Jag sitter i soffan. Klockan är nio men familjen ligger fortfarande i storsängen. Vi var i Årsta havsbad i går. Tog pendeln och buss 846 till KPSS, AD var också där. P som aldrig tidigare gillat att bada utomhus gick i till naveln och skrattade det där skrattet. En stund senare satt vi i en gammal badhytt. Hon och jag. Vi sjöng lite och såg L och K komma emot oss och det var ett sådant där ögonblick.
Radion pratar om elfte september. Då för tio år sedan. Tidningen jag just ögnade kulturdelen på skriver om det också. Vad vi minns och vad vi tror oss minnas. Jag minns att jag satt i lilla konfen på jobbet. Att vi hade möte och att en K som inte längre är kvar på jobbet knackade på och sa att ett flygplan flugit in i World Trade Center. Jag minns att vi stod i matrummet sen och tittade på TV. Jag minns det som en platt-TV men är inte säker. Jag minns att vi spekulerade i att det måste ha varit ett sportplan av något slag när det andra planet kom farande i direktsändning.
Jag minns att jag satt på min plats sen. Att alla TV-apparater på jobbet visade en annan kanals bilder. Jag minns oron för J som just den dagen skulle flyga från NYC till LA, eller om det var SF. Jag minns att vi inte fick ringa U eftersom hon måste ha sin telefonlinje öppen. Jag minns hur vi såg det första tornet rasa i direktsändning. Jag minns spekulationerna om hur många som var därinne.
Jag minns när vi stod uppe i ett av de där tornen. Jag och J. Jag minns hur han bad mig fokusera blicken på någon byggnad i vad som kan ha varit Brooklyn och jag minns att jag gjorde det och hur jag då kände tornets rörelse i vinden. Jag tror mig minnas att jag var lättad när vi var nere på marken igen. Jag minns overkligheteskänslan när jag och L år senare gick förbi Ground Zero. Hur det trots alla gånger jag sett det på TV var svårt att greppa att tornen hade stått här. Att jag hade varit däruppe.
De vaknar inne i storsängen. Jag ska fixa frukost. Det ser ut att bli en till fin höstdag i Hornstull.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar