de helt obegripligt turnerar Storbritannien nu med någon samlingsplatta. 1994. Jag stod extra på en skivbörs, vikarierade som fritidsledare och spelade skivor på Kalmar Nation på helgerna. Förmodligen försökte jag ta lite universitetspoäng också.

Kanske hette popkvällarna på Kalmar fortfarande Kennelklubben, kanske hade vi gått vidare. Jag tror att jag festade lite för hårt eller var det somrarna efter? Jag vet att jag såg fler band än vad en normal människa gör under en livstid mellan 1992 och 1996 men jag kan inte hålla isär åren riktigt. 1994. Jag kollar i skivhyllan och där står Oasis debut ospelad. Jag sålde min cd när jag köpt den som dubbelvinyl. Tyckte att jag hört den många gånger nog och att singlarna egentligen kunde räcka men att den var så fin med sitt utvik. De gjorde en smått legendarisk spelning på Hultsfred det året. Så mycket minns jag. Framme vid kravallstaketet delades det ut gratis öronproppar. De behövdes. Volymen var vansinnigt hög. Liam hade armarna på ryggen och stämningen inne i det stora tältet precis vid ingången till festivalområdet var uppskruvad till max eller mer. Jag hittade just en bootleg i cd-hyllan och ser att det var 17 augusti. Rundgången skär som en tandläkarborr i bakgrunden i inledande Columbia. Jag har ett vagt minne av att jag såg de lätthåriga recensenterna Stefan Malmqvist (SvD) och Peter Lindholm (UNT) smyga ut eller åtminstone bakåt efter några låtar. Oasis avslutade med beatlescovern I am a Walrus.1994. Förmodligen var det deras år men det var också året då Odd Numbers fick full pott av Torbjörn Thorsén för sin The Jam-impregnerade debut Retrofitted For Today i Sound Affects (hur är det möjligt att det inte finns någon Wikipedia-post om en av de viktigaste svenska musiktidningarna någonsin?). Jag spelade den väldigt mycket under några korta veckor.

Jag bläddrar i tidningen Pops sammanställning av popåret 1994 och ser att jag, om inte minnet sviker mig, äger eller har ägt minst 16 av 30 skivor på deras topplista. Morrissey släppte tydligen Vauxhall and I, det känns inte så länge sen. Stone Roses följde äntligen upp debuten men med undantag för Ten Storey Love Song var The Second Coming en besvikelse. Blurs Parklife (både i original och Pet Shop Boys-remix) var en brottarhit på dansgolvet liksom Primal Screams egna Rocks off och Chemical Brothers (som då fortfarande hette Dust Brothers) remix på deras Jailbird. Har för mig att Scream också var på Hultsfred men att jag var tvungen att gå och krascha i sängen efter öppningen med just de två låtarna och den äldre Movin on up. Fast det kan lika gärna ha varit året efter.

Ensamma nätter och tomma söndagar spelade jag förmodligen Velvet Crushs finaste stunder från plattan Teenage Symphonies to God och Ulf Lundells Xavante (frasen "Jag har ett hål i bröstet/som aldrig blir fyllt/som ständigt gapar efter mera" kändes väldigt relevant då men jag tror att både jag och Uffe i någon mån lämnat det bakom oss nu, medan raderna från den avslutande Gruva fortfarande ringer ut över ett blågult wasteland dit åttiotalet aldrig kom, där de som inte var med på festen fortfarande betalar notan – för att mer än lite grann låna från Per Bjurmans utmärkta recension i Pop).

Andra artister som släppte skivor det året som jag ser i skivhyllan är till exempel Hardy Nilsson, Terry Hall, Kajsa Grytt och The Figgs men det var Kirsty MacColl jag skulle skriva om eftersom det finns en risk att ni missade Titanic Days både då och när den återutgavs härom året. Men sen blev det inte så. Jag kom inte längre än hit med den tanken. Jag drömde nämligen en konstig dröm. Jag försökte hämta mat i en matsal men kom inte fram till plåtfaten eftersom det var ett dansgolv ivägen. Det hjälpte inte hur jag än försökte tränga mig. Låten som alla i drömmen dansade som tossiga till var Hearts med örebrobandet Blue. På morgonen när drömmen var på väg att glida undan kollade jag och jodå skivan Sitting on the sofa kom 1994. Så det blir en tredje rak svensk platta i min skivhyllanserie trots att jag redan tidigt diskvalificerat Lundells Xavante just för att undvika det. Så kan det gå.



Blue var verkligen inget stort band. Inte ens bland svenska indieband. Inte ens bland svenska indieband på skivbolaget A Westside Fabrication. Faktum är att det ganska ofta talades om att de var Westsides sämst säljande band någonsin. Men Blue var mitt band. Det var så tydligt att vi kom från samma låtar och ville samma sak. Innan Sitting on the Sofa hade de gjort en del mesigare indiepop men nu ville de vara ett modband. De ville vara The Jam på In the City fast med blås och vetskap om att 15 år och lite till hade gått.

Klart att en svensk indiescen som bara två år tidigare vägrat att dansa till Going Underground inte var redo att helt omfamna det. Ändå blev Hearts en dansgolvshit på Kalmar Nation i Uppsala. Jag spelade den helg efter helg och golvet kunde inte stå emot. Blue spelade också live på Kalmar en gång. Det var en vanlig veckodag tror jag, bord och stolar framför scenen och ganska dåligt med publik. Jag intervjuade bandet för Pop-Saras fanzine Fozzie efter en annan spelning på Lindgården i Stockholm. Den var bättre men det var ganska glest med folk då med och modsen i publiken verkade mer intresserade av sina kavajärmar än bandet på scenen. Detta trots att plattan och soundet var som skräddarsytt för dem.

Jag sprang ganska ofta på bandets sångare Micke Nordgren på klubbar i Stockholm när jag flyttat dit 1996. Blue var nedlagt men han hade ett nytt band som hette Uptight! De varade bara ett kort tag men jag fick en trespårsdemo utan låttitlar på Lollipop ett år som jag vårdar ömt. Jag såg dem även inviga en liten del av kulturhuvudstadsåret i Kulturhusets nedre regioner. De var blåsförstärkta och skitbra men mer blev det inte. Om Blue var Mickes The Jam var Uptight! hans The Style Council så nästa steg var förstås renodlad dansmusik. Först med Slippery People och som klubbarrangör och sedan med hur många alias som helst även om jag tror att D’Malicious var det kändaste.

Jag försökte lite snabbt spåra honom via nätet inför den här texten men han verkar uppslukad. Hemsidor gapar tomma. Någonstans hoppas jag att det innebär att han förbereder nästa fas som ju borde innebära en akustisk platta i Paul Wellers efterföljd men det vet jag inget om. Så länge går det faktiskt fortfarande bra att lyssna på Sitting on the Sofa. Den har åldrats med både viss värdighet och bibehållen energi även om den nog tillhör den mer bortglöda delen av åren när Swindie var ett begrepp och band kunde hoppas på en karriär i Japan. Det är snärtigt blås, hackande gitarrer, studsande basgångar och en brinnande iver att missionera om musikens kraft och dansens innebonde glädje för nästan hela slanten. En slant som nog inte är mer än en löjligt billig tia om du hittar skivan i en begagnatback.

"The Beat makes me feel better about myself, makes me feel precious …just for once"

Kolla aldrig ett bra artikelslut, då kanske det spricker. Jag letade vidare på nätet. Micke finns fortfarande. Nu under namnet Tiger Stripes. Den som vill provlyssna kan gå in på hans MySpace. Det handlar nog fortfarande om att fångas av musiken och dansa hela natten även om det inte riktigt är min musik eller dans. Men det är mer än ok. I sådana här sammanhang handlar det om Keep on burning.

-----------
Uppdatering. Nu länkar lyssnalänken till en bättre sida.

From Croydon to Hornstull

Kirsty MacColl. Igen. Det finns alltid mer. I veckan landade trippelsamlingen From Croydon To Cuba på Hornstulls postutlämningsställe vid Zinkensdamm. Här skulle en lång drapa om postens prioriteringar kunna följa men vi koncenrerar oss på det roliga. Jag köpte aldrig den här samlingen när den släpptes i den forntid vi skriver 2005 av den enkla anledning att jag antog mig ha nästan allt på den. Att där möjligen bara fanns någon enstaka demoversion som inte berättigade dåtidens prissättning. Himlen må förlåta mig men till och med vän av ordning hade kunnat skriva under på det antagandet. Jag har den nu. Jag har täppt till luckor stora som dammvarianter  vars existens jag aldrig hade kunnat drömma om ens under den värsta av marritter i vargtimmen.

Det finns en andra platta. Det finns alltså en andra platta. Den är visserligen i stora delar identisk med debuten och omslaget är mer än snarlikt men ändå. Det finns en andra platta jag aldrig haft koll på. En jag helt missat. En som får petimetern  i mig att rodna som en kräfta i en tryckkokare men musiklyssnaren som alltid vill ha mer att dansa rumba med shottissteg.Ändå är det inte nog med det. Här finns mer som jag aldrig hade hört eller hört talas om. Det är faktiskt helt galet att jag inte kollat upp skivan noggrannare. Jag skyller det på en misstro mot mirakel. Nu köpte jag den mest för att jag ville ha Closer to God, ja det är den fantastiska singelbaksidan från Free World, på CD och så fick jag allt detta på köpet plus små texter om alla låtar. Om ni aldrig hört eller lyssnat tillräckligt på Kirsty är skivan ett absolut måste. Om ni bara har ungefär lika bra koll på henne som Herr Alarik hade till helt nyligen är skivan ett måste. Utöver det tidigare svåråtkomliga finns nog här alla hennes bästa låtar och väldigt mycket av det ett normalhushåll kan tänkas behöva med Kirsty MacColl. Om ni inte nöjer er med det lovar jag att återkomma med första delen av överkursen när jag eventuellt slutat levitera.

Måndag i Hornstull

Det blev tyst. Jag tog en liten paus. Vi har hållits i Hornstull. Utom på nyårsafton då 11 vuxna och 9 barn trängde in sig hos FMVE. Hummer och skumpa. Vänskap och stoj. Vi hann precis hem till tolvslaget och det färgsprakande tungmetallsregnet över Årstaviken. Vi lovade inget men drömmer fortfarande om en rättvisare värld.

Pulka har åkts, tåg till släktkalas. Skärfältens snöfyllda och dimhöljda åkrar som en Bullerbydröm från förr. Drakens betong, kråkornas spår i snön på hustaken, den spolade grusplanen och K har för första gången stått på ett par skridskor. Vilken balans hon hade. Har. Vårt språk och hur vi använder det.

Vänner, släkt, mat, dryck, vardaglig helg, kyla ute, dragit på golven och värmande filtar i soffan. Dennis Lehanes The given day och Per Anders Fogelströms Vita bergens barn. Jag glömde Richard Yates Disturbing the peace på jobbet. Sirius har förlorat två raka matcher och på onsdag väntar Edsbyn på Studan.

Vi återser Brideshead Revisited. Vi lyssnar på Kirsty MacColl och gamla bootlegs med Dexys Midnight Runners. Och den där singelbaksidan med Dan Hylander & Raj Montana Band. Black hands, white cotton med The Caboose och Me and you and a dog named Bo med Lobo. Vi är tämligen frikopplade från populärkulturens här och nu.

Någon dag när jag orkar och har formuleringsförmågan, och inte bara -företrädet, ska jag skriva något både tacksamt och rödglödgat om föräldraförsäkringen och jämnställdhetsbonusen.

Here's ten that got away (00-talet #0)

Det finns inte längre någon återvändo, ingen tid att luta sig mot. Ska 00-talet sammanfattas i hundra låtar att presenteras i klumpar om tio om dagen måste nedräkningen eller uppräkningen börja i morgon. Herr Alarik är sent ut, senare än andra som är sent ute. För att inte tala om andra som inte är sent ute. Det kommer mer om hur tankarna löpt, hur urvalskriterierna har sett ut, om grubblerier, bryderier, javisstja och nämenoj. Men vi börjar med en mjukstart. Tio som hamnade utanför. Inte nödvändigtvis närmast men utanför. Jag kommer att ångra dem och andra. Det är det enda som är säkert. Ja det och låten på första plats. Nu kör vi.



Bisquit Boy AKA Crackerman - Mitch
Kirsty MacColl - England 2 Colombia 0
Bright Eyes - We are nowhere and it's now
Daft Punk - One more time
Nicole Willis & The Soul Investigators - Feeling Free
The Indelicates - A new England
Peter Bjorn and John - Young folks
Marshmallow - Scooter girl
Eli "Paperboy" Reed - Stake your claim
Lord Large ft. Dean Parrish - Left right & centre

Spotifylistan över Herr Alariks 100 från 00 kommer att växa. Frågan är med hur många låtar. 50% träff på de som kom undan.

Thank you for the Days (Låttips #76)

Kirsty MacColl skulle ha fyllt 5o år idag om världen varit bara lite, lite rättvisare. Jag har skrivit om henne förr så läs där och njut av hennes stämma i Kinks-covern härunder.

Måndagsuppdatering: Magnus Eriksson skrev en fin understreckare i Svenskan om Kirsty i lördags. Läs den med.

Vad lyssnar du på nuförtiden IV?

The Lovin Spoonful: Greatest Hits
Kirsty MacColl: The One and Only
Barbara: Randolph: The Collection
Lars Winnerbäck: Söndermarken
Madness: The Liberty of Norton Folgate
The Slits: Cut
Glesbygd'n: Tid'n Lid
Robert Forster: The Evangelist
Bob Marley & The Wailers: Catch A Fire

Lördagkväll i Hornstull

Jag stod på balkongen nyss. Nybadad, en handduk runt höfterna, en tandborste i munnen. Mörkret hade inte riktig slutit sig, skall inte göra på länge, och jag såg från lyftkranarna till kyrktornen och någon annan kanske hade kunnat se symbolik där. Jag har sågat idag, målat, återvunnit något lite. Sett på Tour de France och cyklat till Dellon. Ätit en smörgås och druckit juice. Det är tomt och sömnen var här en stund redan i eftermiddags. Jag lyssnar på Lundells gamla demos och någon som skrålar i Tanto. Det känns som att jag borde vara på väg någonstans men det är semestern som inte gått i kroppen än. Tidigare idag sjöng Kirsty MacColl: I just hope he's happy when he does the things he thinks he has to do. De där raderna från He's on the Beach fastnade.

Lördag i Hornstull

K och L vilar. Jag ser Sirius ligga under med 3-1 i Vetlanda. Halvtid nu. Sist av alla har jag börjat läsa Låt den rätte komma in. Den börjar jobbigt men bra. Vi har handlat pysselsaker och nästan gått på knäna i matbutiken. Däremellan var det bokrea på Bokmagasinet på Hornsgatan. 30% på allt innebar dryga 60 spänn för Stig Claessons sista God natt fröken Ann och en dryg 20-lapp för den tunna Gå mina sånger med Ezra Pound på både engelska och tolkad till svenska av Johannes Edfelt. När det ändå är shoppingrapport, igår köpte jag en samling med Linval Thompson på lilla Mickes. Dagens artist är trots det Kirsty MacColl, skivan Titanic Days. Får rikta in mig på reprisen på Olle Ljungström. Luuk som Oldsberg? Kan kanske funka. Jag gissar på Fredrik Lindström som Björn Hellberg. Kom igen nu Sirius!

Bakläxa i kommunala musikskolan?

Alla gör ju som de vill men jag skulle nog ha nämnt Kirsty MacColl under rubriken kända personer från Croydon om jag satt ihop den här artikeln i dagens SvD. Jag skulle garanterat ha valt henne framför Peter Sarstedt.

Kiss me quick in case I die

Jag har ju så här långt fått två kommentarer och eftersom den ena handlade om Moneybrothers utmärkta cover på Kirsty MacColls "They don't know about us" tar jag det som anledning nog att posta en mestadels begagnad (om det låter billigt kan ni tänka vintage istället) text med favoritlåtar med Kirsty. Ursprungligen skrevs den för maillistan Hi-Five precis efter Kirstys alldeles för tidiga död i december 2000.

Mer om kampen för upprättelse för Kirsty hittar ni här och mer om hennes musik här.

Kirsty MacColl topp tio

1. Don't come the cowboy with me Sonny Jim
Är så mycket mer än bara en fantastisk titel. Där den ligger mitt i Kirstys bästa platta Kite visar den så tydligt vad som gör henne älskvärd - i ordets allra bästa bemärkelse- och vad det är som gör att hon känns äkta i en värld som allt oftare känns som formgjuten plast. Dels är hon tuff "don't come the cowboy with me Sonny Jim/ I've known lot's of those and your not one of them" dels är hon förstående "there's a light in your eyes tells me somebodys in/and you won't come the cowboy with me Sonny Jim" och dessutom är hon precis lika sårbar som någon av oss andra "Did somebody tell you I'm lonely as hell/I didn't expect you to know me so well”. Sen sjunger hon förstås otroligt bra också.

2. Soho Square
Från underskattade plattan Titanic Days och tårarna är faktiskt inte så långt borta när Kirsty sjunger "And you'll kiss me quick in case I die before mig birthday/one day you'll be waiting there/no empty bench in Soho Square" och sen stegrar sig stråkarna precis som i Madonnas Dear Jessie och det är alldeles fantastisk popmusik om att försöka tränga undan den där så lätt stelnande vardagssorgen och släppa fram glädjen.

3. Closer to God
Från baksidan av Kirstys mest politiska singel Free World. "are you closer to God than the folks you despice/are you closer to God than the ants and the flies".

4. Free World
En lysande urladdning mot Thatcherismens sjukhusnedläggande England satt till en snabb poplåt som hänger upp luftgitarren på din höft.

5. They don't know
Första singeln på Stiff och det är klassisk girl group uppdaterad till ett sent sjuttiotal som knappt hunnit hämta sig från punken. Gigolo Aunts har gjort en utmärkt cover och nu mer alltså Moneybrother en på svenska.



6. See that girl
En till snabb poplåt och bästa spåret på debut lp:n.

7. Caroline
Caroline har förlorat sin pojkvän och vill gråta ut hos Kirstys berättarjag -som precis blivit ihop med killen i fråga. En nästan lika klassisk popsingel som debuten. Obegripligt att så få brydde sig.

8. He's on the beach
Ännu en fantastisk snabb poplåt. Den här gången är det Lemonheads som gjort en cover.

9. Walking down Madison
Kirsty experimenterar med rytmer och en manlig rappare och det funkar hur bra som helst.



10. There's a guy works down the chip shop swears he's Elvis
Också från debuten och här är det verkligen tal om en bra titel. Och texten fortsätter "just like you swore that you'ld be true/There's a guy works down the chip shop swears he's Elvis / but he's a liar and I'm not sure about you". Enkelt, snyggt, begåvat och roligt. Jag kommer att sakna henne.

Om ni saknar självklara favoriter som A new England eller Fairytale of Ney York är det för att jag listade covers och duetter för sig. För att postningen inte ska bli för lång utelämnar jag dem men de kan nog komma senare om intresse finns.