From Croydon to Hornstull

Kirsty MacColl. Igen. Det finns alltid mer. I veckan landade trippelsamlingen From Croydon To Cuba på Hornstulls postutlämningsställe vid Zinkensdamm. Här skulle en lång drapa om postens prioriteringar kunna följa men vi koncenrerar oss på det roliga. Jag köpte aldrig den här samlingen när den släpptes i den forntid vi skriver 2005 av den enkla anledning att jag antog mig ha nästan allt på den. Att där möjligen bara fanns någon enstaka demoversion som inte berättigade dåtidens prissättning. Himlen må förlåta mig men till och med vän av ordning hade kunnat skriva under på det antagandet. Jag har den nu. Jag har täppt till luckor stora som dammvarianter  vars existens jag aldrig hade kunnat drömma om ens under den värsta av marritter i vargtimmen.

Det finns en andra platta. Det finns alltså en andra platta. Den är visserligen i stora delar identisk med debuten och omslaget är mer än snarlikt men ändå. Det finns en andra platta jag aldrig haft koll på. En jag helt missat. En som får petimetern  i mig att rodna som en kräfta i en tryckkokare men musiklyssnaren som alltid vill ha mer att dansa rumba med shottissteg.Ändå är det inte nog med det. Här finns mer som jag aldrig hade hört eller hört talas om. Det är faktiskt helt galet att jag inte kollat upp skivan noggrannare. Jag skyller det på en misstro mot mirakel. Nu köpte jag den mest för att jag ville ha Closer to God, ja det är den fantastiska singelbaksidan från Free World, på CD och så fick jag allt detta på köpet plus små texter om alla låtar. Om ni aldrig hört eller lyssnat tillräckligt på Kirsty är skivan ett absolut måste. Om ni bara har ungefär lika bra koll på henne som Herr Alarik hade till helt nyligen är skivan ett måste. Utöver det tidigare svåråtkomliga finns nog här alla hennes bästa låtar och väldigt mycket av det ett normalhushåll kan tänkas behöva med Kirsty MacColl. Om ni inte nöjer er med det lovar jag att återkomma med första delen av överkursen när jag eventuellt slutat levitera.