tisdag 29 april 2008

Det som inte går

K sov oroligt. Sen morgonlänge. Vid åtta skakades lägenheten av balkongborrare. Öronkåpor, blöjbyte och påklädning i en hast. Yoghurt och müsli i Tanto. Polisen och brandförsvaret övade något. A-laget höll sig på behörigt avstånd. Vi tog en fika lokalt. Människor, med betoning på män, skämtade. Om källarbyggen. Om det ofattbara. Om Österrike. Det är förståeligt. Ibland måste människan skämta om det svåra. För att orka med. Jag skrattade inte. Ögnade tidningarna. Ville inte läsa hela artiklarna om fångenskapen i källaren. Om allt det andra. Men rubrikerna, ingresserna och bildtexterna kom jag inte undan. Ibland är hjärnan för snabb. Ibland, någon enstaka gång, önskar jag mig analfabetism. Ändå skrev de inte det värsta. Inte bland det jag läste. Allt kanske går att skämta om men allt går inte att skriva i tidningen. Att trycka på papper som ska läsas vid frukostbord. De skrev om fängelset i källaren. Om pappan som spärrat in sin dotter där. Om frun som inget visste. Om barnen. Sju plus sju. Om barnen som växte upp där. Hennes barn. Dotterns. I källaren eller hos paret växte hennes barn upp. Det skrev de om. De hade en kronologi, från första övergreppet till idag. Skisser och bilder från källaren. Det ofattbart fattbara. Det fattbart ofattbara. Det skrivbara. Det tryckbara. K lekte på golvet. Lite senare i sandlådan. Vi åt pannkaka. Ute i Tanto igen. Polisen hade åkt. Brandförsvaret var kvar. Lågstadiebarn imponerades och åkte skylift. K somnade. Det de inte skriver. Det vi inte orkar läsa. Det de skriver. Fängelsehålan och dottern. Det kan i all sin fasansfullhet locka. Locka till läsning. Det ser helt sjukt ut så här i text men så är det ju. Det som inte kan locka till läsning finns det ingen anledning att trycka i tidningen. Det kan locka till läsning. Det gränsar åtminstone till de deckare vi läser, till de vi ser på bio, på TV. Det är ohyggligt men kanske ändå fattbart. Det de inte skriver. Hennes barn är också hans. Alla barnen i källaren är hans. Inte bara hennes som de skriver. Hans också. Det de inte skriver. Hennes barn som också är hans är också hans barnbarn. Far och morfar. Det de skriver. Hur kunde han gömma dem, skaffa mat, blöjor? Det praktiska, det rationella. Det fattbara. I galenskapen. Det de inte skriver. Lyfte han dem någonsin? Kramade han dem? Gladdes han åt deras första steg? Sina barns, sina barnbarns. Det går inte att skriva. Inte i tidningarna. Det går knappt att tänka. Var han människa? Är han? Hur är det i så fall möjligt? Jag skriver det här i solen. Mitt i lekparken. K med hink och spade. Jag med ett grönt anteckningsblock. Det är som om hela verkligheten skär sig. Lekte han någonsin med dem? Barnen och barnbarnen? Hink och spade i en sandlåda? Dottern, mamman, log han någonsin ömsint mot henne? Visste han hela tiden att det fanns en gräns eller kröp den sig på allt eftersom? När såg han den i så fall första gången? Visste han att det fanns en gräns? Att han inte borde gå över den? Kämpade han emot? Hur kunde han ta det steget? Det de inte skrev. Hur valde han? Vilka barn som skulle växa upp i källaren och vilka i villan? Hur valde han? Hur skulle de kunna skriva om det? Hur ska någon kunna skämta om det?

1 kommentar:

Anonym sa...

Det finns ingen hejd i våran sjukt infekterade värld! Tyvärr