Har ni sett!

Har ni sett, kanal ett! Kom nu då, vadå, barnprogram i TV2! Ni minns förstås det som var före Bolibompa. Den tid då barn-TV bara var en timme om dagen och inte fanns på webben. På många sätt en enklare tid kan tyckas. Men nu är det alltså Bolibompa och ibland så mycket bättre. I onsdags. Jag och K slog oss ned på madrassen på golvet. En ny programledare rullade in i studion. K undrade varför hon hade en sån. En rullstol alltså. Jag sa att det nog var för att hon inte kan gå. En rullstolsburen programledare i TV. Jag blev sådär väldigt glad och varm som man kan bli om man någon gång intervjuat människor för ett specialarbete om handikappidrott. Sen blev jag lite ledsen. Över att jag blev så glad. Över att det tagit så lång tid. Över att det bara är en enda. Sen blev jag glad igen. Över att det här kanske kan få bli en självklarhet för K och P. Precis som det varit en självklarhet att E med Downs Syndrome gått på förskolan med K innan hon den här terminen började skolan.

Det var bara det. Nu ska jag läsa En gift mans dagbok av Sven Lindqvist. Jag läste just ut En älskares dagbok. Den rekommenderas. Varmt. Kanske går jag en sväng till Mickes eller Dellon också. Jag skulle kunna vänja mig vid det här livet som stand by om förskolan skulle behöva ringa för att inskolningen krånglar. Alltför lätt.