In and out of my life (låttipsen # 8)

Martha and the Vandellas In and out of my life är en perfekt soullåt från '71 om kärlekens förkrossande, drabbande och smärtsamma kraft. Om jag bara fick välja två Martha and the Vandellas låtar skulle det bli I'm ready for love och den här. Två helt olika sidor av kärlekens mynt. Här är Martha allt annat än redo för kärlek och hon orkar verkligen inte mer. Jag tror aldrig att hon sjungit bättre än på den här låten från gruppens sista platta Black Pearl och jag vet faktiskt inte ens om låten släpptes på singel. Min promosingel kostade en spotstyver på eBay men enklast hittar ni förstås låten på någon cd-samling. Att gruppen efter LP:n som den här låg på försvann från Motown är fullständigt oförklarligt. "You just can't keep coming in and out of my life, I don't deserve it, I've been to good to you" och världen står stilla.

Barbara Lynn - You'll Lose A Good Thing

Ibland är det värt att lära sig lite ny teknik och skaffa ett nytt konto någonstans på Internet för att kunna dela med sig.

Hmm vad hände här då? Nåja länken ni ska klicka på till jag och tekniken är sams finns här.

Håll ögonen på vägen!

...och låt bli att släppa ratten

Rites of Spring (skivkonsten # 11)

Jag vill verkligen inte ta åt mig hela äran men visst hoppades jag häromveckan när det var vaktombyte i LP-ramarna att det grönskande temat skulle locka fram vårsolen. Den värmde skönt idag på lunchen och när jag gick hemåt från jobbet vid halvsju gjorde den, tillsammans med den där sommartiden jag aldrig riktigt får grepp på, att stegen kändes ganska lätta. Från vänster till höger har vi William Truckaways Breakaway, Sergio Mendes & Brazil 66 samt Pughs (Ja dä ä dä). Kanske gör det bloggen till den William Truckaway frekventaste i världen. Men egentligen hade jag inte velat ha honom där. Jag ville att artisterna på alla tre omslagen skulle vara inne i bladverken. Kom dock inte på något tredje alternativ så William sitter där i sin korgstol. Kanske kan någon läsare tipsa om en lämplig ersättare?

Tiden är trång

Vissa dagar, vissa nätter. De räcker inte. Kanske kan den lilla figuren på taket av Miros fantastiska museum över sig själv och sin konst i Barcelona fungera som en andhämtningspaus. Ett hål till något annat. Kanske.

Da Strike!

Någon dag när jag har mer tid ska jag skriva om vilken fantastisk upplevelse det var att se ett MotoGP på plats på Mugello i Italien 2002. Om värmen, farten och alla gula peruker i kurvan där Rossis fans stod. Om hur det var att sitta ned med Max Biaggi eller att äta mat i Valentinos egen hospitality. Men det får som sagt bli en annan dag. Idag nöjer vi oss med att konstatera att Valentino Rossi både är på väg tillbaka mot världsmästartronen och har världens bästa segergester. Om ni missade sändningen av årets andra GP på Eurosport igår kan ni se målgesten på YouTube idag. Den kommer drygt tre minuter in på klippet.


22 april är det dags för nästa deltävling i Turkiet

Herr ordförande

Jag hade funderat på att skriva något om SVT:s programserie Ordförande Persson av Erik Fichtelius. Men medan jag höll på och formulerade mina tankar i hjärnan bankade Redaktörn ut dem på sin blogg så läs dem där istället. När ni ändå är där kan ni klicka på länken till Gudmundssons text om samma sak också. Sista delen sänds i morgon och sen har vi ju en hel del extramaterial på nätet att fördjupa oss i, om vi orkar, medan vi undrar vad vår nuvarande statsminister skulle säga om han sa det han tänker.

Gentrifieringen snart genomförd

Det har ju hänt en del sedan DN på Stan kallade Hornstull en semiförort för ett antal år sedan. I somras slog frukostfiket, gröt och macka med stekt ägg, på Heleneborgsgatan igen. I veckan försvann den av taxichaffisarna frekventerade pissoaren, med skylten kontor på dörren och matta utanför, från Högalidsgatan. Bilarna på gatorna har blivit allt större, dyrare och blankare. Blondie Burger har varit borta ett bra tag. Tidningsartiklarna om galleriaplaner kommer allt oftare och nu när Street fått tillbaka utskänkningstillståndet igen kan mäklarna dra en suck av lättnad. Hornstull händer fortfarande. Varenda liten lokal är snart full av modebutiker, designers och IT-företag och det är väl ok men samtidigt känns det som att något är på väg att försvinna och rätt vad det är är väl Högalidsparken nya Nytorget och det är dags börja tänka på vad man har på sig när man går till grovsoprummet med skräp en lördagsmorgon.


Kontoret har stängt

Alla är kompisar på fredag (musmatta # 1)

The Girl With A Thorn In Her Name

Ingen har väl missat att Tracey Thorn från Everything But The Girl släppt en ny platta vid namn Out Of The Woods. Jag tycker att den är riktigt bra i de lugnare spåren som låter tidiga EBTG och helt ok i de lite mer maskinrytmiska som låter senare EBTG. Men det där har ni ju som sagt knappast missat. Vad ni kanske däremot har missat är att det just i skrivande stund, och förhoppningsvis ett litet tag till, går att få höra b-sidan Goodbye Joe från Traceys singel Plain Sailing som släpptes från hennes förra soloplatta A Distant Shore som kom redan 1982. Den är väldigt värd att höra. Det är London Lee som tidigare hade bloggen The Number One Songs In Heaven och nu har Crying All The Way To The Chip Chop som ni ska tacka.

3 x boktips

Det är väl lite osäkert om ni hittar titlarna nedan på den på sina ställen fortfarande pågående bokrean men om inte kan de vara värda att leta efter ändå.

Trevor Hoyles Rule of night är när den kommit igång brittiskt diskbänksdrama så det står härliga till och en perfekt bok för er som vill ha mer av tidskänslan i TV-serien Life on Mars. Om ni vill veta mer exakt hur den är behöver ni bara tänka er att någon frontalkrockat Alan Sillitoes Saturday night, Sunday morning med alla polisonger på ett fotbollsderby i Manchester årsmodell 1975. Det är pints i massor, brittiskt arbetarklassvåld, dans till gamla Motown-sjuor, uppgivenhet, klasshat, jobbleda och alienation för nästan hela slanten men också drömmar, ljuspunkter och en evig längtan efter att passa in någonstans.

Sebastian Haffners En tysk mans historia är ett dokument inifrån det Tyskland som nazifierade sig självt på 30-talet skrivet av en man som inte vill vara med på det som händer men som likt så många andra är det genom att inte protestera. Det är en bitvis något trög men extremt läsvärd bok om den ibland hårfina gränsen mellan rätten till att vara privat och ondskans möjlighet att breda ut sig.



Jag har ingen aning om ifall vardagen bland barbie girls och punx i Japan ser ut som i Hitomi Kaneharas Snakes and earings men det är en lika fascinerande som skrämmande värld som målas upp i boken. Den som känner skräck inför tanken på att tänja kroppsdelar, eller snarare de hål som piercing kan ge upphov till i kroppsdelar, bör ta det försiktigt medan den som likt huvudpersonen Lui fascineras av att försöka skapa en ormtunga i den egna munnen har en högtidsstund framför sig. Men även den som för egen del är måttligt intresserad av body modification får en läsupplevelse. Det handlar om ungdom, själväckel, något slags kärlek, en känsla av att inte passa in, alkohol, våld och mycket mer. Allt elegant levererat av en 19-åring som fått se sin debut tryckt och såld i miljonupplaga.

Personlig konkurs nära för Britney

Bläddrade lite i Aftonbladet på lunchen och såg att Britney Spears inte bara förlorat håret hon är nära personlig konkurs också. På två år har hon gjort av med 152 miljoner kronor berättar Aftonbladet att kvalitetsblaskan Daily Star berättat. Det är ju en rejäl slant och dessutom 2/3 av hennes förmögenhet meddelar AB. Jag är ju inget mattesnille men innebär inte det att hon har ungefär 75 miljoner kvar? För mig känns det som en ganska skaplig förmögenhetsnivå och rätt långt ifrån konkurs. Jag försökte lite hastigt få till en sökning på SCB över hur många svenskar som har en förmögenhet på 75 miljoner kronor. Det misslyckades eftersom den högsta nivån de redovisar, efter vad jag snabbt kunde se, är mer än 4 000 000 kronor. I Stockholms kommun fanns det 1 754 ensamstående kvinnor i den kategorin 2005. Konkursförvaltarna måste ha bråda dagar.


Mannen på bilden har inget med postningen att göra

Regnet öser ner

Våren kom av sig och det snöblandade regnet öser ner utanför fönstren. Vad passar då bättre än att lyssna på, eller titta om ni har DVD:n, John Cales Fragments of a rainy season. Det är en liveinspelning från 1992 och en alldeles fantastisk introduktion till Cales musik. Här står hans röst och pianospel i ohotat centrum och vilka låtar han gjort under sin långa solokarriär efter Velvet Underground. Själv skulle jag nog hålla Music for a new society och Words for the dying som mina favoritstudioplattor med honom och bägge är väl repressenterade här men spår som Paris 1919, Fear (is a man's best friend) och Style it takes från Drellasamarbetet med Lou Reed är förstås också med och väldigt bra. Plattan öppnar fantastisk med A child's Chrismas in Wales och Dying on the Vine och slutar inte förrän han hunnit spela 20 låtar med (I keep a) Close Watch och en cover på Leonard Cohens Hallelujah. Jag har inte hört allt John Cale gjort men är ganska säker på att ska man bara äga en skiva är det den här. Den enda låt jag direkt saknar är Taking your life in your hands. Tänk att få ha varit där...

Western Skies

Om alla fantastiska artister som någon gång spelat in ljudet av det unga Skottland på ett vykort och skickat det hem till mig skulle leka den där leken där till slut bara en kan sitta kvar på stolen när musiken tystnar skulle jag önska att det var Roddy Frame. Hur mycket jag än gillar Edwyn Collins, Vic Godard eller Go-Betweens, för att bara nämna de några av dem som släppt plattor på Postcard, är det numera vuxne underbarnet Roddy jag inte skulle kunna vara utan. På Western Skies levererar han precis det jag vill ha, och i några bluesiga passager lite mer men jag är avtrubbad efter ett liv med Paul Weller och låter det gärna passera, i form av vackra melodier och en röst som berör. Det är lite svårt att peka på vad det egentligen är som är så bra med Roddy men förmodligen är det att lägstanivån i alla delar är så hög. Det finns bättre, sångare, gitarrister, låtskrivare och textförfattare men få kombinerar så frekvent de där delarna så bra. Om ni inte riktigt tycker att plattan öppnar sig när ni ger den ett välförtjänt försök är ett tips att börja med låt nummer sju Day of reckoning eller tian Worlds in worlds. Roddy har sällan gjort det lätt för sig och här gömmer han två av förra årets bästa vuxna poplåtar ganska långt bak på skivan. Förmodligen är det en del av det som gör honom så älskvärd.

Värmen i sydöst

Medan det fortfarande var fint väder i morse tvättade jag av det värsta på utsidan av våra rejält vintersmutsiga fönster. De som vätter mot sydöst har blivit en nyckelpigskyrkogård. Det var till utrymmet mellan de fönsterglasen de drog sig undan när vintern blev för kall för att de skulle kunna fortsätta. Kanske värmde solen längst där. Fönstren är hjälpligt renare utanpå nu men nyckelpigorna är kvar.

Barcelona (balkongerna del 5)

Vissa balkonger får en att vilja flytta till värmen, sitta på en liten enkel uteservering och dricka ett gott lokalt vin.

Moptop (skivkonsten #10)

Jag är ju så ung att jag inte minns den klassiska tiden med Hylands Hörna på TV (bara den korta comebacken på 80-talet) men jag minns att hans ABC-bok fanns i min barndom (och jag tror att det ligger ett ex i källarförrådet någonstans). Det enda jag minns av den är dock det fina färgglada omslaget och en vers.

Beatles är en sorts orkester
vars frisör har tatt semester

Anledningen till att jag minns den är förstås dels att den är ganska fyndigt rimmad och dels att Beatles så länge var så oerhört stora i min värld. Idag lyssnar jag ganska sällan på dem men häromdagen åkte de tre omslagen nedan upp på väggen och jag har spelat dem så många gånger att det räcker med att läsa låttitlarna för att höra dem spelas i huvudet. Micke på Mickes skivor listar i sin senaste postning några låtar som han anser skulle ha blivit en bra punkplatta med Beatles. Själv nöjer jag mig just nu med att kolla omslagen på väggen.

Tag din toalett och gå

Min grundade mening

Visst det känns både lite smågnälligt och klyschigt men jag är inte helt förtjust i vad P1 har gjort med mina helgmorgnar. Det var ju egentligen illa nog när de gjorde om för några år sedan så det inte gick att höra först Vår grundade mening och sedan Godmorgon världen i ett svep men nu är det faktiskt lite väl illa. Visst Godmorgon världen är fortfarande två bra timmmar på söndagarna men vad har de gjort med lördagarna? Inte nog med att Konflikt nu kortats till en futtig timme, före går det något som heter Jonas val också. Jag är säker på att programledare Leksell är en trevlig kille och att det finns en hel del lyssnare för hans program men finns de verkligen i P1 klockan 09.00 på lördagar? Själv klarar jag ungefär 10 minuter av det programmet vid den tidpunkten vilket leder till att jag väldigt lätt missar att lyssna på Konflikt när det väl börjar. Det skulle jag ju kunna ta igen genom att lyssna på webben men jag lyssnar sällan på radio så, möjligen om det bara är musik. Vi får väl hoppas att P1 ledningen räknat rätt så att totallyssnandet på kanalen stiger även om de tappar hemma hos oss.

För att avsluta lite radiogladare så har en skånsk Magnus tipsat om musikkanalen Southern Soul Radio på nätet. Den är rätt trevlig att lyssna på medan man jobbar även om en del låtar lutar sig lite väl mycket mot the blues för min smak.


Är det inte Marconi som står staty?

Take no heroes, only inspiration!