The Midlife Specials

Jag var ju kanske inte för ung men ändå alldeles för ung. Hade jag bott i England kanske det hade varit möjligt att vara en del av Two Tones serietidningsverklighet redan som tio, elva år gammal men i Vilan utanför Uppsala. Inte en chans. Jag fick ta igen det några år senare. Köpa skivorna och avundas dem som gått på konserter. Första chansen att se dem kom i början mitten av 90-talet. Bandet saknade visserligen flera centrala medlemmar men vi dansade ändå som tossiga på Roskilde och det Barowiak som enligt biljetten hade bytt namn till Sten Sture. I kväll är det dags igen. Jerry Dammers saknas visserligen fortfarande från orginalsättningen och vi har sittplatsbiljett på Cirkus och förskolelämningar i morgon bitti men jag tror det blir bra ändå. Om inte annat blir det säkert en trevlig middag på KB och så får jag ju äntligen se Terry Hall på en scen.

Vän av ordning noterar förstås att det fantastiska Elvis Costello-producerade debutplattan saknas på bilden. Den återfanns tack och lov en kort stund efter fotosessionen. Inklämd mellan Spencer Davis Group och Chris Spedding.

Uppdatering. Den som vill veta hur det var beger sig till Spengo eller läser en annans syn här.

Lördag i Hornstull

Vi sitter vid köksbordet. Jag och P. Hon har fortfarande den röda fleecejackan på och lite kvardröjande sömn i ansiktsuttrycket. Hon äter plommon och dricker mjölk. Jag tittar på. K och L är i Liljeholmen. Det är solfrälst september därute i Drakenparken.

Vi gick över Årstabron tidigare. Åt korv och drack varm choklad på andra sidan. Tittade på båtar och tåg. Såg kolonistugorna klättra på Tantoberget. På väg hem hämtade vi ut senaste vinylerna med Weller och Parker Lewis på Konsum. Ibland förundras jag verkligen över hur vi kan nöja oss med ljudet från Spotify genom små datorhögtalare.

Utanför Zinkendamms IP stod en träningsklädd man och rotade i bagageutrymmet på en kombi. När jag kom närmare såg jag att han bytte blöja på ett litet barn därinne. På Zinkens väg klev ett brudpar och en fotograf ur en bil. En man på segway som for förbi ropade att de skulle haft en sådan. Jag hörde inte riktigt vad bruden svarade.

Jag har läst Jon Jefferson Klingbergs Jag tror vi måste prata faktiskt och musikantologin Fem meter upp i luften sen sist. Det är ingen brådska. Det är inte bråttom.

Det är en dokumentär om Jan Johansson på TV i kväll. Jag tror att ni ska försöka se den. Jag ska.

Jag sitter i fåtöljen i vardagsrummet. Göran Söllscher spelar Isaac Albéniz Granada. Jag ser P i ögonvrån. Hon tar själv på sig storasysters många nummer för stora lackskor. Drar noga åt kardborrbanden. Hon ställer sig upp. Hon tar sju försiktiga steg på mattan.

Drömmorgon

Jag vaknade 04.55. K kom över till storsängen. P vaknade i spjälsängen. Snorade, grät. Vi gick upp. Torkade näsa. Näsdroppade. Somnade om. Vaknade igen. Grät. L i Uppsala. Farmor här. Tog P. De somnade om i K:s säng. Jag i storsängen. Bredvid K. 07.00. Klockradion går igång. Jag noterar vagt. Senare. Halvdrömmer om debatt mellan Erik Ullenhag och Jimmie Åkesson. Erik har beige duffel och tuffa skor. Han kommer inte in genom dörren. Det är något med kodlåset. Han kliver in genom ett öppet restaurangfönster istället. Han ser spänstig ut. Jimmie ser sliten ut. Han sitter bakåtlutad på ett löst säte i en rostig skåpbil. Han har rakat av håret på sidorna och resten står upp i någon flottigt oformlig frisyrvariant. Han har täckväst och trasiga byxor. Utanför står hans föräldrar och försäkrar att han är en bra pojke. Vaknar igen. Slår av radion. Klockan är nästan halv åtta. Utanför våra persienner skiner solen över Hornstull.

Rapport från en lunchrast

Klockorna i Sundbybergskyrkan ringde, jag skena på lunch. Stannade till på Stadsmissionen och köpte en cd med Göran Söllscher samt en där Hans Villius läser om Maria Stuart och en livedubbel-LP med Rare Earth (de gör en 23.38 lång version av Get Ready!). Hade tänkt fortsätta till Indiern men såg två redaktörer genom skyltfönstret till den större sushin och gjorde dem sällskap. Skiljdes sen åt. De tillbaka, jag till Myrorna. En antologi sammanställd av Jan Gradvall och en bok om Albin Amelin. Den som har en slant över kan gärna få köpa hans tavla Liljeholmsbron (blandteknik, 30-tal) till mig. Valfri arbetarklasskildring går också bra.

Fråga inte mig varför en bild på min gamla klasskamrat, tillika Svenskans ledarskribent, Per Gudmundson dyker upp i flödet vid en google bildsök på Albin Amelin. Jag vet bara att jag smålog åt det.

Böjningsmönster

Vidhäfta, bifogade, attachat.

Måndagslunch i Hornstull

Det bästa med att jobba hemifrån denna dag? Vid sidan av att se hösten utanför fönstren gå från regn till solsken? Vid sidan av att få så oerhört mycket gjort med skrivandet, fixandet och uppdaterandet eftersom inget och ingen avbryter? Vid sidan av att ha nära när det ska hämtas på förskolan? Att kunna spela Parker Lewis – Pengar och leenden på vansinnigt hög volym vid matbordet förstås. Och nu går ni banne mig in allihop på hemsidan och beställer vinylutgåvan för sånt här ska premieras. Nu. Bums. På stubben.

Vart är vi på väg?

Den här generationen som ersatt var, blev och varit med vart, är det den som ska radera oss ur historieböckerna?

Söndag morgon i Hornstull

Jag sitter i soffan. Klockan är nio men familjen ligger fortfarande i storsängen. Vi var i Årsta havsbad i går. Tog pendeln och buss 846 till KPSS, AD var också där. P som aldrig tidigare gillat att bada utomhus gick i till naveln och skrattade det där skrattet. En stund senare satt vi i en gammal badhytt. Hon och jag. Vi sjöng lite och såg L och K komma emot oss och det var ett sådant där ögonblick.

Radion pratar om elfte september. Då för tio år sedan. Tidningen jag just ögnade kulturdelen på skriver om det också. Vad vi minns och vad vi tror oss minnas. Jag minns att jag satt i lilla konfen på jobbet. Att vi hade möte och att en K som inte längre är kvar på jobbet knackade på och sa att ett flygplan flugit in i World Trade Center. Jag minns att vi stod i matrummet sen och tittade på TV. Jag minns det som en platt-TV men är inte säker. Jag minns att vi spekulerade i att det måste ha varit ett sportplan av något slag när det andra planet kom farande i direktsändning.

Jag minns att jag satt på min plats sen. Att alla TV-apparater på jobbet visade en annan kanals bilder. Jag minns oron för J som just den dagen skulle flyga från NYC till LA, eller om det var SF. Jag minns att vi inte fick ringa U eftersom hon måste ha sin telefonlinje öppen. Jag minns hur vi såg det första tornet rasa i direktsändning. Jag minns spekulationerna om hur många som var därinne.

Jag minns när vi stod uppe i ett av de där tornen. Jag och J. Jag minns hur han bad mig fokusera blicken på någon byggnad i vad som kan ha varit Brooklyn och jag minns att jag gjorde det och hur jag då kände tornets rörelse i vinden. Jag tror mig minnas att jag var lättad när vi var nere på marken igen. Jag minns overkligheteskänslan när jag och L år senare gick förbi Ground Zero. Hur det trots alla gånger jag sett det på TV var svårt att greppa att tornen hade stått här. Att jag hade varit däruppe.

De vaknar inne i storsängen. Jag ska fixa frukost. Det ser ut att bli en till fin höstdag i Hornstull.

BEN (Popskyltarna #51)

Jag begär verkligen inte att ni ska känna till det sydsvenska altcountrybandet Ben men när de nu rimmar på Ken från senaste popskylten tycker jag nog att det här är en bra tidpunkt att dokumentera deras musikkarriär i en registreringsskylt. Just nu när jag för första gången på många år lyssnar på deras promo-EP som Lunda-bolaget Ramblin' Records gav ut tycker jag nog rent av att de förtjänar att kallas Sveriges Son Volt.

Stresshantering

I morse. Rusningstrafik. Fridhemsplan. Passagerare som vällde av fyrans buss. På trottoaren. Intill husväggen. Två människor som satt på huk. Först tänkte jag att en av dem var sjuk. Eller påverkad. Eller ledsen. Att den andra frågade hur det var medan alla andra jäktade förbi. Sen insåg jag att de bara pratade. Satt på huk och pratade. Med ansiktena nära varandra så de blev en liten skyddad zon. En bubbla. Att de hade hittat en lugnare nivå bland alla de där snabba byxbenen. En plats som trots alla andra bara var deras.

KEN (Popskyltarna #50)

Gangsta, Gangsta. Den medelålders mannen som såg mig fotografera hans nummerplåt såg inte helt nöjd ut och jag är tveksam om han blev klokare av att jag försökte förklara vem Hässelby-rapparen är, men han köpte förklaringen, kanske tack vare att jag hade två små barn med mig, och körde lugnt därifrån.

Uppdatering 7 september. Hur sanslöst rätt i tiden kom inte den popskylten? Slumpens skördar.

Dagens lagnamn

Dagens lagnamn. Oj det var länge sen. Men nu sitter jag här vid datorn på jobbet och noterar att German Bowl i amerikansk fotboll direktsänds på Eurosport 2 den 8 oktober. Och vilka lagnamn sen. Munich Cowboys, Kiel Baltic Hurricanes, Mönchengladbach Mavericks, Schwäbisch Hall Unicorns och Marburg Mercenaries. Det är något alldeles visst med det där mötet mellan gamla tyska stadsnamn och häftiga amerikanska ord. Jag förutsätter att ni ser tecknen runt häftiga utan att jag skriver ut dem.

Söndag i Hornstull

Solen har skinit barmhärtigt på oss. Det har fyndats skivor fast det var galet trångt på loppisen i Aspudden. Det har fyndats barnböcker och det har varits på sexårskalas i idyllen på Reimersholme. Det har hängts i parkerna och det har njutits av denna sommar som ännu håller hösten stången. I skrivande stund ligger Sirius under men vi hoppas så gott det går på serieledning medan Alabama State Troupers snurrar på skivtallriken. Bägge barnen har höjt sig minst ett snäpp i klättrandets konst vilket något oroar fadern som för övrigt är sugen på att läsa Över land färdas båten på männens axlar.

Torsdag i Hornstull

Regnet öser ned över Hornstull men någonstans bakom vattenmassorna väntar solen på att få bryta fram. Jag sitter i soffan och jobbar hemifrån. L sitter vid skrivbordet och jobbar hemifrån. Någon dag kanske jag återkommer till anledningen. Jag har Eurosport och friidrotts-VM på för den rätta jobbkänslan. Det är väldigt lugnt att jobba hemifrån men jag måste ordna så att jobbdatorn slutar att visa alla menyer på franska. Vi är inte helt kompatibla som det är just nu.

Onsdag i Hornstull

Två dagar på jobbet för första gången på ett år. Halvtid visserligen men inskolning/parkhäng på den andra halvan. Mycket trött. Kul dock att det går så bra för Fredrik Kessiakoff i Vuelta Espana. Fyra totalt nu och bara 14 sekunder efter. Mycket imponerande. Mer orkar jag inte. Nu blir det Matthews Southern Comfort – Second Spring, Sven Lindqvists En gift mans dagbok och US Open i tennis resten av kvällen. Ja och det där lilla företaget med läggning förstås. Fast jag måste nog tipsa om att en kompis som vi för enkelhetens skull kan kalla jorma2010 gallrar ur skivsamlingen en smula på Tradera också. Finns några galet snygga, bra och billiga Motown-boxar där. Done.

Lord Uptown Top Ranking (Låttips #127)

Lärdomsstadsdub. När vi nu ändå är inne på trumslagare vars tidigare stolar vi kan sluta prata om. Eller har man trummat på Watermelon Mens Past, Present and Future måste vi nog nämna det en sista gång förresten. Så nu var det gjort. Över till duben som knappast har något med de en gång sextiotalsinfluerade killarna i Uppsalabandet The Dubs att göra. Och nog inte så mycket med Natural Way eller Flogsta Danshall heller trots att vi här rent geografiskt befinner oss betydligt närmare kungshögarna än Kingston. Fast vad vet jag. Jag vet bara att jag verkligen gillar vad Lord Uptown gör här.

Lord Uptown – Revolt Into Style by Lord Uptown
Lord Uptown – Strength Of A Lion by Lord Uptown

40 veckor (Låttips #126)

Vi kan sluta referera till vilka trumstolar han suttit på nu. Vilka klubbar han bokat band till också förresten. Snygg kostym också.

Måndag i Hornstull

US Open börjar i dag. Jag börjar i morgon. Det här är den sista helt föräldralediga dagen. Ett år är över. Från i morgon och två veckor framåt blir det halvtid och sen får vi se. Dom försöker få oss att tro att det är ett livspussel som ska lösas. Men vi vet att det är något annat. Helt annat. Liv som ska levas.

Vi var på bröllopsfest i lördags. I samma lokal på Långholmen som vi använde. Solen sken, bröllopsparet strålade, vi talade om livet. Något lite. Rörde vid. Hur också vi gifte oss, skaffade barn, belånade oss långt mer än våra förmödrar hade kunnat mardrömma om, längtade ledighet, sommarstugor, resor, annat och mer. Alltid mer. Hur lätt det var att bara halka in i de där hjulspåren och fortsätta framåt.

Jag läste i tidningen i morse. Om vilka som tjänar minst och mest. Här i Sverige. Av dem som är med i statistiken. Jag var glad att förskolepedagogerna inte var med i den första kategorin, jag önskar att de närmar sig den andra. Det är så ofantligt mycket vi måste ändra på bara här inom våra förlegade gränser. Så många hjulspår vi måste ta oss ur. Lyfter jag huvudet och vrider blicken åt höger ser jag en aldrig sinande ström av bilar på Essingeleden.

Går jag genom lägenheten och tittar åt andra hållet ser jag K och P på förskolans gård. Inte just nu för det är vila men det är där de finns. Framtiden. Där den finns. Framtiden. Allt som ska bli bättre måste börja där. Allt som ska få fortsätta att vara bra måste börja där. Hos dem. Barnen. Mina och andras ungar. Och därmed också hos oss. Hos er och alla andra.

Solen därute i Hornstull skiner så där som den bara gör i slutet av augusti och träden på Tantoberget rör sig följsamt i vinden. Ovanför oss flyger planen ständigt till och från Arlanda och Bromma. Om jag någon gång kunde förstå var den här känslan kommer ifrån. Hur förgänglighetens uppgivna damm så lätt lyckas lägga sig på fönsterbräden och över dörrposter när jag sitter själv här.

Mjölken tog slut nu när jag åt havregrynsgröt med hemgjort äppelmos. Jag får ta och gå upp till Ica. Handla lite. Hämta barnen. Fylla lungorna. Njuta av den här sista eftermiddagen. Av detta avundsvärda här är och nu.

Har ni sett!

Har ni sett, kanal ett! Kom nu då, vadå, barnprogram i TV2! Ni minns förstås det som var före Bolibompa. Den tid då barn-TV bara var en timme om dagen och inte fanns på webben. På många sätt en enklare tid kan tyckas. Men nu är det alltså Bolibompa och ibland så mycket bättre. I onsdags. Jag och K slog oss ned på madrassen på golvet. En ny programledare rullade in i studion. K undrade varför hon hade en sån. En rullstol alltså. Jag sa att det nog var för att hon inte kan gå. En rullstolsburen programledare i TV. Jag blev sådär väldigt glad och varm som man kan bli om man någon gång intervjuat människor för ett specialarbete om handikappidrott. Sen blev jag lite ledsen. Över att jag blev så glad. Över att det tagit så lång tid. Över att det bara är en enda. Sen blev jag glad igen. Över att det här kanske kan få bli en självklarhet för K och P. Precis som det varit en självklarhet att E med Downs Syndrome gått på förskolan med K innan hon den här terminen började skolan.

Det var bara det. Nu ska jag läsa En gift mans dagbok av Sven Lindqvist. Jag läste just ut En älskares dagbok. Den rekommenderas. Varmt. Kanske går jag en sväng till Mickes eller Dellon också. Jag skulle kunna vänja mig vid det här livet som stand by om förskolan skulle behöva ringa för att inskolningen krånglar. Alltför lätt.

Torsdag i Hornstull

Klockan i Högalidskyrkan slår tolv. Jag sitter här i soffan. Har just ätit lunch. Fisksoppa och en pannkaka som fanns kvar. Sylten från blåbären L och K plockade på Fårö. Jag lämnade P på förskolan i morse. Fjärde dagen och hon satt bara helt lugnt där och lekte. Det kommer värre dagar, svårare lämningar, när jag inte kommer att förstå reaktionen men jag blev nästan gråtfärdig av hur lätt det gick.

K tog mig i handen. Vi gick ut genom grinden och ned till Hornsbruksgatan. Hennes andra tandläkarbesök. Jag minns hur rädd hon var vid det första för några år sedan. Minns gråten och paniken. Nu satte hon sig helt lugnt i stolen. Hissades upp. Lystes i munnen. Hon kommer snart att tappa sin första tand. Det är tidigt men helt normalt. Jag minns när den kom. När den trängde igenom tandköttet. Det känns som i går. Hur klyschigt det än må vara känns det som i går. Det var snabbt avklarat. Hon fick en platsgroda och en tandborste. Vi gick tillbaka till förskolan och hon sprang till kompisarna efter en snabb kram. Jag gick hem hit, gick och pantade burkar, köpte tetror med mejeriprodukter, gick hem igen. Värmde maten jag ätit. Sitter här. Med all den tid jag skulle kunna använda till mig själv. Längtar efter att få gå ned till dem.